Min bardoms jular

Bara fem dagar kvar till jul och egentligen borde jag ha fullt upp med städning och förberedelser. Men i år är jag tvungen att överlämna allt till Peter. För tyvärr är jag rent fysisk inte till någon nytta alls, just nu. Konstigt nog gör det mig inte särskilt frustrerad eller stressad. Kanske beror det på att jag blivit duktig på att leva i nuet och att min "viktig-lista" inte alls ser ut som vanligt! Känner faktiskt att jag kan släppa de flesta kraven jag brukar ha (på mig själv) för att det ska bli en bra jul. Vad spelar det då för roll om vårt hem är lite dammigt och julgardinerna fortfarande ligger kvar i linneskåpet? Ingen alls! Jag är ju här och får fira julen tillsammans med dem jag älskar. Det vågade jag inte ens hoppas på i somras då jag fick cancerdiagnosen. Så klart att det blir en alldeles underbar jul i år - också! 😄

När man tillbringar en stor del av dagen i sängen (för att avlasta min metastastrasiga ryggrad) så finns det mycket tid att fundera, minnas tillbaka och att reflektera över livet. När jag är piggare i huvudet och värken är under kontroll så lägger jag mycket tid på att följa nyhetsrapportering, se filmer / tv-serier och hänga med i vad som händer i sociala medier. I vanliga fall har jag alltid haft fullt upp och varit på väg mot framtiden i tanke, planer och drömmar. Jag har sällan gett mig själv tid att stanna upp några längre stunder - varken fysiskt eller mentalt. Den här tiden i stillhet (som min sjukdom nu tvingar mig till) är faktiskt en gåva, även om jag till att börja med såg det som en förbannelse. Jag känner att den här bloggen allt mer blir någon slags sammanfattning av mitt liv nära döden, istället för lättsamma kåserier om mitt liv som 50+ så som denna blogg var när den startade. När vi nu räknar ner dagarna till jul har jag tänkt mycket på min barndoms jular. Jag har fortsatt att botanisera bland min pappas inskannade diabilder från förr. Så här kommer en liten nostalgitripp till!

En av mina första jular som firades hos farfar och farmor. Jag är så ivrig över att tomten kommer med paket att jag är alldeles svettig i hårbotten. Spännande! Jag undrar just vem som var tomte detta år? Kan det ha varit faster Margareta tro? Jag var nog alldeles övertygad om att det verkligen var den "riktiga" tomten som kom på besök i alla fall. Vi firade ofta vartannat år i Oxelösund, där både farfar och farmor och morfar och mormor bodde på den tiden. När vi så småningom flyttade till hus firade vi i stället vartannat år hemma hos oss i Morgårdshammar, Dalarna, där vi bodde under min uppväxt. Jularna i Dalarna bjöd alltid på snö. I Oxelösund (som ligger vid kusten) var det ofta gråregnigt eller i bästa fall snöblandat regn och alltid ruggigt blåsigt. Ändå minns jag nästan bara vita jular från min barndom. Ett härligt vinterlandskap med hög luft och sol från en klarblå himmel. Den underbara doften av varm choklad som rök i den kalla luften när man hällde upp den från termosen. Doften av blöta lovikkavantar och känslan av snön som smälte i raggsockorna mellan pjäxor och byxor. Men alltid snö och sol. Så minns jag våra familjeutflykter när vi var hemma i Dalarna över jul. Lustigt hur minnet funkar!

Pappa, jag och lillebror Bosse

Mamma, jag och Bosse i skidspåret.

Först julfirande hos farfar och farmor och sedan över till ...

... fortsättningsfirande hos morfar och mormor - samma år, tror jag.

Min mamma har en stor familj (de var sex systrar och en bror) och
hos morfar och mormor var det oftast mostrar, morbröder och många
kusiner på besök också. Roligt! På den här bilden har de fångat min
kära moster Sonia, min mamma och lilla mig. Fina flickor, eller hur!

Pappa har bara en syster och här är hon: min favvofaster Margareta.

Det där med att klä upp sig fint till jul var viktigt på 60-70-talet.
Här var det förmodligen julfrukost eftersom vi inte hunnit få på
oss finkläderna ännu. Men rosetten sitter på plats i alla fall.

