Dripp, dropp

Månadens skelettstärkande Zometa-dropp avklarat. Det strulade lite med provsvaren så vi fick vänta lite drygt en timme extra innan behandlingen (som tar en kvart) kunde starta. Det gjorde inte så mycket för då fick vi en ursäkt att åka till Max och ta en snabblunch. Från himlen droppade det också. Iskalla, nästan frusna, regndroppar. Råkallt - Burr!

Nu är våra förberedelser inför sonens bröllop i gång på allvar. Som mor till brudgummen ska jag hålla ett tal. Roligt! Men eftersom jag inte riktigt vågar lita på att jag mår tillräckligt bra för att fixa det live, bestämde jag mig för länge sedan för att spela in det i förväg. Sedan har jag dragit på det... Nu är det i alla fall manuset äntligen färdigt för inspelning. Bara att hoppas på att jag får ihop det som planerat nu då. För nu är det ju bara ett par veckor kvar!

Något som jag istället var ute i väldigt god tid med, var att köpa en klänning. Den införskaffades redan i somras och är verkligen superfin i blekrosa spets. Men när jag nu provar den så ser jag förskräckligt blek och sjuk ut i den färgen. Dessutom så har jag ju gått ner en hel del i vikt sedan i somras. Surfade på en helt underbar klänning när jag fönstershoppade på mellandagsrean på webben. Kunde inte motstå frestelsen. Vad sägs om den här medeltidsinspirerade klänningen i siden och sammet? Är den inte alldeles underbar? Jag blev i alla fall helt såld. Och det blev det sista exet av den silvergrå klänningen också! (Såld alltså - till mig.) Fick den till superpris, vill mitt dåliga samvete gärna tillägga lite ursäktande eftersom vi är fattiga som kyrkråttor nu efter jul. Jag hade gärna tagit den blå men den fanns inte på rean. Den silvergrå är också fantastiskt vacker och det matchar ju mitt hår. Tänkte möta upp med mörkröda (eller lila?) accessoarer så att den inte känns för dyster för ett bröllop! 

För ovanlighetens skull är även hela helgen fullbokad för oss. I morgon får vi finbesök av bästa vännen Petrea och hennes dotter Tintin. Jättekul! Och på söndag kommer Tom-Tom på besök till vår nakentik Alvina för parning. För trots allt elände så måste vi ha lite framtidstro. Går allt som planerat så blir det valpar i vår. Det ser jag fram emot!

Ha en skön helg!

Rivstart!

Det har varit riktigt skönt med en paus från alla sjukhusbesök under helgerna. Men nu sätter vardagen igång igen med en rivstart! Idag är det provtagning och sedan magnetröntgen av hjärna och helrygg som gäller. Det är min 7:de MR-röntgen sedan mars förra året. De flesta har dock endast varit av ländryggen där metastaserna är som värst. Skiktröntgen har det också blivit många men det kommer de försöka att hålla igen på nu för strålningsriskens skull. Kommer att få göra MR (rygg) var tredje månad och både MR och skiktröntgen var 6:e månad för att hålla kolla på cancerspridningen framöver.

Sist jag gjorde hjärna och helrygg (och SI-leder) var en av de absolut varmaste dagarna i juni. Misstanken de hade då var MS och mycket riktigt så hittades ett 40-tal plack - främst i lillhjärnan. Den undersökningen tog 1 timme och 45 minuter och jag trodde jag skulle flyta av båren där inne i tuben. Var totalt sjöblöt av svett efteråt. Tur att man inte har allvarliga anlag för cellskräck! Det var ändå tufft. Ännu tuffare var det förstås att det var i samband med den undersökningen de upptäckte alla mina cancermetastaser i ryggen! Det var ju inte direkt något jag hade väntat mig...

Undersökningen idag är det neurologen som beställt eftersom vill se om det blivit några nya MS-misstänkta förändringar sedan i somras. Det är nödvändigt för MS-utredningen, så klart. Men trots att jag borde vara ruttad vid det här laget, är jag ändå nervös. Inte så mycket för själva undersökningen i sig (även om det är plågsamt att ligga platt på min onda rygg på den hårda båren) men för resultatet. Tänk om de hittar något annat denna gång också? Som t.ex. att cancern spridit sig till hjärnan, för DET är min absolut värsta mardröm. Så håll tummarna hårt för mig idag!

På fredag är det dags för nytt Zometa-dropp igen (skelettstärkande behandling). Sist gick det ju bra så jag hoppas att jag slipper feber även denna gång! Och nästa vecka är det både sjukgymnast för gångutredning och återbesök hos neurologen för MS-utredningen. Sedan är det bokat återbesök hos käkkirurgen och kuratorn veckan där på. Ironiskt att det nästan är ett heltidsjobb att vara sjuk. Jag vet att jag tjatar: Men vilken himla tur att man bor i Sverige där det (ännu i alla fall) finns högkostnadsskydd för sjukvården. Fatta hur dyrt allt detta skulle ha blivit annars?

