JAG HATAR RUTINER!

Ja, ni förstod förmodligen min stora frustration genom rubrikens vrål. Sorry! Men jag hatar verkligen rutiner! Självklart har jag insett för länge sedan att vissa rutiner måste man ha. När mina barn växte upp fick de så klart lagad mat varje dag, blev väckta i tid för skolan och skickade i säng i tid för att orka dagen därpå. Och visst har våra liv varit styrda av rutiner till viss del - MEN... När min dotter, som har högfungerande autism och ADD, växte upp så tyckte barnhabiliteringen att det bästa sättet att hantera hennes svårigheter med omställningar var ett strikt schema - gärna med bilder osv. Jag vägrade! Jag trodde nämligen, (tror fortfarande) att det kan fungera som en falsk trygghet eftersom schemat definitivt brister med jämna mellanrum - helt enkelt för att livet är sådant. Och konsekvensen när ett schema brister var/är mycket svårare för henne att hantera än att vara förberedd på att rutinerna och händelserna är lite olika varje dag / vecka. I stället hittade vi en teknik som gick ut på att jag verbalt förberedde henne inför vad som komma skulle. Typ: Först ska vi äta frukost, sedan ska vi klä på oss och sedan ska vi gå till skolan. En stund senare: Nu ska vi klä på oss och sedan ska vi gå till skolan osv. Det funkade oftast bra om tid för förberedelse fanns. Och jag tror att det rustat henne betydligt bättre för livet många oväntade överraskningar.

Själv är jag allt för mycket bohem för att trivas med tvång och strikta scheman. Jag har alltid uppskattat friheten inom ramarna och flexibiliteten. Då jag i nästan hela mitt liv haft förmånen att jobba som kulturarbetare i projektform så har mitt liv snarare varit styrt av deadlines och inspiration. Det har inneburit att jag jobbat mycket intensivt under vissa perioder och inte alls så mycket under andra. Inför en deadline (eller i en inspirationsperiod) har jag i princip levt och arbetat mitt projekt 24/7. För egen del har jag då ofta "glömt" både att äta och sova. Tills jag träffade Peter som lyckats styra upp mig lite mer, särskilt vad gäller mattider. Och visst - Vissa rutiner mår man bra av. Men NU... Nu är jag fånge i alldeles för strikta rutiner och jag hatar det verkligen! Mitt dagsschema:

05.30: Mediciner och frukost  + Insulin

08.30: Mellanmål

11.30: Lunch + mediciner

14.30 Mellanmål

17.30: Mediciner + middag / näringsdryck

20.30: Kvällsmacka (om det går)

23.30: Mediciner för natten

Var sjätte timme måste jag helt enkelt ta värkmedicinen (helst med något ätbart) annars får jag betala det med höjd värknivå i minst ett dygn. Och måltiderna måste bara vara regelbundna och lagom stora (eller små) för att inte blodsockret ska svänga allt för hårt. Detta betyder att jag varje dag måste ha larm satt på min mobil för att fixa alla tider. Tänk dig själv hur kul det är att behöva gå upp vid 23.30 för att ta medicin när du redan har sovit ett par timmar och är urtrött. Skit! Morgonen har jag faktiskt mindre problem med då jag är och alltid har varit en morgonmänniska. Det som tillkommit sedan årsskiftet är att jag har ett konstant illamående som blir värre ju längre dagen går och som gör det väldigt svårt för mig att äta något på eftermiddag/kväll. Det gör inte att det är lättare att hålla mitt svängande blodsocker i balans. Jag måste till och med försöka bokföra hur magen sköter sig i och med att förstoppning kan bli riktigt allvarlig (pga av de mediciner jag har) och att diarré kan påverka medicinupptaget - Skit! Ja, bokstavligt talat.. Är SÅ trött på detta!

Till allt detta tillkommer alla provtagningar och behandlingar som också sker med exakt regelbundenhet. Inför en ny start av Ibrance-kur (som jag äter i 3 veckor/håller upp 1 vecka) måste blodvärderna testas. Och inför varje Zometa-dropp (skelettstärkande) 1 gång/månaden lika så. Det duger inte med ett par dagar innan eller så. Nej, det måste vara dagen innan behandlingen. Och var tredje månad är det röntgen som gäller för att se om bromsmedicinbehandlingen funkar. Så klart är det livsviktigt med alla regelbundna tester och jag är tacksam för det. men även detta bidrar till de rigorösa rutiner som styr mitt liv med nästan militärisk disciplin numer. Å, vad jag önskar jag kunde slippa detta ibland! Kan jag begära att få semester några veckor, tro???

Ha en skön dag!

Gott slut!

Jag hoppas att ni alla haft en fin jul! ❤

Ja, nu är den glada julen slut - Och det tackar vi för! För även om julen är rolig och mysig så är det också väldigt jobbigt. Särskilt när hälsan inte är den bästa. Men vi fick en hel del fina stunder och det är jag oerhört tacksam över! Vi började julafton med en mysig julfrukost i Äng med Johan och Nanna och deras härliga grabbar. Tack! Sedan for vi hem för att förbereda julmiddagen här hemma.På eftermiddagen kom mina föräldrar och Sabina och Sanna. Peter lyckades (som alltid) få till ett storslaget julbord som smakade alldeles ljuvligt. Och som vanligt åt vi alla alldeles för mycket! På juldagen fick mamma och pappa komma över till middagen för att hjälpa till att äta upp lite rester. Mysigt!

Kallskuret på den ena bänken (allt det varma på den andra).

Mormor Kerstin fotograferar och kocken Peter är på språng

Mina fina flickor Sanna och Sabina ❤

Sanna, Bina, mamma och pappa. Atreyu fick också vara med!

Julklappsutdelningen fick Sannas kille Daniel hjälpa till med.

