Maximalism

Har inte bloggat på ett tag men det beror främst på att jag varit i bättre form än på länge. Värken är under bättre kontroll, den envisa förkylningen börjar ge sig och jag har lyckas sova betydligt bättre. Energin är förstås väldigt begränsad men jag har i alla fall orkat göra lite mer än innan jag fick strålningen i ryggen. Har varit ute och shoppat ett par korta vändor, besökt "Hjärtats hus" (träffpunkten för cancerdrabbade i Jönköping) och ätit asiatisk buffé med Peter, mamma och Sanna härom dagen. Befriande! 

Ett av mina stora intressen är heminredning. Jag älskar gamla möbler, textiler och unik design. När det gäller det sistnämnda så räcker knappast plånboken så långt som man skulle kunna önska. Men loppisfynd finns det oftast utrymme till. Vårt hem är fyllt av arvegods, loppisfynd, färgstarka textilier, konst och gröna växter. En fördel med att vara i behov av att vila mycket är att jag haft tid att kolla in höstens trender när det gäller heminredning. Och äntligen har allt svart, vitt, grått och trist blandats upp med fina färger och härliga textilier. För det som gäller nu är maximalismens ombonade, personliga och färgstarka, istället för minimalismens avskalade, strikta eller (i mitt tycke) en överpyntad, vit shabby chic. ÄNTLIGEN!

Höstens inredningstrend har mättade färger som dimgrönt, puderrosa, petrol, turkos, gråblå. ockra, rost, vinrött och plommon som accentfärger till beigt, brunt och blått som grundfärger. Materialen som gäller är mörkt trä, gjutjärn, mässing, sten och keramik. Textilierna är sammet, linne, äkta bomull, ull och skinn. Ledorden är "återbruk", "äkta" och "ombonat". Tror knappt det är sant att vår inredning plötsligt är trendig men det mesta stämmer faktiskt in på vårt hem. Vi bor i ett stort, gammalt halvfärdigt hus som är under ständig om- och tillbyggnad, där städning aldrig har högsta prio men ett hem som är mycket personligt och ombonat. Välkommen att kika in hemma hos oss!

I dörröppningen till vårt alteljé / musikrum. Vinrött draperi i sammet på ena sidan och svart spets- och sammetsgardin från Danmark på den andra. Matgruppen består av ett gammalt, delbart ekbord från min mormors barndomshem med porslinshjul (1800-tal), skåp och stolar och från min farmors finrumsmöblemang (1930-tal). Stolarna är klädda med ett Ulrika Hydman-Vallientyg i orange.

Ateljén är stor och vi har delat av den med en stor spegelgarderob för att få plats med en gästsovhörna, mat- och soffgrupp och alla våra musik- och träningsgrejor. Här finns plats för både musik, målerier och mysig samvaro med familjen och / eller goda vänner!

Sovhörnan där Sanna brukar övernatta ibland.

Soffan är från IKEA och soffkuddarna är loppisfynd.

Utanför ateljén finns ett stort genomgångsrum. Tavlan är ett konsttryck av Kristina Grahn som pryder framsidan av hennes självbiografi "I dina spår ..." som vi gett ut på Duo Dito Förlag.

Arbetshörna för kreativa projekt.

Sminkbord från min mammas barndomshem (1940-50-tal).

Vårt gästrum med min farmors andra finrumsskåp (1930-tal)

Lite art déco inspiration i detta rum - Mysigt!

Apropå mättade färger 😉

Nu har vi gått ner i vårt levnadsrum.

Även här finns plats för musik och kreativitet.

Vårt nya, fina tygtryck. Färgstarkt? Ja, det livar upp i höstmörkret, tycker jag. Men fotoblixten gör nog inte riktigt färgerna rättvis, faktiskt. Upplever dem som något mer dämpade i verkligheten.

Fem hundar hör väl inte till den genomtänkta inredningen direkt men finns det något mysigare man kan pryda soffan med? Men det finns ju en stor risk att man inte får plats själv, förstås ...

Senaste loppisfyndet: En härlig vardagsservis i 57 delar med blå dekor i gammaldags stil. Matgruppen är från Peters mormor (1930-tal) och den turkosa kökssoffan (1930-tal i originalfärg) har en fascinerande historia. Peters pappa är nämligen född i den 1932 i huset mitt emot det vi bor i idag.  Rosorna är till mig från min käre man. 💗

Sovrummet går i svalt blått och är väl det modernaste i vårt hus. Det blårandiga överkastet i linne från Jotex är nyinköpt (tillsammans med ett mindre för att matcha med min ställbara sjuksäng).