Det jag ser fram emot mest denna månad är något helt annat (mycket roligare!) som händer i Falkenberg i slutet av januari. Då ska nämligen min son Stefan gifta sig med sin Linda. Herre Gud! Vart tog tiden vägen? Han var ju alldeles nyss min lille kille och nu är han plötsligt en vuxen man som är redo att lova bort sig i nöd och lust? I och för sig fyller han 26 om några dagar, men ändå... De har planerat ett stort bröllop med en massa festligheter och jag vet inte riktigt hur jag ska orka med allt. Men jag är oerhört tacksam över att jag faktiskt (med största sannolikhet) kommer att kunna vara med på bröllopet! 

Ha en bra dag!

Får jag lov?

Idag skriver vi den 1/1 2019. När jag var liten tyckte jag att det var helt magiskt att det kunde bli ett nytt år från en dag till en annan. Det tycker jag nu också - fast av helt andra skäl. För det är helt magiskt att jag får vara med ett tag till! Som barn var jag mycket duktig på att hitta magin i vardagslivet. Jag hade mycket livlig fantasi och kunde fascineras av de minsta saker runt omkring mig. Eftersom jag var oerhört romantiskt lagd skapade jag alltid vackra sagor i min fantasi. När ljuset föll så där magiskt mellan träden som det gör ibland, kunde jag nästan se framför mig hur ett skogsrå stod och kikade på mig lite längre in i skogen. När jag upplevde något skrämmande eller sorgligt, jobbade min fantasi hårt för att hitta ett "lyckligt slut" på sagan i mitt huvud. Jag lyckades oftast. Men så hade jag ju också en ganska skyddad uppväxt.

När jag kom upp lite i ålder var det framför allt andra människors livshistorier som fascinerade och fick fart på min fantasi. Allra helst människor som levt ett helt annorlunda liv än jag själv. Det var magiskt med starka möten. Jag älskade att åka tåg och jag reste mycket som tonåring/ung vuxen. På den tiden pratade folk faktiskt ofta med främlingar under resor. Ibland, när jag fick förtroendet att dela någons livshistoria, kunde jag gå omkring i veckor efteråt och fundera. Vad var det som var just denna persons drivkraft, passion, stora livssorg och hur hade deras stora livshändelser påverkat dem. Hur skulle jag ha reagerat om det varit jag? Trots att jag förmodligen upplevs som ganska social och utåtriktad av omgivningen, har jag alltid varit en iakttagare som ägnat mycket tid åt att försöka komma underfund livets mysterier.

Som vuxen har jag åkt på smällar i livet som ingen fantasi i världen skulle ha kunnat omskapa till att få "lyckliga slut". Men när inte fantasin inte räcker till, så kan i alla fall drömmar bygga visionen om en bättre framtid. Jag har alltid varit på väg mot framtiden. Framtidstro, drömmar, frihet och förändring har alltid varit mina ledord. Och nu är jag plötsligt i ett läge där framtiden är ytterst oviss och min möjlighet att förändra den är väldigt liten. I stället måste jag hitta ett sätt leva i nuet. Hur lätt är det? INTE alls! Men jag måste ju försöka...

Vid nyårsmiddagen igår konstaterade Peter och jag att vi nu kommit in i en tredje fas efter cancerbeskedet vi fick i somras. Först hamnade vi förstås i chockläge och vågade inte tro att det fanns någon särskilt lång tid kvar eftersom spridningen gick oerhört fort. Sedan påbörjades behandlingen och då hamnade vi i en andra fas, då ovissheten var påtaglig i varje andetag. Skulle bromsmedicinen fungera? Skulle jag bara fortsätta att bli sämre och sämre? Hur nära var slutet? Men efter den första 3-månaders-kollen visade det sig att spridningen avstannat. Lättnad! Nu måste vi lära oss att förhålla oss till min sjukdom i vår vardag. Både jag och Peter. Ovissheten finns fortfarande där, förstås (det är ju bara en tidsfråga innan bromsmedicinen inte längre funkar) men livsperspektivet är ändå lite längre än vi vågade hoppas på i somras. Tack och lov!

I år blir det inga nyårslöften utan en önskelista. Vad önskar jag mig då för egen del av 2019?

• Att lära mig att dansa i regnet - istället för att bara vänta på att stormen ska passera! Ja, kanske inte bokstavligt då (får ju bli rullstolsdans i så fall) men inom mig. 
• Att bli bättre på att leva i nuet. Att fortsätta hoppas på små mirakel och att låta fantasin ta plats i mitt liv igen. Att våga drömma lite, trots allt!
• Att bli mycket bättre på att visa och tala om hur mycket min man, min familj och mina nära vänner betyder för mig.
• Att lyckas ta tag i något/några av mina vilande skrivprojekt. Mitt skrivande har legat helt nere sedan jag blev sjuk. Nu finns det tid och förhoppningsvis lite ork, så jag önskar verkligen att jag ska hitta inspirationen igen!
• Slutligen vågar jag mig på att önska mig mer tid med mina nära och kära. Lite mer tid att leva! 

Jag inleder mitt nya år med Sinnesrobönen. Den används ofta av AA och i liknande sammanhang men den passar också för mig i min nuvarande livssituation: "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

- Får jag lov?