Trots alla mina goda intentioner att inte stressa upp mig eller bli frustrerad över allt jag inte fixar så ... Ja, jag måste erkänna att jag misslyckades kapitalt! Ett par dagar före jul släpade jag mig upp för trappen, gång på gång, för att städa av så att vi kunde sitta på övervåningen och mysa efter julmiddagen. Det var INTE smart! Dagen före julafton så tog jag mig knappt upp ur sängen - än mindre upp för trappen. Sömnbrist pga av hög värknivå gjorde inte saken bättre. Ju närmare julafton vi kom - desto mer växte frustrationen inom mig. På julafton hade jag svårt att orka med att vara social, trots att jag verkligen sett fram emot att ha familjen samlad. Ida, Johan och Helmer kom förbi för en sväng och det blev en massa prat. Samtidigt dök Sannas pojkvän Daniel upp. SÅ roligt! Men det känns trist när man inte riktigt orkar hänga med i samtalen för att man vrider sig av smärtan i ryggen, har ben som knappt bär och ett huvud som drabbas av total härdsmälta av alla ljud och intryck. Samtidigt som man är glad över besöken och försöker hålla masken för att inte förstöra stämningen. På juldagen mådde jag lite bättre. Vi hade en lugn dag med lång vila, en härlig promenad i vintersolen och endast en lugn middag på rester tillsammans med mor och far. Men igår ... Vaknade alldeles för tidigt. ONT! Satte på kaffe och tog värkmedicin. Sedan vände sig magen ut och in. Spydde som en (jul)gris och vet inte varför. Magen lugnade sig framåt eftermiddagen men utan flera doser medicin tvingades jag i alla fall till sängläge hela dagen. Fuck cancer!!!

När jag har för hög värknivå, blir alltför trött och ändå inte riktigt kan släppa kontrollen så blir min stubin tyvärr väldigt kort. Stackars Peter fick ta emot fler explosioner från mig än han någonsin förtjänat. Inte alltid motiverade och absolut inte i rimlig proportion till "explosionsorsaken". Med tanke på att han också kämpar med ständig värk och dessutom fick ta allt juljobb alldeles ensam i år så är det naturligtvis väldigt orättvist. Det gör mig ledsen att jag fastnade i stressfällan - trots att jag hade bestämt mig för att inte göra det! Hade det inte varit för Peter skulle det inte ens blivit något julfirande i år. Tack älskling! Jag hatar att vara så svag och inte kunna göra en bråkdel av allt jag vill. Men jag ska göra mitt bästa för att inte låta stress och frustration gå ut över dig i framtiden. Förlåt Peter ❣

Min bardoms jular

Bara fem dagar kvar till jul och egentligen borde jag ha fullt upp med städning och förberedelser. Men i år är jag tvungen att överlämna allt till Peter. För tyvärr är jag rent fysisk inte till någon nytta alls, just nu. Konstigt nog gör det mig inte särskilt frustrerad eller stressad. Kanske beror det på att jag blivit duktig på att leva i nuet och att min "viktig-lista" inte alls ser ut som vanligt! Känner faktiskt att jag kan släppa de flesta kraven jag brukar ha (på mig själv) för att det ska bli en bra jul. Vad spelar det då för roll om vårt hem är lite dammigt och julgardinerna fortfarande ligger kvar i linneskåpet? Ingen alls! Jag är ju här och får fira julen tillsammans med dem jag älskar. Det vågade jag inte ens hoppas på i somras då jag fick cancerdiagnosen. Så klart att det blir en alldeles underbar jul i år - också! 😄

När man tillbringar en stor del av dagen i sängen (för att avlasta min metastastrasiga ryggrad) så finns det mycket tid att fundera, minnas tillbaka och att reflektera över livet. När jag är piggare i huvudet och värken är under kontroll så lägger jag mycket tid på att följa nyhetsrapportering, se filmer / tv-serier och hänga med i vad som händer i sociala medier. I vanliga fall har jag alltid haft fullt upp och varit på väg mot framtiden i tanke, planer och drömmar. Jag har sällan gett mig själv tid att stanna upp några längre stunder - varken fysiskt eller mentalt. Den här tiden i stillhet (som min sjukdom nu tvingar mig till) är faktiskt en gåva, även om jag till att börja med såg det som en förbannelse. Jag känner att den här bloggen allt mer blir någon slags sammanfattning av mitt liv nära döden, istället för lättsamma kåserier om mitt liv som 50+ så som denna blogg var när den startade. När vi nu räknar ner dagarna till jul har jag tänkt mycket på min barndoms jular. Jag har fortsatt att botanisera bland min pappas inskannade diabilder från förr. Så här kommer en liten nostalgitripp till!

En av mina första jular som firades hos farfar och farmor. Jag är så ivrig över att tomten kommer med paket att jag är alldeles svettig i hårbotten. Spännande! Jag undrar just vem som var tomte detta år? Kan det ha varit faster Margareta tro? Jag var nog alldeles övertygad om att det verkligen var den "riktiga" tomten som kom på besök i alla fall. Vi firade ofta vartannat år i Oxelösund, där både farfar och farmor och morfar och mormor bodde på den tiden. När vi så småningom flyttade till hus firade vi i stället vartannat år hemma hos oss i Morgårdshammar, Dalarna, där vi bodde under min uppväxt. Jularna i Dalarna bjöd alltid på snö. I Oxelösund (som ligger vid kusten) var det ofta gråregnigt eller i bästa fall snöblandat regn och alltid ruggigt blåsigt. Ändå minns jag nästan bara vita jular från min barndom. Ett härligt vinterlandskap med hög luft och sol från en klarblå himmel. Den underbara doften av varm choklad som rök i den kalla luften när man hällde upp den från termosen. Doften av blöta lovikkavantar och känslan av snön som smälte i raggsockorna mellan pjäxor och byxor. Men alltid snö och sol. Så minns jag våra familjeutflykter när vi var hemma i Dalarna över jul. Lustigt hur minnet funkar!

Pappa, jag och lillebror Bosse

Mamma, jag och Bosse i skidspåret.

Först julfirande hos farfar och farmor och sedan över till ...

... fortsättningsfirande hos morfar och mormor - samma år, tror jag.

Min mamma har en stor familj (de var sex systrar och en bror) och
hos morfar och mormor var det oftast mostrar, morbröder och många
kusiner på besök också. Roligt! På den här bilden har de fångat min
kära moster Sonia, min mamma och lilla mig. Fina flickor, eller hur!

Pappa har bara en syster och här är hon: min favvofaster Margareta.

Det där med att klä upp sig fint till jul var viktigt på 60-70-talet.
Här var det förmodligen julfrukost eftersom vi inte hunnit få på
oss finkläderna ännu. Men rosetten sitter på plats i alla fall.