När jag var liten höll min mamma stenhårt på att det inte skulle upp några juldekorationer förrän det var jul på riktigt när vi firade hemma hos oss. Innan dess fick vi nöja oss med det som hörde till adventstiden. Gjorde vi julpyssel i skolan så lades det undan i väntan på julafton. Jag fattar inte hur hon orkade men natten före julafton (efter det att vi barn hade somnat) slet hon som ett djur för att få julfint. Så när vi barn vaknade på julaftonsmorgon var det plötsligt jul i hela huset. Som barn var det alldeles magiskt! Medan hon sedan förberedde julmiddagen, tog pappa in granen och vi hjälptes åt att klä den och lägga fram alla julklappar under den. Så på julafton luktade det alltid lite extra starkt från granen (eftersom den kom direkt utifrån) och det i kombination med doften av skinkgriljeringen är julstämning för mig. När mina barn var små försökte jag återskapa den där magiska känslan av att vakna till jul  på julaftons morgon. Men jag insåg ganska snabbt att jag inte hade ork eller tid att få ihop det bra. Istället skapade vi nya traditioner där barnen var delaktiga med både städning och pynt. Och det älskade mina barn!

Jag och lillebror med en annan tomte - ett annat år.

Jag visar stolt upp mina julklappar. Visst har jag en tjusig
julklänning? Mamma brukade oftast sy något nytt och fint
till jul och jag minns hur roligt det var att få sätta på sig
den på "riktigt" för första gången på julaftons morgon.

När vi var små kämpade verkligen de vuxna för att vi barn skulle tro på tomten så länge som möjligt. Men det kom ju förstås en tid då varje barn genomskådade den där lilla, vita jullögnen. Ett år, då jag redan fattat det där med tomten och min lillebror var ytterst skeptisk, så hände något mycket oväntat. Vi firar jul hemma hos oss och plötsligt knackar det på dörren. Eftersom ingen av de vuxna sagt att de skulle gå och köpa tidningen så blev vi lite förvirrade men sprang genast och öppnade dörren. Utanför står en alldeles (för oss) främmande "tomte" med riktigt skägg och en stor säck över axeln. Och inte nog med det. Utanför på gatan står hans häst och släde. Han pratar på bredaste dalmål och berättar att han bor under en sten på Uvberget när det inte är jul. Jag är stor nog för att genomskåda det hela ganska snabbt men lillebror blir allt lite fundersam. Jag vet har han tittade efter tomtens sten varje gång vi gjorde utflykter på Uvberget en ganska lång tid efter detta. Men när storasyster retat honom för detta tillräckligt många gånger så insåg han också att det var en fejk. Efter det hade vi ingen tomte. Mamma och pappa tyckte väl att vi vuxit ifrån det en gång för alla. När jag var i tonåren så tog jag upp tomtetraditionen igen på skoj. För jag har ju alltid älskat julen!

- Finns det några snälla barn här?

Tomtens häst och släde i vintermörkret.

Min vackra mamma och lyckliga jag - samma julafton.

Det hände ibland att farfar och farmor firade jul hemma hos oss - även om det oftast (särskilt när vi var små) var vi som firade hos dem. Hos dem var det lite andra traditioner som gällde. Störst skillnad, mot våra egna traditioner, var julfrukosten. Farmor bakade alltid en hel massa godsaker till jul. Sju sorters kakor var inte ens hälften av hennes julbak. Och av någon anledning skulle julbaket alltid provsmakas till frukost på julafton. Vi barn var inte så bortskämda med kakor och godis till vardags så vi älskade verkligen detta. LYX! Vår kloka mor tyckte det var vansinne att sätta i sig en massa sötsaker, utan att ens ta en smörgås först. Och det var det ju så klart. Lunchen bestod sedan av dopp i gryta med vört- och tunnbröd - inte direkt någon barnfavoriträtt. Sedan var det fika till Kalle och först efter det blev det julmiddag. Med magen full av kaffebröd, must och julgotter så blev vi barn inte bara galet sockerspeedade, utan också totalt ointresserade av mat. Minns verkligen julafton hos farfar och farmor som den absolut längsta dagen på året! Minns också tydligt det där illamåendet som brukade drabba mig när julmaten serverades. Men vad gjorde väl det? För efter middagen var det äntligen julklappsutdelning!

Farfar och farmor tittar på Kalle med oss.

Julmiddag hemma hos oss i nya huset. Detta var sista gången
farfar och farmor var på besök hos oss tillsammans. 💕

Nej, nu får det räck med barndomsnostalgi ett tag. Nu ska jag ta en dusch och se om det inte finns något litet jag kan fixa med så att inte Peter jobbar ihjäl sig! 

Ha en bra dag!