Min bardoms jular

Bara fem dagar kvar till jul och egentligen borde jag ha fullt upp med städning och förberedelser. Men i år är jag tvungen att överlämna allt till Peter. För tyvärr är jag rent fysisk inte till någon nytta alls, just nu. Konstigt nog gör det mig inte särskilt frustrerad eller stressad. Kanske beror det på att jag blivit duktig på att leva i nuet och att min "viktig-lista" inte alls ser ut som vanligt! Känner faktiskt att jag kan släppa de flesta kraven jag brukar ha (på mig själv) för att det ska bli en bra jul. Vad spelar det då för roll om vårt hem är lite dammigt och julgardinerna fortfarande ligger kvar i linneskåpet? Ingen alls! Jag är ju här och får fira julen tillsammans med dem jag älskar. Det vågade jag inte ens hoppas på i somras då jag fick cancerdiagnosen. Så klart att det blir en alldeles underbar jul i år - också! 😄

När man tillbringar en stor del av dagen i sängen (för att avlasta min metastastrasiga ryggrad) så finns det mycket tid att fundera, minnas tillbaka och att reflektera över livet. När jag är piggare i huvudet och värken är under kontroll så lägger jag mycket tid på att följa nyhetsrapportering, se filmer / tv-serier och hänga med i vad som händer i sociala medier. I vanliga fall har jag alltid haft fullt upp och varit på väg mot framtiden i tanke, planer och drömmar. Jag har sällan gett mig själv tid att stanna upp några längre stunder - varken fysiskt eller mentalt. Den här tiden i stillhet (som min sjukdom nu tvingar mig till) är faktiskt en gåva, även om jag till att börja med såg det som en förbannelse. Jag känner att den här bloggen allt mer blir någon slags sammanfattning av mitt liv nära döden, istället för lättsamma kåserier om mitt liv som 50+ så som denna blogg var när den startade. När vi nu räknar ner dagarna till jul har jag tänkt mycket på min barndoms jular. Jag har fortsatt att botanisera bland min pappas inskannade diabilder från förr. Så här kommer en liten nostalgitripp till!

En av mina första jular som firades hos farfar och farmor. Jag är så ivrig över att tomten kommer med paket att jag är alldeles svettig i hårbotten. Spännande! Jag undrar just vem som var tomte detta år? Kan det ha varit faster Margareta tro? Jag var nog alldeles övertygad om att det verkligen var den "riktiga" tomten som kom på besök i alla fall. Vi firade ofta vartannat år i Oxelösund, där både farfar och farmor och morfar och mormor bodde på den tiden. När vi så småningom flyttade till hus firade vi i stället vartannat år hemma hos oss i Morgårdshammar, Dalarna, där vi bodde under min uppväxt. Jularna i Dalarna bjöd alltid på snö. I Oxelösund (som ligger vid kusten) var det ofta gråregnigt eller i bästa fall snöblandat regn och alltid ruggigt blåsigt. Ändå minns jag nästan bara vita jular från min barndom. Ett härligt vinterlandskap med hög luft och sol från en klarblå himmel. Den underbara doften av varm choklad som rök i den kalla luften när man hällde upp den från termosen. Doften av blöta lovikkavantar och känslan av snön som smälte i raggsockorna mellan pjäxor och byxor. Men alltid snö och sol. Så minns jag våra familjeutflykter när vi var hemma i Dalarna över jul. Lustigt hur minnet funkar!

Pappa, jag och lillebror Bosse

Mamma, jag och Bosse i skidspåret.

Först julfirande hos farfar och farmor och sedan över till ...

... fortsättningsfirande hos morfar och mormor - samma år, tror jag.

Min mamma har en stor familj (de var sex systrar och en bror) och
hos morfar och mormor var det oftast mostrar, morbröder och många
kusiner på besök också. Roligt! På den här bilden har de fångat min
kära moster Sonia, min mamma och lilla mig. Fina flickor, eller hur!

Pappa har bara en syster och här är hon: min favvofaster Margareta.

Det där med att klä upp sig fint till jul var viktigt på 60-70-talet.
Här var det förmodligen julfrukost eftersom vi inte hunnit få på
oss finkläderna ännu. Men rosetten sitter på plats i alla fall.

När jag var liten höll min mamma stenhårt på att det inte skulle upp några juldekorationer förrän det var jul på riktigt när vi firade hemma hos oss. Innan dess fick vi nöja oss med det som hörde till adventstiden. Gjorde vi julpyssel i skolan så lades det undan i väntan på julafton. Jag fattar inte hur hon orkade men natten före julafton (efter det att vi barn hade somnat) slet hon som ett djur för att få julfint. Så när vi barn vaknade på julaftonsmorgon var det plötsligt jul i hela huset. Som barn var det alldeles magiskt! Medan hon sedan förberedde julmiddagen, tog pappa in granen och vi hjälptes åt att klä den och lägga fram alla julklappar under den. Så på julafton luktade det alltid lite extra starkt från granen (eftersom den kom direkt utifrån) och det i kombination med doften av skinkgriljeringen är julstämning för mig. När mina barn var små försökte jag återskapa den där magiska känslan av att vakna till jul  på julaftons morgon. Men jag insåg ganska snabbt att jag inte hade ork eller tid att få ihop det bra. Istället skapade vi nya traditioner där barnen var delaktiga med både städning och pynt. Och det älskade mina barn!