När jag var liten höll min mamma stenhårt på att det inte skulle upp några juldekorationer förrän det var jul på riktigt när vi firade hemma hos oss. Innan dess fick vi nöja oss med det som hörde till adventstiden. Gjorde vi julpyssel i skolan så lades det undan i väntan på julafton. Jag fattar inte hur hon orkade men natten före julafton (efter det att vi barn hade somnat) slet hon som ett djur för att få julfint. Så när vi barn vaknade på julaftonsmorgon var det plötsligt jul i hela huset. Som barn var det alldeles magiskt! Medan hon sedan förberedde julmiddagen, tog pappa in granen och vi hjälptes åt att klä den och lägga fram alla julklappar under den. Så på julafton luktade det alltid lite extra starkt från granen (eftersom den kom direkt utifrån) och det i kombination med doften av skinkgriljeringen är julstämning för mig. När mina barn var små försökte jag återskapa den där magiska känslan av att vakna till jul  på julaftons morgon. Men jag insåg ganska snabbt att jag inte hade ork eller tid att få ihop det bra. Istället skapade vi nya traditioner där barnen var delaktiga med både städning och pynt. Och det älskade mina barn!

Jag och lillebror med en annan tomte - ett annat år.

Jag visar stolt upp mina julklappar. Visst har jag en tjusig
julklänning? Mamma brukade oftast sy något nytt och fint
till jul och jag minns hur roligt det var att få sätta på sig
den på "riktigt" för första gången på julaftons morgon.

När vi var små kämpade verkligen de vuxna för att vi barn skulle tro på tomten så länge som möjligt. Men det kom ju förstås en tid då varje barn genomskådade den där lilla, vita jullögnen. Ett år, då jag redan fattat det där med tomten och min lillebror var ytterst skeptisk, så hände något mycket oväntat. Vi firar jul hemma hos oss och plötsligt knackar det på dörren. Eftersom ingen av de vuxna sagt att de skulle gå och köpa tidningen så blev vi lite förvirrade men sprang genast och öppnade dörren. Utanför står en alldeles (för oss) främmande "tomte" med riktigt skägg och en stor säck över axeln. Och inte nog med det. Utanför på gatan står hans häst och släde. Han pratar på bredaste dalmål och berättar att han bor under en sten på Uvberget när det inte är jul. Jag är stor nog för att genomskåda det hela ganska snabbt men lillebror blir allt lite fundersam. Jag vet har han tittade efter tomtens sten varje gång vi gjorde utflykter på Uvberget en ganska lång tid efter detta. Men när storasyster retat honom för detta tillräckligt många gånger så insåg han också att det var en fejk. Efter det hade vi ingen tomte. Mamma och pappa tyckte väl att vi vuxit ifrån det en gång för alla. När jag var i tonåren så tog jag upp tomtetraditionen igen på skoj. För jag har ju alltid älskat julen!

- Finns det några snälla barn här?

Tomtens häst och släde i vintermörkret.

Min vackra mamma och lyckliga jag - samma julafton.

Det hände ibland att farfar och farmor firade jul hemma hos oss - även om det oftast (särskilt när vi var små) var vi som firade hos dem. Hos dem var det lite andra traditioner som gällde. Störst skillnad, mot våra egna traditioner, var julfrukosten. Farmor bakade alltid en hel massa godsaker till jul. Sju sorters kakor var inte ens hälften av hennes julbak. Och av någon anledning skulle julbaket alltid provsmakas till frukost på julafton. Vi barn var inte så bortskämda med kakor och godis till vardags så vi älskade verkligen detta. LYX! Vår kloka mor tyckte det var vansinne att sätta i sig en massa sötsaker, utan att ens ta en smörgås först. Och det var det ju så klart. Lunchen bestod sedan av dopp i gryta med vört- och tunnbröd - inte direkt någon barnfavoriträtt. Sedan var det fika till Kalle och först efter det blev det julmiddag. Med magen full av kaffebröd, must och julgotter så blev vi barn inte bara galet sockerspeedade, utan också totalt ointresserade av mat. Minns verkligen julafton hos farfar och farmor som den absolut längsta dagen på året! Minns också tydligt det där illamåendet som brukade drabba mig när julmaten serverades. Men vad gjorde väl det? För efter middagen var det äntligen julklappsutdelning!

Farfar och farmor tittar på Kalle med oss.

Julmiddag hemma hos oss i nya huset. Detta var sista gången
farfar och farmor var på besök hos oss tillsammans. 💕

Nej, nu får det räck med barndomsnostalgi ett tag. Nu ska jag ta en dusch och se om det inte finns något litet jag kan fixa med så att inte Peter jobbar ihjäl sig! 

Ha en bra dag!

Frukostfunderingar

Mitt frukostbordet här hemma, en vecka före jul

God morgon kära vänner! Är du en natt- eller en morgonmänniska? Jag har alltid varit en typisk morgonmänniska. Timmarna innan världen börjar snurra  är, och har alltid varit, värda guld för mig. När barnen var små steg jag ofta upp vid 4-5-tiden för att hinna skriva en stund innan morgoncirkusen satte igång. Nuförtiden har jag ju inga små barn hemma som vaknar upp och kräver full uppmärksamhet. Men trots att jag oftast äger min egen tid nu, är jag ändå morgontidig. Jag gillar verkligen de där timmarna då det är tyst, lugnt och tanken är ren. Ja, efter ett par koppar kaffe och lite värkmedicin, vill säga. Oftast är det i arla morgonstund som jag skriver här i bloggen. Men först brukar jag alltid läsa nyheter på webben och idag är det reflektioner över vad som händer just nu i Sverige som far runt i mitt huvud. Är du inte intresserad av politik och samhällsfrågor så ska du sluta läsa nu!

Igår vad det 100 år sedan demokratin infördes i vårt land. Det är verkligen värt att fira: Hurra, hurra, hurra! Det dröjde dock ett tag till innan det var klart att även kvinnor skulle omfattades av den allmänna rösträtten men det kom också kort efter detta. Demokrati är det som gjort Sverige till ett land som jag alltid varit stolt och tacksam över att leva i. Nu skriver jag varit (i imperfekt) eftersom jag är rädd att det snart inte är lika självklart längre. Varken med demokrati eller med den stolthet och trygghet jag alltid känt över att vara svensk. Ännu är vi inte där men jag undrar verkligen vart vi är på väg!

