Aldrig mer! (hashtag #metoo)

När jag började gymnasiet var jag helt säker på vad jag ville utbilda mig till: Journalist. Jag älskade att skriva, hatade orättvisor och brann för att förändra världen. Året var 1981 och jag tillhörde den generation unga tjejer som inte tvekade en sekund på att "tjejer kan" - Ja, minst lika bra som killar. Sökte in på humanistisk linje och siktade på journalisthögskolan i nästa läge. På grund av sjukdom missade jag nästan hela höstterminen i första ring och bestämde mig därför för att ta en paus för att börja om hösten därpå. Jag lyckades ordna en praktikplats på lokaltidningen som journalistpraktikant under vårterminen och var eld och lågor. Ett steg närmare min dröm!

Redan första dagen såg jag vilket gubbvälde som rådde på redaktionen. Alla var män i 35-60 årsåldern, utom receptionisten som var en trött 50+ kvinna. Snabbt insåg jag att hierarkin på den lilla lokalredaktionen var stenhård. När chefsredaktören drog ett skämt så skrattade alla - oavsett om det var roligt eller ej. Den enda som ställde sig lite utanför detta spel var lokalredaktionens enda fotograf. Men så var han också yngst och absolut lägst i hierarkin. Ja, förutom receptionisten då. Men hon räknades inte. Själv var jag 16 år och säkert rätt så kaxig och rapp i repliken. Men det var mest yta, som hos de flesta unga tjejer. Egentligen var jag nog ganska skör och sårbar.

Jag hade inte varit på redaktionen mer än någon vecka innan det var firmafest. Huvudredaktionen bjöd alla anställda på maskeradmiddag och alla på lokalredaktionerna bussades in till huvudorten. Jag klädde mig i en (ganska urringad) klänning i västernstil, boots och cowboyhatt. Var mycket nöjd med min outfit innan jag åkte iväg, full av förväntan inför kvällen. Till bordet fick jag Sherlock Holmes, en man i 45-årsåldern som var tidningens stjärnfotograf på huvudredaktionen. Om hans stjärnstatus kom sig av hans arbete på redaktionen eller av att hans frilansarbete ska jag låta vara osagt. Redan när vi satte oss till bords insåg jag att han tjuvstartat med alkoholen. Nästan omgående kom det fram att han även frilansade som flickfotograf för tidningar som FIB-aktuellt. Hela kvällen jobbade han sedan hårt på att värva mig som nakenmodell. Enligt honom var jag perfekt för uppdraget och hans vandrande blickar (och delvis händer) beskrev i detalj varför. Det tyckte tydligen mina sk. arbetskamrater var väldigt roligt. Det tyckte inte jag. När kvällen äntligen var över och bussen vände hemåt kände jag mig oerhört lättad!

Jag tog ut lättnaden i förskott. För på något vis blev det efter festen helt ok bland gubbarna på redaktionen att komma med en massa mer eller mindre direkta kommentarer kring min "sexighet" och lämplighet som nakenmodell. Dagarna blev en plåga då jag hela tiden fick försvara mig mot det som idag skulle kallas för sexuella trakasserier. Jag kände mig allt mer obekväm att åka ut ensam med reportrarna på uppdrag och tillbringade istället mer och mer tid tillsammans med fotografen. Han var den enda som inte drev med mig. Självklart lärde jag mig en hel massa om fotografering och framkallning. Men den största lärdomen jag drog under mitt halvår som journalistpraktikant var att jag aldrig skulle stå ut att jobba i en sådan mansdominerad miljö. Mina drömmar om att bli journalist lades på hyllan.