Jag och lillebror med en annan tomte - ett annat år.

Jag visar stolt upp mina julklappar. Visst har jag en tjusig
julklänning? Mamma brukade oftast sy något nytt och fint
till jul och jag minns hur roligt det var att få sätta på sig
den på "riktigt" för första gången på julaftons morgon.

När vi var små kämpade verkligen de vuxna för att vi barn skulle tro på tomten så länge som möjligt. Men det kom ju förstås en tid då varje barn genomskådade den där lilla, vita jullögnen. Ett år, då jag redan fattat det där med tomten och min lillebror var ytterst skeptisk, så hände något mycket oväntat. Vi firar jul hemma hos oss och plötsligt knackar det på dörren. Eftersom ingen av de vuxna sagt att de skulle gå och köpa tidningen så blev vi lite förvirrade men sprang genast och öppnade dörren. Utanför står en alldeles (för oss) främmande "tomte" med riktigt skägg och en stor säck över axeln. Och inte nog med det. Utanför på gatan står hans häst och släde. Han pratar på bredaste dalmål och berättar att han bor under en sten på Uvberget när det inte är jul. Jag är stor nog för att genomskåda det hela ganska snabbt men lillebror blir allt lite fundersam. Jag vet har han tittade efter tomtens sten varje gång vi gjorde utflykter på Uvberget en ganska lång tid efter detta. Men när storasyster retat honom för detta tillräckligt många gånger så insåg han också att det var en fejk. Efter det hade vi ingen tomte. Mamma och pappa tyckte väl att vi vuxit ifrån det en gång för alla. När jag var i tonåren så tog jag upp tomtetraditionen igen på skoj. För jag har ju alltid älskat julen!

- Finns det några snälla barn här?

Tomtens häst och släde i vintermörkret.

Min vackra mamma och lyckliga jag - samma julafton.

Det hände ibland att farfar och farmor firade jul hemma hos oss - även om det oftast (särskilt när vi var små) var vi som firade hos dem. Hos dem var det lite andra traditioner som gällde. Störst skillnad, mot våra egna traditioner, var julfrukosten. Farmor bakade alltid en hel massa godsaker till jul. Sju sorters kakor var inte ens hälften av hennes julbak. Och av någon anledning skulle julbaket alltid provsmakas till frukost på julafton. Vi barn var inte så bortskämda med kakor och godis till vardags så vi älskade verkligen detta. LYX! Vår kloka mor tyckte det var vansinne att sätta i sig en massa sötsaker, utan att ens ta en smörgås först. Och det var det ju så klart. Lunchen bestod sedan av dopp i gryta med vört- och tunnbröd - inte direkt någon barnfavoriträtt. Sedan var det fika till Kalle och först efter det blev det julmiddag. Med magen full av kaffebröd, must och julgotter så blev vi barn inte bara galet sockerspeedade, utan också totalt ointresserade av mat. Minns verkligen julafton hos farfar och farmor som den absolut längsta dagen på året! Minns också tydligt det där illamåendet som brukade drabba mig när julmaten serverades. Men vad gjorde väl det? För efter middagen var det äntligen julklappsutdelning!

Farfar och farmor tittar på Kalle med oss.

Julmiddag hemma hos oss i nya huset. Detta var sista gången
farfar och farmor var på besök hos oss tillsammans. 💕

Nej, nu får det räck med barndomsnostalgi ett tag. Nu ska jag ta en dusch och se om det inte finns något litet jag kan fixa med så att inte Peter jobbar ihjäl sig! 

Ha en bra dag!

Ny dag - Nya möjligheter

Jippie! Äntligen har jag fått fart på min Mac (laptop) som stått obrukbar i närmare ett år. Har inte haft råd att lämna in den för reparation. Med två långtidssjukskrivna i huset är inte ekonomin så där strålande som man skulle kunna önska. Nu fick jag hjälp av min snälla pappa och faktum är att det inte alls blev så dyrt som jag befarat. Tack pappa! Att slippa sitta på en kontorsstol framför den stationära datorn kommer att bli SÅ skönt! Härligt att kunna ta tag i alla skrivprojekt jag har på G de stunder jag orkar. Och att kunna maila med alla mina vänner och blogga ibland - utan att ryggen kraschar totalt. Nu ska här skrivas!!!

Vissa dagar är det lite tufft för mig att få i mig lagad mat. Har ungefär den där känslan man har (eller jag i alla fall jag har haft) när man är gravid - ett vagt illamående som hela tiden ligger på och gör en överkänslig mot dofter, kryddor och konsistenser. Min stackars privatkock (Peter) kämpar för att hitta maträtter som kan tänkas funka de där jobbiga dagarna. Inte för att jag blivit alldeles mager och ämlig ännu (smörgås funkar ju nästan jämt) men det är inte alltid lätt att få i sig den näringsrika mat jag verkligen behöver för att inte ge cancern fritt spelrum och för att hålla immunförsvaret i skaplig form. Att jag dessutom har diabetes gör inte saken lättare. Nu har jag fått en mixer/råsaftcentrifug av min snälla mamma och ska prova att göra lite färska grönsaks- och fruktjuicer. Tack mamma! Jag ska testa en massa olika recept och hoppas på att hitta några favoriter. Har du tips på juicer som är goda, nyttiga och är utan tillsatt socker så tas det tacksamt emot!