Idag är det 100 dagar sedan valet och vi har fortfarande ingen regering. Det är knappast något att fira eller vara stolt över. Visst, demokrati måste få ta tid - Men allvarligt talat, kära folkvalda politiker: Vad håller ni på med? Är det SÅ viktigt att vinna makt att ni är beredda att riskera ett nyval, hellre än att försöka hitta kompromisser som kan funka för denna valperiod? Ett nyval kostar (enligt DN och Expressen) ungefär lika mycket som en ordinarie val, dvs c:a 400 miljoner kronor. Enligt opinionsundersökningarna skulle det knappast innebära någon större förändring i valresultatet. Åtminstone inte vad gäller mandatfördelningen mellan blocken. Är det försvarbart att lägga SÅ mycket pengar på något som inte kommer att förändra förutsättningarna? Särskilt när det flaggas för stora neddragningar inom många sektorer! Att SD är de enda som kommer att vinna på ett nyval är troligt, tyvärr. Var det inte att ge dem mer makt ni ville undvika? Jag har högaktat C och L för att de stått fast vid sina principer men nu undrar jag om det bara varit ett spel för gallerierna. För den så kallade "förhandlingen" med S har ju varit ett skämt från början till slut. För att kunna kalla något för förhandling så krävs kompromisser från båda håll - Inte ultimatum. Att tro att S ska lägga sig platt och bedriva en ren allianspolitik (med stora reformer som går helt emot deras grundideal) är bara dumheter! Men det visste du väl redan från början, Annie Lööf? Jag kan inte annat än tro att det handlar om en ursäkt för att till sist (efter mycket spelat motstånd) ändå "tvingas" att indirekt samarbeta med SD. I så fall tycker jag att ni kan strunta i spelet och köra på nu! Det är både billigare för stadskassan och schystare mot oss väljare!

Nåja, någon regering har vi inte och det verkar inte som om det finns någon lösning i det närmaste. Men en ny M och KD budget röstades igenom förra veckan. Så nu ska här reformeras, minsann! Och detta utan någon "riktig" regering vid styret. Toppen! Vi börjar med skattesänkningar på närmare 20 miljarder. Sänkt inkomst- och pensionärsskatt. Wow - Min mamma (som är fattigpensionär) kommer att få c:a 100 kr mer i plånboken i månaden! Vinnare: Höginkomsttagare. Förlorare: Arbetslösa och långtidssjukskrivna. Ok, jag kan hålla med om att det ska löna sig att arbeta. Men är det rimligt att de som av någon orsak inte kan arbeta får det ännu sämre än de redan har ekonomiskt? De flesta av oss har ändå jobbat och betalat skatt i många år.

Ännu finns inte detta (som S nyss avskaffade) med att återinföra den bortre gränsen för sjukskrivning med i budgeten men det finns planerna på det i tilläggsbudgeten, vad jag förstår. Samtidigt har man gjort det nästan omöjligt att få sjukersättning (fd. sjukpension) eller aktivitetsersättning - oavsett vad man har för diagnos eller funktionshinder. Det har även talats om att sänka subventionerna när det gäller "dyra" mediciner. Hittar inget om det i dagsläget men är livrädd. Ovan ser ni hur min dagsdos av medicin ser ut. Jag har behov av 24 piller/dagen + div. annan medicinering som ex.v. insulinsprutor och astmasprayer vid behov. Bara den lilla orangefärgade kapseln (vid kaffekoppen) kostar mellan 25000-30000 kr/månaden att behandla mig med. Det är betydligt mer än min sjukpenning ligger på/månad. Tyvärr kommer inte denna behandlingen att bota mig från min spridda bröstcancer. Däremot kan den ge mig åtskilligt längre tid att leva. För mig är det värt ALLT! Men någon produktiv människa i samhällskuggeriet kommer jag knappast att bli någonsin igen. Kanske är det snart dags för att återinföra Ättestupan?

Jahaja, jag surfar vidare och konstaterar att den nya budgeten innebär nedläggning av Jämlikhetsmyndigheten som startades för knappt ett år sedan i spåren av #metoo-rörelsen. Snabbt tas beslutet så att det inte hinner bli allt för stark opinion runt det hela. Budgeten röstades igenom förra veckan, beslutet om nedläggning togs igår och ett år får de på sig att avveckla. Motiveringen M och KD har är att "alla myndigheter ska hantera dessa frågor" i stället. Jo, det blir säkert jättebra! Sedan fortsätter de glatt med att göra kraftiga nedskärningar i Naturvårdsverkets budget (c:a 40 %) mitt i den värsta klimatkrisen. Fantastik timing, inte sant? Att slopa fri entré till statliga museer är väl inte den värsta konsekvensen av budgeten men ändå. När kommer det att kosta att låna böcker på bibblan också, undrar jag? Både Arbetsförmedlingen och migrationsverket drabbas av kraftiga nedskärningar. Vad konsekvensen av det kommer att bli vågar jag knappast tänka på ...

Usch, nej, nu är jag trött på politik! Det är dags att börja denna dag på allvar. Ute skiner solen över ett vintergrant landskap och det är mindre än en vecka kvar till jul. Innan dess kommer jag att få mina gånghjälpmedel och jag ser verkligen fram emot att kunna ta promenader. Tack och lov finns det fortfarande vissa fria hjälpmedel för behövande i Sverige och det är jag oerhört glad för!

Ha en bra dag i vintersolen!

Upprättelse

Alla hårt hållna tummar och goda tankar inför mitt besök hos neurologen igår gjorde nytta. Så till alla er som följer mig i bloggen och på Facebook: Tusen tack! 

❤ ❤ ❤ 

Jag oroade mig något alldeles oerhört inför detta läkarbesök. Min stackars man har fått stå ut med att jag varit minst sagt labil känslomässigt och mycket spänd i flera dagar, något han haft lite svårt att förstå då jag vanligtvis är ganska lugn och samlad inför de flesta läkarbesök. MEN (som jag skrev igår) så har jag tyvärr mycket dåliga erfarenheter av just neurologer sedan min MS-utredning för 17-18 år sedan. Det bemötande jag fick då har fått så stora konsekvenser i mitt liv och jag var rädd att återigen bli illa behandlad. (Detta är något du kan läsa mer om här, om du vill!) Jag hade verkligen stålsatt mig inför besöket!