I skuggan av #metoo är denna berättelse så klart obetydlig och bagatellartad. Och precis som de flesta kvinnor har jag varit med om betydligt värre saker senare i livet, även om jag - tack och lov - varit förskonad från allvarliga övergrepp. Men min berättelse kanske ändå är lite betydelsefull i sammanhanget. Dels för att den säger ganska mycket om vad som ansågs vara en helt ok jargong i gubbmaffian mot en ung tjej. Dels för att detta halvår av mitt liv som 16-åring hade så pass stor inverkan på mig att det fick mig att för alltid ge upp min dröm om att bli journalist. Händelserna har faktiskt även påverkat min syn på mig själv som vuxen. Jag har t.ex. mycket svårt att ta emot (även ärligt menade) komplimanger. Och att jag hela mitt liv varit noga med att framstå som seriös i både klädsel och attityd i alla jobbsammanhang. Har inget emot att bli betraktad som snyggt och kvinnligt klädd men vill absolut INTE betraktas som sexig!

Jag, 16 år och förhoppningsfull journalistpraktikant.

De senaste veckorna har SVT sänt en rad kontroversiella dokumentärer som väckt stor uppmärksamhet och debatt i media: "Vi överlevde R Kelly" om rap-artisten R. Kelly i sex delar och "Leaving Neverland" om Michael Jackson i fyra delar. I båda dokumentärerna anklagas respektive megastjärna för sexuella övergrepp. Mot R. Kelly vittnar ett antal kvinnor (som var mycket unga när det begav sig) och i Jacksons fall två män, som bara var små pojkar (7-årsåldern) när övergreppen började. Sex mellan två vuxna människor som kommit överens om reglerna sinsemellan är en sak. Det R. Kelly verkar ha ägnat sig åt är en helt annan sak. För han verkar ha en förkärlek till unga, ännu ej myndiga (14-15 år och uppåt) svarta flickor. Och graden av tvång, förnedring och hjärntvätt verkar ha varit mycket hög. INTE OK! Men ännu värre känns ändock de berättelser som Michael Jacksons offer vittnar om. Dessa små gossar utnyttjades sexuellt av en vuxen man - med kärleken som förtecken. "Det är så här vi visar att vi älskar varandra". En man som dessutom var som en gud i pojkarnas värld. Och allt detta med föräldrarnas "godkännande" (eller åtminstone naiva tillåtelse) och med en omvärld som vände bort blicken och bara lät det ske. Mina tårar rann hejdlöst när jag hörde dessa båda (nu vuxna) pojkar berätta om hur det gick till och hur det påverkat deras liv.

Jag hade inte tänkt lägga mig i debatten om #metoo (även om jag följer den) då jag egentligen är för sjuk för att orka debattera. Men när jag såg dokumentären om Josefin Nilssons tragiska öde härom dagen så rann det över. Jag kan inte vara tyst och bara applådera de som vågar sticka ut hakan längre... Det får f-n räcka nu!

"Josefin Nilsson - Älska mig för den jag är" är ett porträtt av den älskade sångerskan i Ainbusk Singers som skulle ha fyllt 50 år i år. Hon avled tragiskt, alldeles för ung, i sviterna av ett destruktivt våldsamt förhållande med en man som skadade hennes kropp och psyke så allvarligt att hon aldrig läkte. "Jag är inte värre än någon annan...", sa Josefin Nilssons plågoande, den kända svenska skådespelaren Örjan Ramberg. Han dömdes 1999 till 3 månaders fängelse för misshandel, upprepade olaga hot, skadegörelse och för att ha brutit mot besöksförbudet vid ett flertal tillfällen. I tingsrätten fick han villkorlig dom. Motiveringen: "...han tvingas leva ett stillsamt hemmaliv...". Josefins karriär ödelades totalt av sviterna efter misshandeln (skadad ryggrad, höft och posttraumatiskt stressyndrom) medan han jobbade vidare som om inget hänt. Och hyllades av omvärlden för sina framgångar.  2002 inleddes en ny förundersökning då han åter hotat Josefin till livet. Även den tycks ha runnit ut i sanden. Josefins kropp och psyke fortsatte dock att brytas ner och den 29/2 2016 somnade hon in för alltid.

