Ett fönster mot himlen

Britsen är hård och kall. Men jag svettas så att håret blir alldeles blött mot den skålformade huvudstödet. De ger mig en en gummiring att hålla i över bröstet för att armarna ska vara stilla under behandlingen. Är spänd och orolig och håller fast i min ring som om den vore en livboj. Egentligen är jag inte så orolig för behandlingen i sig, den är snabb och smärtfri. Men något kan ju går fel. Och tänkbara efterverkningar är skrämmande. Gammastrålarna förstör inte bara cancercellerna, utan även de friska cellerna runt omkring. De friska cellerna hämtar sig oftast snabbt, säger de. Men ändå…

Denna gång ska strålarna skjutas genom nedre delen av magsäcken och tarmarna för att nå sitt mål. Illamående, kräkningar och diarré är att räkna med om ett par timmar. Eller inte - om jag har tur. Förra gången hade jag tur. Jag slapp biverkningar helt, den smärtlindrande effekten var snabb och håller fortfarande i sig. Jag vet att strålarna inte kan bota mig, utan endast lindra smärtan från mitt skelett som har alltför många metastaser. I bästa fall. Strålarna ska skjutas med millimeterprecision från fyra håll med paus för röntgenbilder där emellan. Tre nya små, svarta tatueringar har jag fått för att de ska kunna sikta rätt. Fyra kotor i nedre rygg och så höftkammen och leden på höger sida är målet.

I taket ovanför britsen finns en vacker, bakbelyst bild av trädtoppar och en klarblå sky. Som ett fönster mot himlen. Tanken är säkert att den vackra bilden ska ha en avslappnande effekt på patienten. Men när de stora armarna med röntgenapparaten och strålningskanonen börjar röra sig över mig så sluter jag mina ögon. I mitt inre ser jag hur fönstret mot himlen står på glänt. “Snart kommer fönstret att öppnas för mig och jag kommer att sväva mot himlen som en svala”, tänker jag. Men när allt är klart och jag öppnar mina ögon så ser jag att fönstret fortfarande är stängt. Hoppet spirar igen. Jag kommer förmodligen att få mer värk då metastaserna sväller innan jag kan hoppas på att det blir bättre. Och kanske kommer jag att må risigt i magen ett par dagar. Men det är det värt! Om bara jag slipper lite av denna värk som äter min energi och livskraft. Jag vill leva - inte bara överleva - tills fönstret mot himlen öppnar sig för mig!

Orolig väntan!

Jag har ätit östrogenblockerare i sju månader nu för att bromsa upp spridningen av min bröstcancer. För att hålla koll på att bromsmedicinen funkar måste jag göra en MR-röntgen av ryggen var tredje månad. Var sjätte månad gör jag istället en utökad undersökning med MR av hela ryggen och bäckenet + CT med kontrast på Torax (bröstkorg och lungor) samt buk. Har hamnat lite i otakt eftersom jag har fått göra ett par MR-undersökningar som även omfattat hjärnan pga MS-utredningen. Men nu var det dags för den utökade röntgenundersökning. I går tillbringade jag därför dagen på röntgen i Eksjö. 

Idag är jag ledbruten och trött. En dryg timme på rygg i MR-röntgens tunnel på en smal, hård brits är ingen semester för min metastasfyllda rygg och bäcken. Efter en snabblunch (medhavda mackor med skagenröra - mums!) var det sedan dags att dricka kontrastvätska i två timmar inför skiktröntgen. Som vanligt nuförtiden hade de stora problem att sätta en infart för kontrasten. Mina blodkärl börja bli ganska ärriga efter alla "stickningar" vid det här laget. Till sist gick det och då tog inte resten så lång tid. Skönt att ha det gjort!

Nu återstår bara det absolut värsta av allt: Att vänta på resultatet! För varje tremånaderskoll blir oron mer påtaglig. Bromsmedicinen funkar oftast bara ett-två år. Med Ibrance som tillägg så kan den tiden öka betydligt. Kanske upp till två-tre år eller till och med längre - Om man har tur! När denna behandling slutar fungera (eller om/när cancern muterar) så finns det andra metoder att ta till för att bromsa upp spridningen men de är betydligt tuffare, som ex.v. cellgift. Inget roligt att se fram emot!

Att det är ännu mer oroligt denna gång än tidigare är dels beroende på detta med tiden som bromsen kan tänkas funka för mig, dels på grund av hur jag mått den senaste tiden. Jag tror inte att det blivit värre med metastaserna i ryggen. Men jag har ju även ett antal körtlar som varit förstorade ända sedan de upptäckte cancern, bl.a. en körtel mellan lever och bukspottkörteln. (I de senaste journalanteckningarna kallas de för mjukdelsmetastaser.) Frågan är hur det ser ut med dem? Kan detta vara orsak till mina svängande blodsockervärden som plötsligt blivit mycket svåra att kontrollera? Jag vet inte... Men tankarna är många och väntan på resultat kommer att kännas lång!

Psalm 256 - Starka ord av tröst i mörka stunder!

JAG HATAR RUTINER!