Jag hade inte behövt oroa mig. Inte alls, faktiskt! En varm, inlyssnande kvinna möter mig och hon har avsatt gott om tid för ett riktigt samtal denna första gång. Hon börjar med att fråga mig om cancerbehandlingen och undrar om jag verkligen kommer att orka med den här utredningen uppe på allt annat. Jag förklarar varför det är så viktigt för mig och beskriver lite kort min bakgrundshistoria. Jag bestämmer mig för att vara öppen med mina tidigare, dåliga erfarenheter av neurologutredningar och att den erfarenheten gjort att jag inte sökt vård för mina symptom på alla år efter detta. Lägger till något i stil med: "Jag får väl skylla mig själv eftersom jag varit så stolt och envis..." 

Då lägger hon en hand på mitt ben, ser mig rakt in i ögonen och säger: 

"Det är inte ditt fel! Det är sjukvården som svikit och du får absolut inte ta på dig ansvaret. Det är inte ditt fel - Utan vårt!"

Då bryter jag ihop fullständigt och börjar gråta - Jag som aldrig brukar gråta inför främmande människor och särskilt inte läkare. Jag grät inte ens när jag fick beskedet om att jag har spridd cancer och att mina dagar är räknade. Men det här är en annan sak... Att bli så totalt missbedömd som människa, som jag blev i samband med utredningen 00-01, har påverkat mig varje dag sedan dess. Det har påverkat min självbild, hur jag tror/är rädd för att andra ser mig, min egen attityd till min sjukdom, min djupa misstro mot läkare och många av mina viktiga val i livet. Jag vill inte göra detta till en jämlikhetssak men jag är fullkomligt övertygad om att jag aldrig skulle blivit så illa behandlad om jag varit en man mitt i karriären istället för en hemarbetande kvinna! Och dessutom en kvinna som var mamma till tre små barn, var av två hade ganska krävande, särskilda behov vid den tiden. Nåja, det är ett annat kapitel som jag kanske återvänder till en annan gång. Besöket igår var i alla fall oerhört positivt. I januari inleds utredningen med en rejäl fysisk undersökning och en ny MR till att börja med. Neurologens slutkommentar "Man får inte förändringar i hjärnan som syns på MR pga inbillningssjuka. Vi ska göra vårt bästa för att försöka ta reda på orsaken!". Tack Helena - Du har återupprättat min respekt för neurologer och samtidigt gett mig en smula upprättelse. Jag är SÅ lättad och glad idag!!!

Jag kastar inte in handduken

Sist jag skrev i bloggen gnällde jag över att jag vaknat på fel sida. Och tyvärr har jag ännu inte lyckats vakna på "rätt" sida ännu, trots att jag verkligen försökt. Känner mig lite som Ior här ovan. Vad jag än gör - vart jag än går - så har jag ett alldeles eget, regnmoln ovanför mig. Jag kan ju se solen där borta vid horisonten så snart hittar jag kanske orken att "springa" ifrån molnet. Eller så hittar jag kraften att ändå njuta av solregnet. Men just precis nu är det mörkt. Och det kanske det måste få vara ibland ...

I samband med att jag fick Zometa-dropp i fredags nämnde jag för sköterskan att jag fått så mycket svagare ben de sista veckorna. Hon blev bekymrad och ville gärna att onkologen skulle titta på mig innan vi åkte hem. Visst. När vi var klara så satte vi oss i väntrummet. Tiden gick och jag har ju väldigt svårt att sitta rakt upp och ner på en stol. Efter en stund bad jag Peter att säga till om att vi skulle åka hem och ta det per telefon istället. Vi hann inte särskilt långt innan sköterskan ringde och bad oss vända. Läkaren undersökte mig och bestämde direkt att han ville lägga in mig. Jag blev minst sagt chockad men han misstänkte tydligen att det blivit något knas i ryggraden och ville ta en ny magnetröntgen. Ok. Jag hatar verkligen att ligga på sjukhus (har alldeles för negativa erfarenheter sedan tidigare) men jag hade inte något val. Ville inte riskera att bli förlamad om någon kota nu skulle ha kollapsat. Fick åka ner på röntgen nästan direkt efter inskrivningen. Tack och lov så visade den inga stora förändringar! Men de ville ändå att jag skulle stanna över natten och misstänker nu istället att det är något neurologiskt skit. Tur att jag har tid hos neurologen redan på onsdag. Fick åka hem igen på lördagen. Skönt! Vill mycket hellre släpa mig fram här hemma än på sjukhuset. För benen funkar fortfarande inte som de ska. Suck!

Ni vet det där talesättet "att man måste vara frisk för att orka vara sjuk"? Det stämmer. Bara det här med att försöka få till något gånghjälpmedel har visat sig vara riktigt struligt. Precis som om man skulle be om hjälp om det inte behövdes? Eller ..? Kanske finns det många i min ålder som går omkring och drömmer om en alldeles egen rollator eller transportrullstol - Vad vet jag? För mig är det snarare mardrömsaktigt att ens behöva be om detta och det känns som ett riktigt stort nederlag för mig ... Hur som helst så är jag oerhört tacksam över att Peter tagit på sig att ringa alla dessa samtal som tydligen krävs. Man hänvisas hit och dit och fram och tillbaka i alla frågor. Själv orkar jag inte strida. Inte idag i alla fall. I morgon är en helt ny dag. Då ska jag försöka vakna på rätt sida! 

Att tappa fotfästet - Del 1

I går morse vaknade jag upplöst i tårar med en känsla av stark frustration och oändlig sorg. I drömmen hade jag återupplevt minnet av en riktigt jobbig situation i våras. En händelse, som jag upplevde som ett stort misslyckande och som jag försökt att lägga åt sidan i minnets arkiv, liksom så många andra händelser av liknande karaktär som kantat min livsstig. Kanske var det febersvagheten i kombination med lättnad inför de positiva beskeden jag fått från onkologen som gjorde att jag återupplevde händelsen så kraftfullt i drömmen? Kanske fanns det ett annat skäl? Ett par viktiga insikter föddes i alla fall hos mig när jag torkat tårarna och druckit mitt morgonkaffe: Någonstans på vägen har jag tappat fotfästet och nu måste jag kämpa för att hitta mig själv igen!

DEL 1
I våras hittade jag en broschyr på VC om en kurs för långtidssjukskrivna där man skulle samtala om hur man skulle kunna hitta vägar vidare i livet efter att ha blivit drabbad av sjukdom. Då hade jag varit sjuk i närmare två år, genomgått en hel massa utredningar (utan att de ännu hittat den verkliga orsaken) och insåg att det bara var en tidsfråga innan det inte fanns mycket mer kvar att utreda. Jag trodde inte att FK skulle acceptera min sjukskrivning så särskilt länge till och visste samtidigt att jag inte hade något jobb att gå tillbaka till. Vår företagsverksamhet (som då varit vilande i ett par år) skulle kräva allt för mycket kapacitet att jobba upp igen och jag var i alldeles för dåligt skick för att söka något jobb på "vanliga" villkor. Behövde verkligen hjälp med att hitta vägar. Så jag anmälde mig till kursen!