Jag är rasande, förtvivlad och mycket illa berörd! Mönstret MÅSTE brytas nu! För vad har dessa dokumentärer gemensamt? Jo, trots att de handlar om ganska skilda handlingar finns det en tydlig gemensam nämnare: I alla tre fallen förekom rykten och misstankar om fruktansvärda övergrepp i åratal. I alla tre fallen gick t.o.m. anklagelserna till domstol vid flera tillfällen, utan att det blev några större konsekvenser för någon av männen. Att vara "nästan-gud" inom sitt område, att vara mycket framgångsrik, ha gott om pengar och dessutom vara en viktig ekonomisk investering för andra - det hjälper tydligen till att "tvätta bort" alla misstankar som om de endast vore elaka rykten. Både Michael Jackson och R.Kelly har vid ett flertal köpt sig fria från anklagelser. Och sedan fortsatt sina karriärer som om ingenting.

Mäktiga män har i alla tider utnyttjat sin makt och rikedom för att kontrollera kvinnor, barn och även män med lägre status. De riktigt rika och mäktiga har kunnat göra som de vill mot andra och ändå haft andra män (och ibland kvinnor) som hållit dem bakom ryggen. Ibland av rädsla att förlora sitt jobb. Ibland för att de blivit mutade till det. Denna tysta acceptans är riktigt skrämmande! Varför har vi inte protesterat på allvar tidigare? Varför sa inte jag ifrån mot gubbmaffian på tidningsredaktionen? Eller bad någon om hjälp? Varför tillät jag dem att krossa mina drömmar?

Jean-Claude Arnult, Martin Timell och Fredrik Virtanen är bara tre kända, svenska exempel. I samband med #metoo har slemgubbar inom de flesta branscher äntligen fått börja betala för sina mångåriga sexuella trakasserier, övergrepp och misshandel. Huvuden har rullat, karriärer skjutits i sank och rättegångar har drivits, trots att det ofta gått lång tid sedan övergreppet skett. Jag är inte alls förvånad över att det finns så mycket "skit" att gräva fram bland maktens män. Däremot så är jag (trots att jag borde veta bättre) förvånad över den tystnadskultur som tillåtit dessa män att härja öppet och fritt i decennier. Återkommande kommentarer är "Alla visste men ingen gjorde något". 

Nu skriker många av de män som outats om karraktärsmord. De tycker sig vara riktigt ytterst orättvist behandlade. Ursäkter som "Det var så länge sedan...", "Jag var inte värst..." eller "Alla gjorde så..." haglar tätt. Jag hoppas att offerkoftorna skaver! Men framför allt hoppas jag att det blir en förändring nu. Michael Jacksons riktigt kräkframkallande försvar till varför han alltid ville ha barn i sitt hem och i sin säng: "Om jag är skyldig till något så är det att ge allt jag har för att hjälpa barn runt om i världen. Jag älskar barn av alla åldrar och raser, att se barns genuina glädje med deras oskyldiga och leende ansikten." håller inte. Hur kunde omvärlden köpa den förklaringen? Vi är alla skyldiga. Inte till nödvändigtvis brotten men till att inte ha gjort något för att förhindra dem.

Jag kommer aldrig att bli journalist. Jag kommer aldrig mer att kunna lyssna till Michael Jacksons musik utan att tänka på James Safechuck's sorgsna ögon och skakande händer när han visar den lilla diamantringen i sitt smyckeskrin och berättar om den hemliga vigsel som Michael arrangerade i sitt sovrum när James var 10 år. Jag kommer aldrig att kunna sjunga den alldeles underbart vackra sången "I believe I can fly" av R. Kelly utan att kvävas av ilska. Och jag kommer aldrig mer att kunna höra Josefin Nilsson sjunga "Älska mig för den jag är" utan att gråta av sorg över hennes öde! Men jag kommer heller aldrig att tiga, se åt andra håller eller acceptera ett oacceptabelt beteende. Aldrig mer!