Det känns inte alltid så lätt att vara den behöver hjälp när man tillbringat ett helt liv med att försöka hjälpa andra på alla möjliga, olika sätt. För Peter är det verkligen supertufft att inte kunna erbjuda våra närmaste hjälp med deras hemprojekt och bilrenoveringar - sånt som han egentligen är väldigt bra på men som hans utslitna kropp inte alls klarar av i dagsläget. Kanske är det ännu tuffare för honom att inte kunna fixa åt andra än vad det är att han inte klarar av att fixa allt som behövs göras här hemma? För min del handlar frustrationen mest om att inte kunna hjälpa till med allt det där jag är bra på i vanliga fall: lyssna, finnas, stötta, söka info, skriva ansökningar, hjälpa till med kontakt med myndigheter/sjukvård, strida för andras rättigheter och försöka hitta lösningar på andras problem. Att inte alltid kunna öppna vårt hem för de i vår närhet som behöver någonstans att "landa" av en eller annan anledning. Nu är min ork alltför liten och min hjärnkapacitet ytterst begränsad. Jag kan inte alls klara av det där så som jag skulle vilja *suck* Det är trist! Å, andra sidan så kan jag räkna mina välsignelser varje dag. Att vi har nära och kära som ställer upp för oss på alla möjliga sätt nu när vi behöver det är värt GULD. Tänk på det nästa gång du tvekar över om du ska lägga tid och energi på att hjälpa en familjemedlem eller vän: What goes around - Comes around!

Guldkorn

Jag samlar på guldkorn. För även det är tufft med mycket värk och oro finns det så oerhört mycket att glädjas åt varje dag. Igår var mina älskade döttrar här och det var härligt att få rå om dem en stund. Trist nog var vi tvungna att skjuta upp det planerade besöket av Petrea och Tintin. Men då har jag ju något att se fram emot senare. Är SÅ tacksam över att ha min man, min familj och mina vänner vid min sida. Det skulle verkligen vara en mardröm att gå igenom allt detta alldeles ensam! Idag ska jag träffa hematologen (blodspecialisten) för fortsatt utredning. Och sedan blir det inläggning för biopsi av den metastasen som sitter i bröstbenet i morgon. Är nervös inför resultatet. För samtidigt som jag inget hellre vill än att veta vad det är för fiende jag fajtas emot, så skulle jag gärna stoppa huvudet i sanden och inbilla mig att allt var som vanligt. Åtminstone ett litet tag till ... Men nej! Det är såklart mycket bättre att veta vad det är för sorts cancer. Först när de har svaret kan vi sätta fart med rätt behandling och jag kan få en aning om tänkbar prognos! Fick hem klänningen jag beställt till min sons bröllop i januari. Den var faktiskt ännu finare än jag vågat hoppas på. Nu hänger den på väggen i ateljén - som en påminnelse om att mitt första delmål är att jag ska kämpa för att få vara med på Stefan och Lindas stora dag. Wish me luck!

Guldkorn

Små, små stunder av lycka

vid ett stormande hav av ovisshet

Som små guldkorn glittrar de i sanden

och lyser upp vägen mot framtiden

© HD

Mina fina midsommarflickor: Sanna och Sabina 💕

Peter myser med lille Don Vito och mamma Alvina 💞

Min nya, fina klänning 😍

Inte för att skryta ...

... MEN jag har definitivt världens bästa man! ❤

Han är inte bara tålmodig, omtänksam och kärleksfull mot både mig och alla andra i familjen - Han snart stått ut med mig som sin fru i snart 11 år. Fatta vilken bedrift!!! När vi firade 10-årsdagen förra året i november fanns inget utrymme för extravaganser. Livet var då alldeles för stökigt med sjukdom i familjen, nyfödda valpar och riktigt dålig ekonomi. Men så klart vi uppmärksammade vårt Tennbröllop med en romantisk middag hemmavid. I år firar vi Stålbröllop och då hoppas jag vi ska kunna slå på lite mer. Smider planer i hemlighet och hoppas, hoppas att det ska gå att få till det på något vis. För det är han värd min älskade make!

Jag tycker att det är roligt med lite nördfakta. Alla bröllopsdagar har ett namn som t.ex. Tenn- och Stålbröllop (se Bröllopsguiden). Enligt traditionen, som härstammar från mitten av 1700-talet, skulle maken ge sin maka en gåva av detta material på bröllopsdagen. Det var också vanligt att jämna bröllopsdagar firades i kyrkan där man "gifte om sig". Detta kallades för jubelbröllop. Vad sägs Peter? Ska vi förnya löftena vid ett jubelbröllop när vi firar Kristall om några år? Jag önskar mig en bröllopsresa till varmare breddgrader i stället för en kristallkrona - Bara så att du vet! 😉