Lucianostalgi

När jag växte upp var Lucia en av mina favorithögtider. Det var ju ett tecken på att julen verkligen närmade sig. Jag var alltid väldigt morgonpigg (till skillnad från resen av min familj) och bara det att ha en anledning att väcka alla - utan att de blev irriterade - var en riktig höjdare, tyckte jag. Min stackars lillebror Bosse var inte alls lika inspirerad men oftast lyckades jag få honom att samarbeta ändå. Ett år (minns inte säkert om det var Lucia dock) så försökte jag organisera ihop frukost på sängen åt mamma och pappa. Medan jag själv gjorde en tjusig "tårta" av runda knäckebröd och marmelad så satte jag lillebror på att värma kaffet. Efter en stund kände jag hur det luktade bränt och kollade läget. Då hade han satt tv-termosen med plastbotten direkt på plattan. Själv stod han och halvsov, lutad mot köksväggen. Jag kommer aldrig glömma bilden av hur botten liksom stannade kvar på plattan och den övre delen ändå följde med när jag lyfte på termosen. Kan tillägga att mamma och pappa inte blev så värst glada. Termosen var ett minne blott och det var säkert ett  h-vete att få plattan ren. Men man kan inte säga annat än att jag var initiativrik som barn i alla fall!

Trött lillebror och ivrig Helena

Frukost på sängen för mamma Kerstin

Busiga pappa Bengt får oss att skratta

En annan orsak till att jag den här tiden på året var musiken. Inför och i samband med Lucia svämmade världen över med julsånger och jag bara njöt. Att sjunga var bland det bästa jag visste. Och julens musik var något som påverkade mig otroligt mycket under min uppväxt. Bara att lyssna till harmonierna i ett fantastiskt musikstycke som "Gläns över sjö och strand" gav mig rysningar av välbehag. 

Mammas pianospel vaggade mig ofta till sömns.

Här spelar och sjunger morbror Rune julsånger.

På den tiden var det oftast barnkörerna som bildade Luciatåg i både skolan och i kyrkan och det var där jag fick prova på stämsång för första gången. Lillebror accepterade motvilligt att medverka i vårt lilla hemma-Luciatåg men sjunga i stämmor vägrade han att göra. Som tur var fick jag utlopp för min önskan att "styra och ställa" på annat sätt så småningom - till lillebrors lättnad. Jag hade en kompis, vars pappa var någon slags kommunpamp. Han bad oss två att dra ihop ett Luciatåg som kunde framträda för kommunstyrelsen och på en hel del andra kommunala inrättningar dagarna runt Lucia. Min kompis funkade som manager och jag som musikansvarig. Så under hela högstadietiden så tjänade jag en hel massa extra pengar till julklappar genom att sjunga julsångerna jag älskade! 

Några år senare: Same presidier

När jag gick första året på gymnasiet hade kommunen beslutat att ha en allmän Luciaomröstning istället. Eftersom det baserade sig på utseendet och inte alls deras musikaliska förmåga, så ville jag inte längre vara med. Det var ett alldeles för ytligt jippo för min smak på den tiden. Liiite kultursnobbig var jag nog då... också. 10 år senare lyckades jag ändå övertalas att hålla i både kommunens Luciatåg och Kanalflickorna (som utsågs ungefär på samma sätt) under ett par år. Det innebar en massa framträdanden och olika event både under Luciatiden och under sommaren. Jag var bl.a. konferencier för köpmannaföreningens årliga modevisning och (hör och häpna!) framträdde tillsammans med Kanalflickorna med Arvingarna på folkets parks scen med slagdängan "Eloise". Ja, det var en hel del som inte riktigt låg i linje med vad jag brukade göra men det var spännande utmaningar!

 Idag har också varit en bra dag för mig! Inte för att det blivit så mycket Luciafirande men vi hade besök av kommunens arbetsterapeut i förmiddags. Trodde att jag skulle få lov att jobba för att motivera behovet av gånghjälpmedel, typ rollator. Men när hon hört sig för om läget så säger hon lite försiktigt: "Jag tycker att det låter som om du skulle behöva ha en scooter (eldriven, trehjulig, rullstol) så att du kan komma ut lite." Jag blir helt ställd först - Sedan alldeles varm av glädje. Det är typ 2-3 år sedan jag kunde gå en riktig promenad med hundarna. Fatta: Frisk luft, frihet, solsken, självständighet!!! Orden forsar genom mitt huvud i raketfart och dränker snabbt den där lilla rösten som viskar att det kanske är ett nederlag. Nu har jag kommit så långt att jag skiter fullständigt i om folk ser att jag är sjuk! Det ska bli fantastiskt att kunna ta sig utan för dörren - utan att det kostar ALL min energi! En rollator och en transportrullstol (beroende på behov) kommer också i nästa vecka. Jag tror knappt det är sant. Det kommer att bli årets absolut bästa (h)julklapp!