Tillägg: Det är lätt att vreden över förövare som i princip går fria från konsekvenser tar över vårt förnuft. Dock är det mycket viktigt att komma ihåg att det är systemet som i grunden behöver förändras. Det inom rättssystemet och dels när det gäller omgivningens reaktioner (tystnadskulturen) som måste ifrågasättas och förändras! Läs mer om mina tankar kring detta i nästa blogginlägg Systemfel!

Får jag lov?

Idag skriver vi den 1/1 2019. När jag var liten tyckte jag att det var helt magiskt att det kunde bli ett nytt år från en dag till en annan. Det tycker jag nu också - fast av helt andra skäl. För det är helt magiskt att jag får vara med ett tag till! Som barn var jag mycket duktig på att hitta magin i vardagslivet. Jag hade mycket livlig fantasi och kunde fascineras av de minsta saker runt omkring mig. Eftersom jag var oerhört romantiskt lagd skapade jag alltid vackra sagor i min fantasi. När ljuset föll så där magiskt mellan träden som det gör ibland, kunde jag nästan se framför mig hur ett skogsrå stod och kikade på mig lite längre in i skogen. När jag upplevde något skrämmande eller sorgligt, jobbade min fantasi hårt för att hitta ett "lyckligt slut" på sagan i mitt huvud. Jag lyckades oftast. Men så hade jag ju också en ganska skyddad uppväxt.

När jag kom upp lite i ålder var det framför allt andra människors livshistorier som fascinerade och fick fart på min fantasi. Allra helst människor som levt ett helt annorlunda liv än jag själv. Det var magiskt med starka möten. Jag älskade att åka tåg och jag reste mycket som tonåring/ung vuxen. På den tiden pratade folk faktiskt ofta med främlingar under resor. Ibland, när jag fick förtroendet att dela någons livshistoria, kunde jag gå omkring i veckor efteråt och fundera. Vad var det som var just denna persons drivkraft, passion, stora livssorg och hur hade deras stora livshändelser påverkat dem. Hur skulle jag ha reagerat om det varit jag? Trots att jag förmodligen upplevs som ganska social och utåtriktad av omgivningen, har jag alltid varit en iakttagare som ägnat mycket tid åt att försöka komma underfund livets mysterier.

Som vuxen har jag åkt på smällar i livet som ingen fantasi i världen skulle ha kunnat omskapa till att få "lyckliga slut". Men när inte fantasin inte räcker till, så kan i alla fall drömmar bygga visionen om en bättre framtid. Jag har alltid varit på väg mot framtiden. Framtidstro, drömmar, frihet och förändring har alltid varit mina ledord. Och nu är jag plötsligt i ett läge där framtiden är ytterst oviss och min möjlighet att förändra den är väldigt liten. I stället måste jag hitta ett sätt leva i nuet. Hur lätt är det? INTE alls! Men jag måste ju försöka...

Vid nyårsmiddagen igår konstaterade Peter och jag att vi nu kommit in i en tredje fas efter cancerbeskedet vi fick i somras. Först hamnade vi förstås i chockläge och vågade inte tro att det fanns någon särskilt lång tid kvar eftersom spridningen gick oerhört fort. Sedan påbörjades behandlingen och då hamnade vi i en andra fas, då ovissheten var påtaglig i varje andetag. Skulle bromsmedicinen fungera? Skulle jag bara fortsätta att bli sämre och sämre? Hur nära var slutet? Men efter den första 3-månaders-kollen visade det sig att spridningen avstannat. Lättnad! Nu måste vi lära oss att förhålla oss till min sjukdom i vår vardag. Både jag och Peter. Ovissheten finns fortfarande där, förstås (det är ju bara en tidsfråga innan bromsmedicinen inte längre funkar) men livsperspektivet är ändå lite längre än vi vågade hoppas på i somras. Tack och lov!

I år blir det inga nyårslöften utan en önskelista. Vad önskar jag mig då för egen del av 2019?