Pärlor

Dagarna trillar i väg som pärlor från ett trasigt smycke

Glimrande pärlor som borde uppskattas och vårdas

men faller till marken - gömda, glömda

i väntan på morgondagen

Jubel i busken

De senaste veckorna har varit lite av en berg-och-dal-bana med en salig blandning av löptikar, kära besök, förkylning, nya drömvävar, krävande utmaningar, överraskningar och snabba förändringar. Har inte riktigt hunnit blogga mellan turerna. Du som läser min blogg då och då vet kanske att jag varit på jakt efter ett jobb. Sedan ungarna flyttade hemifrån har jag nämligen blivit allt mer less på alla ensamtimmar framför datorn i ett tomt, tyst hus. Men att hitta ett jobb som passar en tant med min bakgrund är inte så himla lätt. Bortsett från studier och korta perioder av extrajobb så har jag jobbat som frilans de senaste 20 åren inom kultur- och mediaområdet och där finns det ju inte direkt gott om utannonserade tjänster. Särskilt inte på deltid! Så vid årsskiftet bestämde jag mig för att lägga jobbsökandet på hyllan och istället ägna mig åt att skriva färdigt min fantasytrilogi. Att jag fortfarande hade en jobbansökan ute (där jag iofs fått besked om att rekryteringen blivit fördröjd) hade jag nästan glömt bort. Tills jag blev kallad till anställningsintervju. Dagen efter intervjun blev jag erbjuden jobbet och tackade förstås jublande ja. På måndag börjar jag som medarbetare i ett resursteam på en gymnasiefriskola i Jönköping med spännande estet/mediautbildningar. Det ska bli oerhört roligt och inspirerande! 

Tänk lite extra på era hjärtans kära på Alla Hjärtans Dag!

På årets första dag ...

... är det nästan oundvikligt att fundera över vad det nya året erbjuder för möjligheter, vad man siktar på för mål och hur man ska göra för att kunna åstadkomma det man vill. Själv har jag faktiskt ingen aning och därför kommer "Back to basics" att vara mina ledord under 2015. Jag vet bara att jag måste försöka hitta tillbaka till mig själv. Hitta min plats i nuet och försöka väcka mina drömmar och min (vanligtvis) så starka framtidstro till liv igen. Vad det kommer att innebära och vart det leder mig, vet jag inte alls idag.

Ibland tar livet med en på irrvägar där det är lätt att tappa bort sig själv och gå vilse. Under de senaste åren har jag irrat allt djupare in i skogen, vars mörker består av oro, sjukdom och sorg. Länge kämpade jag mig envist framåt bland ris och stormfällen, trots att stigen kantades av återkommande misslyckanden och en allt starkare känsla av maktlöshet. Minsta ljusglimt mellan träden gav mig kraft att fortsätta. Tills ljusglimtarna slocknade en dag när jag nått riktigt djupt in i skogen. Då stannade jag upp och stod jag alldeles stilla, rädd för att gå vidare eftersom jag inte kunde se något annat än mörker åt alla håll. Men för en tid sedan så började jag försiktigt leta mig tillbaka samma väg som jag kom. Nu har jag äntligen hittat ut ur skogen och står vid vägskälet. Här är det ljusare, varmare och känns lite mer hoppfullt. Jag tror jag stannar här en stund innan jag bestämmer mig för vilken väg jag ska välja för att komma vidare ...

Några konkreta saker har jag i alla fall bestämt mig för att försöka göra för mig själv i back-to-basics-andan. Året som kommer lär väl visa om det är rätt beslut eller ej:

1. Jag ska lägga förmiddagarna på mitt eget skrivande. I och med att högskolekursen som jag planerat att läsa i vår blev inställd så finns det faktiskt tid - om jag bara ser till att använda tiden förnuftigt. Det manus som ska prioriteras är den första av tre planerade berättelser om Yrsa och Disa. Här kan du läsa inledningen av berättelsen om du är nyfiken! 
2. Istället för att jaga svårfångade extrajobb och andra tillfälliga lösningar så kommer jag att ta upp mina tjänster via Bokeriassistans (författar- och bokproduktionstjänster) igen efter att endast åtagit mig några få uppdrag under det senaste året. Men det blir bara på halvtid. Och ja, jag vet. Det kanhända att det blir det ännu ett fattigt år för oss men det får mitt eget skrivande faktiskt vara värt - åtminstone under en period!
3. Och så en helt annan sak: Något som är lite tråkigt med att ha blivit tant är att man (läs: jag) inte känner sig (läs: mig) attraktiv särskilt ofta längre. Vad andra tycker är inte så viktigt men vad jag själv tycker om mig påverkar min självbild i allra högsta grad. 2015 ska bli året då jag lär mig att trivas bättre med mig själv. Jag ska tillåta mig att vara lite fåfäng, lägga mer tid på mig själv och mitt eget välbefinnande!

God fortsättning på 2015!

Tänk om!