Med höga förväntningar anlände jag tidigt till den första sammankomsten på VC som skulle äga rum i personalens matsal. Jag såg fram emot att lära känna andra i en liknande situation. Det var fem kvinnor anmälda men efter en stund visade det sig att det bara var jag och en till som infann sig denna första gång. Kursledaren gick igenom materialet länge och väl. Vi fick sedan börja med en övning där vi skulle associera fritt till en serie bilder i förhållande till orden sjukdom/hälsa. Jag tyckte att det var lite underligt att börja med då det (enligt min erfarenhet som ledare av grupper) kräver ganska stor trygghet i gruppen om den sortens övning ska ge något. Men som den väluppfostrade flicka jag är så samarbetade jag givetvis så gott det gick.

Sedan blev det fika (fortfarande sittandes på hårda stolar runt bordet) och först då fick vi presentera oss. Den andra tjejen berättade att hon var hade en utbränningsdiagnos, hade man och två ganska små barn hemma och hade precis  gått upp till 75% arbetstid igen efter något års sjukskrivning. Det var tufft för henne att få orken att räcka till. Högst förståeligt - Helt klart! Men medan hon berättade om sitt liv fick jag allt mer värk i ryggen av att sitta still på en hård köksstol och panik över vad sjutton jag skulle säga. Själv hade jag ju hamnat i en återvändsgränd där jag knappast klarade eller orkade något längre. Kunde inte sitta på kontorsstolen framför datorn mer än korta stunder. Kunde inte köra bil pga dimseende och hade inte heller fysisk ork att ta tåg eller buss dit jag skulle. Jag kunde inte längre läsa en pappersbok (som jag älskar att göra) eller gå en kortis med hundarna de flesta dagar. Kunde inte böja på ryggen eller sträcka mig uppåt, vilket innebar att min man blivit ansvarig för i princip allt hemma som disk, tvätt, städ etc. Kunde inte gå mer än max 10-15 min i en affär innan jag var på väg att tuppa av. Hade stora problem med trappen till övervåningen hemma och blev totalt utmattad av att ta en dusch. Kunde inte lyfta en stekpanna eller kastrull med innehåll, så även maten hade blivit blivit mannens område till 100%. Men det kan man ju inte säga bara så där! Det låter ju HELT sjukt - Eller hur!?

När det blev min tur drog jag till med att jag fortfarande var under utredning och undvek detaljer så långt det gick. Vid det här laget värkte ryggen SATAN och en elakartad yrsel började göra sig påmind. Men jag kämpade för att hålla god min. Ungefär två tredjedelar av tiden hade gått och jag räknade minuterna tills jag skulle få resa mig och gå därifrån. Då drar kursledaren fram ett kompendium på 5-6 sidor vi måste fylla i eftersom kursen finansieras av arvsfonden. Framför mig dansar bokstäver utan betydelse omkring på pappret och jag kan för min värld inte få något sammanhang på frågorna som ska besvaras. DÅ var gränsen nådd! Jag reser mig, ber om ursäkt och säger artigt att detta tyvärr inte är något för mig. Samlar ihop mina saker för att gå. Kursledaren blir förstås helt förvirrad och vill veta varför och jag talar om att jag har alldeles för mycket värk i ryggen för att klara av att sitta still i ett par timmar. Ser att hon gärna vill ha en tydligare förklaring men är alldeles gråtfärdig och flyr snabbt därifrån. Ute är det mörkt och regnigt. Sista snön håller på att smälta bort och jag springer de första 2-300 meterna i det hala snöglopet. Sedan brister jag i gråt och kan inte sluta. Sitter säkert en kvart på en betongsugga vid en parkering och bara gråter hejdlöst innan jag ringer Peter. Jag SKÄMS så oerhört för mitt misslyckande!!! Inte ens sitta still på en stol och prata kan jag klara av längre! Jag som tillbringat stora delar av mitt liv i föreläsningar, gruppsamtal, planeringar och liknande. Snacka om att vara slut som människa!!!

När detta hände i våras visste jag inte ännu att metastaser höll på att "äta upp" min ryggrad och mitt bäcken. Men ändå!? Egentligen är det väl helt absurt att jag skämdes? Att jag såg det hela som mitt misslyckande! Rent intellektuellt kan jag ju tycka att misslyckandet egentligen var kursledarens, eftersom hon inte ens brydde sig om att kolla av hälsoläget på deltagarna innan vi körde igång. Men det kändes inte så. Inte när det begav sig. Och inte när jag vaknade i tårar av minnet härom morgonen! För mig är min bristande hälsa SÅ starkt kopplad till skam och skuld - och har alltid så varit. Skam över att vara svag och sjuk och därmed ha begränsad kapacitet. Och livrädd att andra ska se och märka det! Vill absolut inte verka gnällig, negativ eller uppfattas som om jag är ute efter att få "tyck-synd-om". Jag hatar att vara begränsad, att inte klara mig själv i alla lägen och att behöva be om hjälp! Och sedan har vi alla dessa skuldkänslor över att inte räcka till, att tvingas ställa in planer, att svika löften, att inte kunna leva upp till förväntningar, att inte orka finns till för andra så som jag vill, att inte ens kunna skärpa hjärnan i krislägen osv. osv. Men VARFÖR i hela friden tar jag på mig all denna skuld och skam?

De som känner mig eller har följt bloggen ett tag vet att jag haft problem med min hälsa i hela mitt liv. I perioder har sjukdom slagit undan benen på mig och under dessa skov har jag ofta varit helt ur funktion. (Läs mer under Min krigszon) Skillnaden nu mot förr är att detta inte är ett skov som kommer att lätta så småningom. Den spridda bröstcancern är något jag måste leva med, varje dag, resten av mitt liv. Det är med andra ord dags att omvärdera en hel del! 