• Att lära mig att dansa i regnet - istället för att bara vänta på att stormen ska passera! Ja, kanske inte bokstavligt då (får ju bli rullstolsdans i så fall) men inom mig. 
• Att bli bättre på att leva i nuet. Att fortsätta hoppas på små mirakel och att låta fantasin ta plats i mitt liv igen. Att våga drömma lite, trots allt!
• Att bli mycket bättre på att visa och tala om hur mycket min man, min familj och mina nära vänner betyder för mig.
• Att lyckas ta tag i något/några av mina vilande skrivprojekt. Mitt skrivande har legat helt nere sedan jag blev sjuk. Nu finns det tid och förhoppningsvis lite ork, så jag önskar verkligen att jag ska hitta inspirationen igen!
• Slutligen vågar jag mig på att önska mig mer tid med mina nära och kära. Lite mer tid att leva! 

Jag inleder mitt nya år med Sinnesrobönen. Den används ofta av AA och i liknande sammanhang men den passar också för mig i min nuvarande livssituation: "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

- Får jag lov?

Jubel i busken

De senaste veckorna har varit lite av en berg-och-dal-bana med en salig blandning av löptikar, kära besök, förkylning, nya drömvävar, krävande utmaningar, överraskningar och snabba förändringar. Har inte riktigt hunnit blogga mellan turerna. Du som läser min blogg då och då vet kanske att jag varit på jakt efter ett jobb. Sedan ungarna flyttade hemifrån har jag nämligen blivit allt mer less på alla ensamtimmar framför datorn i ett tomt, tyst hus. Men att hitta ett jobb som passar en tant med min bakgrund är inte så himla lätt. Bortsett från studier och korta perioder av extrajobb så har jag jobbat som frilans de senaste 20 åren inom kultur- och mediaområdet och där finns det ju inte direkt gott om utannonserade tjänster. Särskilt inte på deltid! Så vid årsskiftet bestämde jag mig för att lägga jobbsökandet på hyllan och istället ägna mig åt att skriva färdigt min fantasytrilogi. Att jag fortfarande hade en jobbansökan ute (där jag iofs fått besked om att rekryteringen blivit fördröjd) hade jag nästan glömt bort. Tills jag blev kallad till anställningsintervju. Dagen efter intervjun blev jag erbjuden jobbet och tackade förstås jublande ja. På måndag börjar jag som medarbetare i ett resursteam på en gymnasiefriskola i Jönköping med spännande estet/mediautbildningar. Det ska bli oerhört roligt och inspirerande! 

Tänk lite extra på era hjärtans kära på Alla Hjärtans Dag!

Ändrade planer

Jag hade hoppats på att komma in på en distanskurs i avancerad adaption (att skriva om en roman till filmmanus) på halvfart under våren. Nu visar det sig att högskolan ställer in kursen. Trist! Egentligen förstår jag inte varför jag fortsätter att nära drömmen om att skriva ett fantastiskt filmmanus och få se det på bioduken någon gång i framtiden. Det är ju knappast någon lättuppnåelig dröm! Att få ett romanmanus antaget vid något större förlag är svårt. Att lyckas sälja in ett filmmanus till ett produktionsbolag av rang är nästan omöjligt. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras och lockas av filmen som uttrycksformat. En dag, kanske ...

Jaja, det är ju inte alltid det blir som man tänkt sig och hoppats på. Å' andra sidan kan det kanske bli bra ändå. Ofrivilligt ändrade planer brukar kunna föra med sig nya möjligheter ibland. De senaste åren har jag nästan uteslutande jobbat med andras texter, andras boklayouter och hållit i div. skrivkurser för att utveckla andras författardrömmar. Inte speciellt lönsamt, även om det är otroligt inspirerande på sitt sätt. Problemet är bara att livet är för kort för att jobba 12 timmar / dagen bara för att kunna sätta mat på bordet. Särskilt när konsekvensen blir att man får lägga alla egna författardrömmar på hyllan, år efter år. Nej, det är verkligen hög tid för mig att skaffa ett annat sätt att försörja mig på så att det blir lite tid och ork över till att skriva också. Och kanske lite tid över till att leva också. Någon som har något bra jobbtips?