Har du en bil med så många fel att det inte längre är meningsfullt att lägga tid och pengar på att reparera den - då skrotar du bilen och skaffar dig en ny eller väljer att transportera dig på annat sätt. Har du ett hus med så stora renoveringsbehov att kostnaden och arbetet vida överstiger det rimliga - då river du huset och bygger ett nytt eller flyttar någon annanstans. Har du gjort val i livet som kanske var helt rätt när du gjorde dem men som inte längre fungerar för dig - då söker du förändring och gör nya livsval. Därför att en skrotfärdig bil är livsfarlig i trafiken, ett fallfärdigt hus kan rasa vid minsta vindpust och att till varje pris hålla fast vid gjorda livsval kan bromsa utvecklingen eller till och med skada både dig själv och andra omkring dig.

Personligen är jag i en ny livsfas där jag måste ompröva mina tidigare val för att försöka hitta nya vägar framåt. Det tvingar mig att fundera över vem jag är och vad jag verkligen vill. Jobbigt men nyttigt! Och det är precis vad jag tycker att våra politiska partier också borde göra. Stanna upp och tänk till! Dagens politik kan liknas vid en skrotfärdig bil som kompiskörs på vanskliga vägar med envishet, prestige och maktlystnad som enda drivmedel. Blockpolitiken är ett korthus som vilar på en ostadig grund och uppenbarligen kan rasa när som helst. Eller raseras av krafter utifrån. Är det inte bättre att alla politiska partier hittar tillbaka till sina grundläggande ideologier och går till val, varje parti för sig, med tydliga politiska profiler och kärnfrågor? Det tycker i alla fall den här tanten!

Själv ska jag använda dessa sista dagarna av 2014 till att försöka knyta ihop de lösa ändar jag förmår göra något åt. Sedan är det en hel del i mitt liv som ska skrotas och rivas för att bereda väg för framtiden. Efter ett år präglat av stor sorg, sjukdom i familjen, stark oro, tidvis total uppgivenhet och ständig ekonomisk kamp ser jag verkligen fram emot att få sätta punkt för det här kapitlet och börja på ett tomt blad. Om vi inte vågar tro på framtiden - Vad ska vi då tro på?

Ändrade planer

Jag hade hoppats på att komma in på en distanskurs i avancerad adaption (att skriva om en roman till filmmanus) på halvfart under våren. Nu visar det sig att högskolan ställer in kursen. Trist! Egentligen förstår jag inte varför jag fortsätter att nära drömmen om att skriva ett fantastiskt filmmanus och få se det på bioduken någon gång i framtiden. Det är ju knappast någon lättuppnåelig dröm! Att få ett romanmanus antaget vid något större förlag är svårt. Att lyckas sälja in ett filmmanus till ett produktionsbolag av rang är nästan omöjligt. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras och lockas av filmen som uttrycksformat. En dag, kanske ...

Jaja, det är ju inte alltid det blir som man tänkt sig och hoppats på. Å' andra sidan kan det kanske bli bra ändå. Ofrivilligt ändrade planer brukar kunna föra med sig nya möjligheter ibland. De senaste åren har jag nästan uteslutande jobbat med andras texter, andras boklayouter och hållit i div. skrivkurser för att utveckla andras författardrömmar. Inte speciellt lönsamt, även om det är otroligt inspirerande på sitt sätt. Problemet är bara att livet är för kort för att jobba 12 timmar / dagen bara för att kunna sätta mat på bordet. Särskilt när konsekvensen blir att man får lägga alla egna författardrömmar på hyllan, år efter år. Nej, det är verkligen hög tid för mig att skaffa ett annat sätt att försörja mig på så att det blir lite tid och ork över till att skriva också. Och kanske lite tid över till att leva också. Någon som har något bra jobbtips?


Dagens positiv-lista

• Jag lyckades rädda Sannas tangentbord som fått ett helt glas läsk över sig med hjälp av ett hemligt recept.
• Fick chansen att mysa några timmar med vår portiskille Atreyu igår. Han har varit utlämnad till olika hundvakter under flera veckor nu. (Tack snälla barn!) Först på grund av min mans strumaoperation, sedan för att två (av våra fyra) tikar passat på att löpa. Idag ska han få komma hem igen. Förhoppningsvis blir det inte allt för mycket yl!
• Vi tog ett tufft beslut igår. Något som vi funderat över länge men skjutit upp. Som ni kanske förstått har vi många hundar i huset eftersom vi har en liten kennelverksamhet. Under senaste tiden, då vi haft mycket sjukdom i familjen, så är det lite för många hundar för att vi ska kunna ge dem alla den stimulering de behöver och förtjänar. Därför har vi bestämt oss för att sälja vår lilla mystjej Jazz med bibehållen avelsrätt. Om vi hittar ett bra hem åt henne så kan det säkert bli hur bra som helst. I vår hundblogg kan du läsa mer om detta! 

Simma lugnt!

Introduktion idag

Idag börjar jag plugga igen. Det ska bli riktigt spännande och (hoppas jag) stimulerande att göra något helt nytt. Distans och halvfart de närmaste åren + extrajobb kommer nog att innebära att det blir fullt upp. Någon Super Librarian kommer jag aldrig att bli (har definitivt fel figur för hjältedräkten) men min kärlek till berättelser i både bok- och filmform hör till den sorten som aldrig rostar. Så det här känns rätt. Har ju läst ett par fristående kurser sedan jag avslutade mina MKV-studier 2006 så helt ringrostig borde jag väl inte vara. Men det känns ändå stort att påbörja en så pass lång utbildning i min ålder. Hoppas verkligen att jag klarar det. Önska mig lycka till!