Mer om mina funderingar kring dessa nyvunna insikter kommer jag att skriva om i DEL 2 som kommer så snart jag orkar. Ha en bra dag! 💙

Ny dag, nya äventyr

Det är maken Peter som skriver idag också. Madame De Lux ligger inne för biopsi på Länssjukhuset Ryhov. Man ska idag se om man kan få ett prov på den knölen som hittats på bröstbenet. Fortfarande gömmer sig tumören, men akta dig tumörelände - Vi är dig på spåret!

Tänk ändå va skönt Helena har det idag. Hon slipper ligga på en sandig, varm strand och steka sig. Ok, det är väl inte drömmen att ligga och bli stucken av en bamsenål, men AC´n på lasarettet gör ju ändå lite plus med det nödvändiga besöket. Ännu en skruvad betraktelse av Helenas största supporter, Ni må förstå att hon fått utstå ett och annat. Just nu har hon som första delmål att kunna vara med på sonen Stefan och hans Lindas bröllop i januari. Hon har ju som tidigare skrivets i bloggen redan köpt en klänning för tillfället. Med min galghumor så hotade jag givetvis Helena med att om hon inte kan vara med på bröllopet kommer jag att ha på klänningen - Så nu måste hon kämpa för att slippa se mig snärja in skägget i spetsdekolltaget..

Gårdagens benmärgsprov (bilden) var INTE roligt men nödvändigt..

Analyseras idag i München.

Nya uppdateringar kommer imorgon.

Peter D.

Detektivarbete

Igår hade jag ett inledande möte med kirurgteamet som ska samordna utredningen av min cancer av okänd primärtumör (CUP). Det känns bra att det händer något nu - och det snabbt! Har numer en egen vårdplan, en egen kontaktsjuksköterska och en kirurg som samordnar alla undersökningar som komma skall. I teamet finns även andra resurser, allt från psykolog till dietist. Är imponerad av hur väl förberedda de är för att ta hand om fall som mitt!

Under de 2,5 år jag varit riktigt sjuk har jag fått göra en hel massa undersökningar, främst av mage/tarm, lever, galla och njurar. Nu ska ett specialistteam gå igenom alla röntgenplåtar och resultat för att se om de kan hitta någon ledtråd. De tappade mig även på en massa blod igår för en mängd olika tumörmarkörer. Svar på dem bör komma under veckan. En remiss har gått till hematolog (blodspecialist) eftersom det skulle kunna vara någon blodcancer som Lymfom eller Myelon. När det gäller metastaserna i ryggen och bäckenet är tydligen en kota (L5) så illa ankommen att den riskerar att kollapsa när som. Därför kommer en ortoped ta ställning till om det behövs en operation för att stabilisera ryggraden med någon form av steloperation. Inte kul men betydligt bättre än att kotan krackelerar totalt med risk för att bli mer eller mindre förlamad i benen. Hmm ... Kanske inte så konstigt att jag haft ont i ryggen det sista halvåret ...

När man är långtidssjukskriven och har väldigt lite energi, svårt att sitta, gå eller stå några längre stunder, är det verkligen tur att det finns andra tidsfördriv. Älskar ju att läsa och skriva men har haft svårt med dimseende en längre tid nu. Är SÅ tacksam över att det går att streama för jag älskar film också. Förr har jag undvikit att följa TV-serier eftersom jag aldrig lyckats se dem i sin helhet då jag alltid haft fullt upp med annat. Nu har jag streamat en hel del bra TV-serier genom alla säsonger. Bland favoriterna hör House. Och det här blir ett detektivarbete i bästa Dr House anda. Håll tummarna för att de hittar orsaken snabbt. Och att det går att behandla!

En egen skyddsängel

Det senaste dryga halvåret har jag inte haft någon lust alls att blogga. Har man inget roligt att berätta känns det tufft att försöka sätt ord på pränt. hör inte till dem som vill ha tyck-synd-om, utan vill helst vara positiv och hoppfull. Är tyvärr riktigt sjuk och har tvingats släppa inte bara mitt inspirerande arbete, utan också de flesta delar av livets vanliga glädjeämnen då orken inte räcker till. Har alldeles för hög värknivå, är tröttare än tröttast och har gått från utredning till utredning för att försöka ringa in vad som är felet. På vägen har jag fått fler allvarliga diagnoser än jag någonsin trott var möjligt. (Se min krigszon) Det senaste - och mest oroväckande - kom för ett par veckor sedan då jag gjorde en magnetröntgen av hjärna, helrygg och bäcken med misstanke om MS. Bortsett från att de hittade ett 40-tal plack i hjärnan (som troligtvis tyder på att jag haft MS i många år) hittade de en massa metastaser i min rygg och i mitt bäcken. SKIT!!! Var huvudtumören sitter är ännu en gåta så mina dagar är fyllda av undersökningar av alla de slag. Förhoppningsvis kan de hitta den "ansvarige" snart så att det går att påbörja någon slags behandling. Ska försöka blogga lite oftare nu eftersom jag nog ändå mår ganska bra av att försöka formulera några av alla de tankar som snurrar i huvudet. Just nu är livet en smula (dagens underdrift!) kaotiskt. Men jag har bestämt mig för att försöka hitta något positivt i varje dag. Idag vill jag berätta att livet gjorde sig påmint genom att vi fick en liten valp huset - Härligt! Och att jag skaffat mig en alldeles egen skyddsängel. Visst är den fin!?

Behöver du också en skyddsängel?

Här kan du beställa en!

Julen nalkas med stormsteg

I år har jag faktiskt inte drabbats av någon julstress alls. Inser (när jag tittar i kalendern) att det bara är 10 dagar kvar till Julafton  men jag varken vill eller orkar inte hetsa upp mig över allt som egentligen borde göras. Det blir jul ändå. De senaste veckorna har jag haft fullt upp med valpar, sjukhusbesök och med att mäta blodsocker, räkna kolhydrater och försöka vänja mig vid insulinsprutorna. Nu börjar blodsockerhalterna sakta men säkert närma sig rimliga nivåer. Om jag är piggare? Nja, möjligen liiite klarare i huvudet och något mindre bensvag. Men jag vet ju egentligen inte hur mycket av den här genomgående, förlamande tröttheten som beror på min diabetes och hur mycket som beror på min PBS. Jag hoppas ändå att jag ska få lite mer energi snart. Den lilla energi jag har nu tänker jag INTE lägga på städning eller julstress utan enbart på roliga saker! Som härliga promenader med hundarna i nysnön, mys med våra små valpar, trevliga stunder med familjen och annat som faktiskt är viktigt i livet. Så här kommer ett bra tips. Själv byter jag vinet mot kaffe men annars tänker jag följa det till punkt och pricka:

Bästa stunden på dagen ...