Dagens positiv-lista

• Jag lyckades rädda Sannas tangentbord som fått ett helt glas läsk över sig med hjälp av ett hemligt recept.
• Fick chansen att mysa några timmar med vår portiskille Atreyu igår. Han har varit utlämnad till olika hundvakter under flera veckor nu. (Tack snälla barn!) Först på grund av min mans strumaoperation, sedan för att två (av våra fyra) tikar passat på att löpa. Idag ska han få komma hem igen. Förhoppningsvis blir det inte allt för mycket yl!
• Vi tog ett tufft beslut igår. Något som vi funderat över länge men skjutit upp. Som ni kanske förstått har vi många hundar i huset eftersom vi har en liten kennelverksamhet. Under senaste tiden, då vi haft mycket sjukdom i familjen, så är det lite för många hundar för att vi ska kunna ge dem alla den stimulering de behöver och förtjänar. Därför har vi bestämt oss för att sälja vår lilla mystjej Jazz med bibehållen avelsrätt. Om vi hittar ett bra hem åt henne så kan det säkert bli hur bra som helst. I vår hundblogg kan du läsa mer om detta! 

Simma lugnt!

En liten,vit tantbok på gång ...

50 och sen då?
Jag vet inte riktigt hur det gick till men nu håller jag på med slutredigeringarna av en bok som kommer att skickas till tryckeriet för provtryck inom kort: Femtio och sen då? Den kommer att innehålla någons slags dikter, kortnoveller och funderingar över livet à la Tant de Lux. Den har fötts ur känslan av att plötsligt hamna i en ny fas i livet. Det har fått mig att se tillbaka på det som varit och att fundera över vad som finns kvar att uppleva. Temat är KÄRLEK. Förälskelse, otrohet, obesvarad längtan och het passion, åtrå och behovet av att bli bekräftad. Ensamhet, tvåsamhet, familjeliv och sexliv. Ja, allt det där som är så himla svårt att tala (och skriva) om utan att det blir banalt. Ändå är det ju alla dessa olika nyanser av kärlek som färgar våra liv.

Att gestalta det stora i det lilla är svårt. Jag har alltid varit lite rädd för att bli betraktad som banal när jag skriver mina små ögonblicksbilder. Jag är ingen stor poet och har inga litterära ambitioner som novellförfattare. Jag försöker bara fånga en känsla eller tanke mitt i vardagslivet. Därför har det mesta, som jag skrivit av det här slaget under åren, hamnat i byrålådan - väl dolt för omvärlden. Tills nu. Tant de Lux har lyckats övertala mig att sammanställa några gamla och en hel del nyskrivna ordkrumbukter i en liten, vit bok med hennes namn på. Hon bryr sig nämligen inte ett dugg om vad folk tycker! 

Vad tror du? Kommer jag att våga? Och om jag nu hittar modet, kommer någon ens att vilja läsa boken?

Drömmen om landet

Av mina föräldrar har jag ärvt en hel del - utseendemässigt, när det gäller personliga egenskaper och till stor del min grundläggande inställning till livet. Av min mor har jag dessutom ärvt en stark dröm. Nämligen den där naturromantiska längtan efter livet på landet och en stark kärlek till djur. Drömmen står för mig som en mental hägring av en oas i öknen. Ett hus mitt i grönskan, gärna vid en sjö, med möjlighet att ha lite djur och med en bra bit till nästa granne. Min mamma lever sin dröm. Här kan du kika på en massa härliga bilder i hennes blogg.