Det är sant!

Det sägs att man lär så länge man lever och det tror jag är sant. Och nu har jag bestämt mig: Denna tant ska sätta sig på skolbänken igen. Trots att jag blir en smått överårig student (fyller ju 50 i år) så är jag ganska övertygad om att jag kommer att få många yrkesverksamma år till innan det är dags för pension. För oss 60-talister kommer de säkert att ha höjt åldersgränsen till minst 79 innan vi får njuta av livet som pensionärer.

Eftersom jag redan har studerat en massa år på högskola så kan jag inte ta CSN. Därför söker jag nu deltidsjobb eller projekt- eller frilansjobb på deltid i Jönköping/Nässjö-trakten eller på distans för att hjälpa till att finansiera studierna. Om mig och min bakgrund kan du läsa om på min andra blogg © HD eller på min profil på LinkedIn. Har du något bra jobbtips - Hör av dig till mig!

Vardag igen!

I år kommer vardagen med en extrem beslutsångest för mig. Jag har skjutit ett viktigt beslut framför mig under hela julhelgen och nu har jag inte särskilt lång tid på mig att bestämma mig. Närmare bestämt så har jag bara 13 dagar kvar innan jag måste ta ett slutgiltigt beslut - HJÄLP!

Redan i våras bestämde jag mig för att det var dags att göra något annat. Sedan -07 har jag slitit häcken av mig som egen företagare. Först som AD/designer men -10 bestämde oss för att starta Duo Dito Förlag istället. Det är något jag verkligen brinner för, men det har hela tiden inneburit många, långa timmar i ständig kamp för att försöka få ekonomin att gå ihop. De flesta timmarna har jag tillbringat ensam framför datorn i vårt hemmakontor. Medan vi hade huset fullt av kidz var det en bra lösning att jobba hemifrån. Nu när alla flyttat ut är jag riktigt less på det. Missförstå mig rätt - Jag älskar faktiskt mina arbetsuppgifter men saknar att vara del av ett större sammanhang och att ha någon att ta en fikapaus med ibland. Att ha en viss grundläggande ekonomisk trygghet vore också himla skönt. Dessutom innebär dessa långa arbetsdagar att det blir väldigt lite utrymme för något annat, som t.ex. att hinna sova tillräckligt många timmar/natt, att umgås med vänner någon gång, att spela och sjunga, att jobba med våra älskade hundar. Det är alltid någon deadline som brinner. Bland allt som inte hinns med, är det mitt eget skrivande som alltid hamnar längst ner på prio-listan, tyvärr. När jag jobbat ett 12-timmarsskift med någon annans manus, har jag varken ork eller inspiration för att börja med mitt eget. Nej, det här livet funkar inte i längden för mig och nu är det dags för en förändring!

Vi kommer inte att lägga ner företaget men det kommer att få gå på sparlåga under en period. Bokeributiken och förlagen (både Duo Dito och Bokeri) kommer vi att ha kvar men endast med ett fåtal utgivningar/år. Under hösten har jag infört manusstopp och avvecklat det mesta av den övriga verksamheten (skrivkurser, uppdragslayout och redaktörsuppdrag) för att frigöra tid för annat. Nu är frågan bara VAD jag ska göra? Jag har sökt en del jobb, men att få tag på något som passar mig med min utbildning och lite udda bakgrund verkar inte alls lätt i dagsläget. Var ju medveten om läget på arbetsmarknaden när jag bestämde mig för att börja avveckla företagsverksamheten så därför sökte jag även en påbyggnadsutbildning till bibliotekarie på halvfart och distans via Bibliotekshögskolan i Borås. Jag skulle gärna vilja knyta ihop min spretiga utbildning (225 hp = en högskoleexamen i medie- och kommunikationsvetenskap, samt en massa fristående kurser i ämnen som intresserar mig) med något som är lite mer yrkesinriktat. Och jag älskar ju böcker.

I mitten av december fick jag besked om att jag kom in i första urvalet bland 581 sökande. Kul! Men jag hoppades faktiskt att det skulle dyka upp något intressant jobb/projekt innan terminsstarten. Det har det inte gjort. Inte ännu i alla fall. Och nu närmar sig, som sagt var, dagen för att ge ett slutgiltigt beslut angående utbildningen. Tackat ja har jag redan gjort, men registreringen måste ske före den 20/1 då kursen startar. Är det helt galet av mig, i min begynnande tantålder, att satsa på en utbildning som kommer att ta hela fyra år? Visserligen på halvfart och distans, så det funkar ju med ett deltidsjobb och ett liv på sidan om, men ändå. Är det bättre att fortsätta söka jobb i min smala bransch, även om det knappast finns särskilt gott om dem och konkurrensen är stenhård? Eller ska jag försöka få tag i ett jobb -vad som helst - bara för att komma in på arbetsmarknaden igen efter alla år som egen företagare? Shit - Bara 13 dagar kvar. Hur ska jag göra?

Den här underbara bilden kommer från Mians värld. Gör ett besök på bloggen!