God morgon, världen!

Som någon kanske noterat har jag ju inte skrivit i den här bloggen på evigheter. But now I'm back! Ganska sliten och tilltufsad efter minst sagt turbulent period. De som känner mig vet att jag i många år har haft återkommande sjukperioder med hög feber, värk i leder och mage, yrsel och hjärndimma. De senaste två åren har jag varit helt ur slag med en konstant, förlamande trötthet och har inte kunnat jobba alls. Inte ens skriva - vilket är otroligt frustrerande för mig som normalt är energifull och lever och andas genom min kreativitet. Så klart har de gjort utredning på utredning men utan att hitta grundorsaken. Men så fick jag en läkare i våras som inte gav sig och nu har jag äntligen fått en diagnos. Inte för att det precis är en diagnos man gått och drömt om men det är bättre att veta ändå. 

Det visar sig att jag har en autoimmun sjukdom i levern som kallas Primär Biliär Cirros (PBC). Kort sagt så innebär det att mitt eget immunförsvar fått fnatt och angriper gallgångarna i levern med inflammationer och ärrbildning som följd. Så småningom leder det till att levern slutar fungera. Det finns ingen bot annat än levertransplantation vilket är något som man måste ta till i sist skedet. Tack och lov så finns det i alla fall en bromsmedicin som kan fördröja förloppet om det sätts in i ett tidigt skede. Jag är ännu i ett ganska tidigt skede och ska börja med bromsmedicinen nu. Jag hoppas verkligen att det kan ge mig några år innan läget blir akut! Läs mer under rubriken Min krigszon. Eftersom den är mycket ovanlig sjukdom (c:a 10-15 på 100000) så är det kanske inte så konstigt att de inte hittat det tidigare. Synd att jag inte lyckats pricka in de oddsen på Eurojackpot! 😉

Jobbigast i nuläget är den här förbaskade tröttheten som är extremt handikappande. Men jag har ett par timmar på morgonen (när kaffet och morgonmedicinen kickat in) som jag är lite piggare i huvudet. Har bestämt mig för att försöka skriva lite här i bloggen då. Lovar att detta inte ska bli en "tyck-synd-om-mig-för-att-jag-är-så-sjuk-blogg" men det kommer förmodligen inte bli lika raljerande och lättsam som jag hade tänkt mig när jag startade bloggen för några år sedan. Nåja, det kommer fortfarande att vara en lagom tjock tant i sina bästa år som bloggar om livets mening och oväsentligheter ...

Kaos

Ibland kan jag undra varför jag blir lika förvånad varje gång min lugna och (någorlunda) välplanerade vardag vänds totalt upp och ner. Jag borde väl vara van vid det här laget att de flesta av mina storslagna planer måste skrotas och tiden omdisponeras totalt på grund av akutlägen av olika slag. Nåja - inget ont som inte har något gott med sig: Jag har numer åtta små valpar att krama när hjärnan håller på att bli överhettad. Det finns inte mycket annat som har en så lugnande effekt och som får mig att landa i nuet. Det värsta med att försöka kontrollera kaoset, samtidigt som oron äter min energi, är att jag konstant känner att jag glömt något oerhört viktigt. Men vad? Ja, det är frågan det ...

Den blomstertid nu kommer

Det är alldeles för länge sedan den här bloggen blev uppdaterad. Mellan nytt jobb, min mans sjukskrivning, husrenovering och hundstök har det varken funnits tid eller ork för bloggande. Våren har varit mycket intensiv med både goda och mindre goda inslag. Så som livet gestaltar sig ibland - vare sig man vill eller inte.

De senaste månaderna har bekräftat att det tyvärr inte alltid blir som man hoppats. Maken är i dåligt skick och väntar fortfarande på en operation som läkarna inte kan bestämma sig för om de törs genomföra eller ej. Och sommarens valpplaner har vi tvingats lägga ner av skäl som vi inte riktigt hade väntat oss. Särskilt inte i dubbel upplaga. Trist! Men trots dessa motgångar finns det en hel del positivt att rapportera också. Efter många års frilansjobb med hemmakontoret som bas tycker jag att det är riktigt inspirerande att vara en del av ett arbetslag. Det är inte heller helt fel att få (en ungefär lika stor) lön den 25:e varje månad och att ha ett vägande skäl att förnya garderoben lite. Och att vi fått hjälp av sönerna Johan och Jocke att fixa tak och golv i det gamla vardagsrummet (som ska bli vårt nya sovrum) innebär att vi kommit ett efterlängtat steg längre i renoveringen. I dagarna görs det sista och vi kommer snart att kunna flytta in. Nice!

Nu är det bara några veckor kvar av vårterminen och därmed närmar sig även slutet på mitt nuvarande anställningskontrakt. Jag trivs med jobbet i resursteamet på skolan och har troligtvis möjlighet att få komma tillbaka i höst. När jag tog jobbet tyckte jag att det passade mig perfekt eftersom jag hoppades på att kunna ägna somrarna åt att skriva och föda upp valpar. Men som det ser ut nu så kommer en tjänst med återkommande sommaruppehåll att bli alldeles för tufft rent ekonomiskt för oss. Särskilt som maken inte verkar kunna gå tillbaka till sitt jobb i det närmaste. Så nu söker jag jobb igen. Helst något där jag har användning av både min organisationsförmåga och min kreativitet. Tar gärna emot tips om jobb som kan passa mig! (Läs mer om min bakgrund i min andra blogg.) Livet är fullt av utmaningar och vem vet vad som väntar bakom nästa krök i livets berg-och-dal-bana?

Something good

Positiv-lista

• Är tacksam över att Peter (som är ganska nyopererad och ännu inte helt återställd) vaccinerade sig mot vinterns influensa!
• Är glad över att jag har min man till hjälp när jag är så här klen. Inte nog med att han är gullig och passar upp på mig på alla möjliga sätt, han har även fått offra en del av sin nattsömn för att hjälpa mig på toa när det varit som värst. Gulle dig, Peter!
• Febern når inte riktigt lika svindlande höjder längre, utan nöjer sig med drygt 39 grader istället för 40 +. Hoppas att det är ett tecken på att influensan håller på att brinna ut!

Inställt på grund av sjukdom

Har jag 40 graders feber så det blir det ingen positiv-lista idag.