Personligen hänger jag mig med jämna mellanrum åt längtansfulla planer på att förverkliga min gröna-vågen-dröm. Tänk så underbart att vakna på morgonen och ta ett uppfriskande morgondopp, ackompanjerad av fågelsång. Och tänk så skönt för våra hundar att få springa fritt, att kunna ha några sprätthöns, kanske får och kunna odla lite. Och så fantastiskt vilsamt att slippa ha grannar tätt inpå. Då måste jag snabbt påminna mig om att jag faktiskt redan försökt mig på att leva det livet under några år när barnen var små. Och att jag inte alls upplevde det som någon mental oas. Tvärtom! För mig dominerade känslan av isolering, oro för att någon olycka skulle hända barnen när vi hade så långt till vård, irritation över bilarna som alltid hade en förmåga att gå sönder när man behövde dem som bäst och en viss motvillighet inför allt fysiskt tungt arbete som stal tid och energi från annat. Nej, livet på landet är nog inget för mig, trots allt. Jag gör nog faktiskt bäst i att hålla mig i närheten av civilisationen! Men drömmen lever ändå kvar ...

Fönstershoppar

Mellandagsrea, slutrea och januarirea. Den här tiden på året är det rea nästan överallt - Ett perfekt tillfälle att investera i lite nya kläder! Om nu inte plånboken vore extra tunn efter helgerna, vill säga ... Själv är jag trött efter helgerna och för förkyld för att orka med att gå på stan. Ägnar mig därför åt den nya tidens fönstershopping, det vill säga surfar runt på internet och funderar över vad jag skulle vilja ha. Älskar festklänningar och är otroligt svag för fina skor med opraktiskt höga klackar - Något som jag inte har användning av så där väldigt ofta. Nej, trist nog har jag klart mycket större behov av nya underkläder än av tjusiga klänningar just nu, så blir det något handlat på rean så blir det nog mer basic, tyvärr. Men man kan ju alltid drömma!

 Urfina 50-talsklänningar på Ellos till riktigt bra pris. Är väl egentligen inte alls min stil, men 

visst är de fina? Jag skulle gärna prova en i alla fall! Och njuta av att ha den i garderoben ...

Superromatisk eller klassiskt elegant i den lilla svarta från Haléns rea - Bara att välja!

Här har vi sånt som är lite mer min stil, kanske. Från Gudrun Sjödéns vinterrea 

kommer en stickad klänning och en härlig utanpåskjorta i artiststuk. Vill ha!

Glitter och glamour

Why don't you do right (YouTube-klipp)

Nu när jag närmar mig tant-status med stormsteg vill jag göra en bekännelse: Jag har alltid drömt om att någon gång i mitt liv få chansen att göra en klassisk pianobarshow med glitter och glamour á la Jessica Rabbit. Det vore SÅ häftigt! Älskar gammal, go' jazz men får alldeles för sällan chansen att sjunga den typen av låtar. Och definitivt inte i ett glittrigt fodral och med stilettklackar. Tja ... Det är väl kanske bäst så. Det är nog ändå inte riktigt min stil. Jag är, och har alltid varit, mer singer / songwritertypen. Ni vet liiite mindre glamorös med lagom höga klackar, jeans och ofta med en gitarr i famnen. Mindre teater och mycket äkta känsla. Eftersom jag, fortfarande efter alla dessa år, alltid är väldigt nervös för att gå upp på scenen så inbillar jag mig att det vore skönt att ha en scenroll att gömma sig lite bakom. När man är sig själv så känner man sig ofta väldigt naken och utlämnad. Särskilt om man (som jag) ofta sjunger sina egna sånger eller väldigt personliga tolkningar av andras. Nåja, riktigt lika utstuderad som Jessica Rabbit kanske inte min scenpersonlighet skulle behöva vara ändå. But a girl's gotta dream ...

Här är en av mina egna låtar. Om du lyssnar på den så förstår du att Jessica-Rabbit-konceptet inte funkar något vidare för mig. Jag får helt enkelt gilla läget. Eller så får jag lov att börja skriva en annan typ av musik, skaffa mig en jäkligt bra korsett, lära mig att åla omkring i högklackat och träna stenhårt på mina förförelsekonster. Phu ... Nej, jag får nog lov att vara nöjd med att vara mig själv både på scenen och IRL. Och det är väl egentligen så det ska vara!