Min sov- och myshörna där jag tillbringar mycket tid. Tavlorna har min signatur.

Och här är jag: Ser trött, sliten och sjuk ut men känner mig faktiskt bättre än på länge!

Skor, skor, skor ...

Jag har alltid haft en alldeles speciell svaghet för skor. Trots att jag sällan använder "finskor" (är oftast alldeles för bekväm för att stappla runt i högklackat) så har jag en hel del av detta slag i min garderob. Där finns skor i många olika stilar; allt från pumps med skyhöga klackar i svart lack till höga cowboyboots i blått skinn. Och skor från många tidsåldrar. Till vardags använder jag numer nästan alltid kängor eller skinnstövlar i ridstövelmodell vintertid och sandaler eller sneakers på sommaren. Trist men praktiskt. När jag ska på fest eller stå på scenen så provar jag alltid mina finskor men det slutar nästan alltid med någon slags kompromiss mellan elegans och bekvämlighet. Ändå finns det inte en chans att jag skulle göra mig av med mitt skoförråd - Tvärt om så hoppas jag ständigt på tillökning!

Jag vet inte riktigt vad min fascination för skor beror på. Kanske ligger det i generna? När min farfar dog, hade han en hel garderob full med nya, helt oanvända skinnskor. Men han hade ett starkt skäl till sitt samlande! Han växte upp i Norrland och när hans far dog, då farfar fortfarande var liten, fick hans mor ta tjänst som piga hos en bonde. Då det inte fanns några pengar till vinterskor var han tvungen att stoppa halm i träskorna för att inte förfrysa tårna på vintern. Det kan inte ha varit roligt att gå flera kilometer till skolan i minusgrader och snö. När han blev vuxen och började tjäna egna pengar var det viktigt för honom att se till att han aldrig mer skulle riskera att bli skolös. Ja, han hade ett skäl!

Skälet till mitt skosamlande inte alls lika grundat på basbehov som farfars. Jag behövde aldrig gå skolös som liten men kanske beror det på att jag själv växte upp med skor som var allt annat än eleganta. Först platåträskor sommartid och allvädersstövlar vintertid när jag var liten. Och sedan Kinaskor och näbbstövlar som tonåring. Praktiskt var det kanske (utom platåträskorna som vi använde jämt - t.o.m. när vi spelade brännboll) men hur elegant var det? Typ -5 på en 10-skala.

För mig handlar skor om fantasi. Ett par skor representerar bilden av den person som bäraren vill framstå som. De är också ett tydligt tecken på den rådande tidsandan. Tror faktiskt att hela min fascination började med att jag fick låna mammas fina pumps från slutet av 50-talet då jag klädde ut mig som liten. Jag var ju bara ett barn men med mammas skor på fötterna så kunde jag ana den kvinna jag verkligen ville bli. Helst så snabbt som möjligt! Mammas 50-talsskor hade alla extremt smal tå och idag kan jag inte ens tvinga in mina bekväm-breda fötter i dem.

Ja, jag fascineras med andra ord inte alls bara av skor så där i allmänhet, utan den typen jag brinner mest för, och inte kan låta bli att samla på, är främst gamla damskor i fint skick. Älskar att känna tidens vingslag och även vårt hem har nästan endast möbler från mina favoriteror. De gamla tingen har en alldeles magisk känsla av hantverkarens stolthet och den ursprungliga ägarens drömmar. Det är det som ger dem själ. Den dagen jag har råd och lite mer garderobsutrymme skulle jag gärna börja börja söka efter samlarobjekt på allvar. Då kommer det nog inte bara bli skor, utan alldeles säkert klänningar och hattar i samlingen också!

Min favoritperiod när det gäller design av alla slag taget är 1920-30-talen. Snacka om elegans! Välarbetat med många detaljer men ändå med rena, fina linjer. De äldsta skorna jag äger är efter min farmor och de är snarlika de svarta skona här nedan, fast lite mer arbetade och med betydligt högre klack. Det var hennes promenadskor som hon bar tillsammans med en dräkt hon låtit sy upp inför sin förlovning 1939. Helt galet att promenera i dem då klacken säkert är närmare 15 cm hög. Själv kan jag knappt stå rakt upp och ner när jag sätter på mig dem. Trots att skorna är i min storlek protesterar senorna i underbenet mot fotvinkeln och jag får alldeles för dålig balans. Men oj så elegant farmor måste ha varit på söndagspromenaderna!