Se upp Forserum - Här kommer jag! 

En riktigt glad Lucia önskar jag dig!

Första advent

När jag var liten älskade jag juletiden mer än någon annan tid på året. Inte så ovanligt för ett barn att gilla julen, kanske men för mig var det var inte alls så mycket julklapparna och tomten jag såg fram emot, utan mer den mysiga stämningen och härliga förväntan som präglade hela adventstiden och julhelgen. Alla dofter, musiken, pyssel, att planera vilka julklappar som skulle ges bort och att fixa fint och mysigt hemma. Jag vet inte hur det är för dig men jag har många, starka doftminnen från min barndom. Under advent var det doften av nysnö ute, levande ljus inne, hyacinterna som började blomma lite i förtid, pepparkaksbak, korvtillverkning, hemgjorda julgotter och apelsiner med istuckna nejlikor som doftade speciellt. Mamma sydde ofta nya julkläder åt oss barn och det var alltid roligt att de fram emot att få använda den fina klänningen. Men kanske älskade jag mest av allt att man samlades och verkligen gav sig tid att umgås - Jag älskar fortfarande den här tiden på året av precis samma orsaker!

Min pappa har skannat in en massa diabilder från förr och nu har jag gjort riktig nostalgitripp i minnenas arkiv. Jag växte upp i slutet av 60-talet/början av 70-talet och när man tittar på bilderna känns det som om det vore evigheters evigheter sedan. Ändå är det ju just detta som präglat mig. Som i sin tur påverkat mina barn och deras julminnen. Och kanske kommer det även att påverka deras barn så småningom. Traditioner som lever vidare!

Liten Helena är ivrig och vill "hjälpa till" att fixa julstaken

Pappa Bengt och jag ute i nysnön

Mamma Kerstin och jag den första advent

Pepparkaksbak (degätande) med lillebror Bosse

Första advent hemma hos oss. Inga tomtar och granar ännu på ett tag
(är alltid superstrikt med att det får vänta tills veckan före jul) men Peter
har fått fixa fram stjärnor, ljus och stakar till idag. Nu blir det mysigt!

Ha en riktigt fin första advent!

Vinterväder

Född och uppvuxen i Dalarna måste jag erkänna att jag föredrar riktigt vinterväder som vi allt för sällan har i den södra delen av landet där jag bor nu för tiden. Jag är en väldigt ljusberoende person och när det är hög och klar luft skiner oftast solen och ger massor av energi. Resten handlar om att klä sig efter vädret. Åtminstone så länge temperaturen inte kryper under 30 minus för då är det absolut i kallaste laget. Här på det småländska höglandet är det ofta slaskigt, grått och blåsigt. Och ärligt talat så fryser jag mycket mer i den fuktiga blåsten med bara några få minusgrader än jag gör när det är mellan 15-20 minus som det varit nu då vi haft några riktigt härliga vinterdagar med torr kyla och strålande solsken. Skönt att få lite välbehövlig solenergi så här mitt i vintern!

Min pappa har jobbat med att skanna in alla gamla diabilder så här kommer en liten nostalgitripp med några vinterbilder från min barndom. De här bilderna är tagna mellan 1965-1970.

Ha det gött i vintervädret!

Jag njöt av vintersolen redan som liten.

Pappa och jag på vinterpromenad. Mamma håller väl i kameran.

Ser ut att vara skitviktiga saker på G ...

På utflykt med familjen i vintervädret.

Lillebror, jag och grannflickan: Härligt med snö!

Sparktur i skymningen med mamma, brorsan och någon kompis.

Mina första skridskor = Bambi på hal is. 

Se upp i backen - Annars får du hundra hål i nacken!

Ooooops! Brorsan gör en vurpa i skidspåret.

När snön (nästan) smält bort kom cykeln fram. Någon som minns
allvädersstövlarna storhetstid? Man blev inte blöt utifrån. Men var
de inte svinkalla så blev man svettig. Och fodret gick alltid sönder.

Visst har vi tjusiga bävernylonsoveraller, jag och min lillebror?
Vår hund Bamse, en Airedaleterrier, som fanns med i många år.