Ja, ni förstod förmodligen min stora frustration genom rubrikens vrål. Sorry! Men jag hatar verkligen rutiner! Självklart har jag insett för länge sedan att vissa rutiner måste man ha. När mina barn växte upp fick de så klart lagad mat varje dag, blev väckta i tid för skolan och skickade i säng i tid för att orka dagen därpå. Och visst har våra liv varit styrda av rutiner till viss del - MEN... När min dotter, som har högfungerande autism och ADD, växte upp så tyckte barnhabiliteringen att det bästa sättet att hantera hennes svårigheter med omställningar var ett strikt schema - gärna med bilder osv. Jag vägrade! Jag trodde nämligen, (tror fortfarande) att det kan fungera som en falsk trygghet eftersom schemat definitivt brister med jämna mellanrum - helt enkelt för att livet är sådant. Och konsekvensen när ett schema brister var/är mycket svårare för henne att hantera än att vara förberedd på att rutinerna och händelserna är lite olika varje dag / vecka. I stället hittade vi en teknik som gick ut på att jag verbalt förberedde henne inför vad som komma skulle. Typ: Först ska vi äta frukost, sedan ska vi klä på oss och sedan ska vi gå till skolan. En stund senare: Nu ska vi klä på oss och sedan ska vi gå till skolan osv. Det funkade oftast bra om tid för förberedelse fanns. Och jag tror att det rustat henne betydligt bättre för livet många oväntade överraskningar.

Själv är jag allt för mycket bohem för att trivas med tvång och strikta scheman. Jag har alltid uppskattat friheten inom ramarna och flexibiliteten. Då jag i nästan hela mitt liv haft förmånen att jobba som kulturarbetare i projektform så har mitt liv snarare varit styrt av deadlines och inspiration. Det har inneburit att jag jobbat mycket intensivt under vissa perioder och inte alls så mycket under andra. Inför en deadline (eller i en inspirationsperiod) har jag i princip levt och arbetat mitt projekt 24/7. För egen del har jag då ofta "glömt" både att äta och sova. Tills jag träffade Peter som lyckats styra upp mig lite mer, särskilt vad gäller mattider. Och visst - Vissa rutiner mår man bra av. Men NU... Nu är jag fånge i alldeles för strikta rutiner och jag hatar det verkligen! Mitt dagsschema:

05.30: Mediciner och frukost  + Insulin

08.30: Mellanmål

11.30: Lunch + mediciner

14.30 Mellanmål

17.30: Mediciner + middag / näringsdryck

20.30: Kvällsmacka (om det går)

23.30: Mediciner för natten

Var sjätte timme måste jag helt enkelt ta värkmedicinen (helst med något ätbart) annars får jag betala det med höjd värknivå i minst ett dygn. Och måltiderna måste bara vara regelbundna och lagom stora (eller små) för att inte blodsockret ska svänga allt för hårt. Detta betyder att jag varje dag måste ha larm satt på min mobil för att fixa alla tider. Tänk dig själv hur kul det är att behöva gå upp vid 23.30 för att ta medicin när du redan har sovit ett par timmar och är urtrött. Skit! Morgonen har jag faktiskt mindre problem med då jag är och alltid har varit en morgonmänniska. Det som tillkommit sedan årsskiftet är att jag har ett konstant illamående som blir värre ju längre dagen går och som gör det väldigt svårt för mig att äta något på eftermiddag/kväll. Det gör inte att det är lättare att hålla mitt svängande blodsocker i balans. Jag måste till och med försöka bokföra hur magen sköter sig i och med att förstoppning kan bli riktigt allvarlig (pga av de mediciner jag har) och att diarré kan påverka medicinupptaget - Skit! Ja, bokstavligt talat.. Är SÅ trött på detta!

Till allt detta tillkommer alla provtagningar och behandlingar som också sker med exakt regelbundenhet. Inför en ny start av Ibrance-kur (som jag äter i 3 veckor/håller upp 1 vecka) måste blodvärderna testas. Och inför varje Zometa-dropp (skelettstärkande) 1 gång/månaden lika så. Det duger inte med ett par dagar innan eller så. Nej, det måste vara dagen innan behandlingen. Och var tredje månad är det röntgen som gäller för att se om bromsmedicinbehandlingen funkar. Så klart är det livsviktigt med alla regelbundna tester och jag är tacksam för det. men även detta bidrar till de rigorösa rutiner som styr mitt liv med nästan militärisk disciplin numer. Å, vad jag önskar jag kunde slippa detta ibland! Kan jag begära att få semester några veckor, tro???

Ha en skön dag!

Ta hand om det som är friskt!

Efter bröllopet har jag varit (är egentligen fortfarande) lite för trött för att blogga. Eller... Trött är ett alldeles för svagt ord. Den där tröttheten jag talar om är SÅ mycket starkare. Det är som om hela systemet (både fysiskt och psykiskt) är ur funktion. Muskelsvaghet, värk, sömnproblem och total hjärndimma. När det är som värst är det t.o.m. svårt att formulera en enkel mening. Det kallas fatigue med ett fint ord. Mina sjukdomar gör att jag lider av ständig fatigue. Det är utmärkande vid både cancer och MS, tyvärr. Det bästa (enda?) sättet att hindra denna genomsyrande trötthet att ta över livet är att försöka hushålla med energin. Det callas coping och innebär lite enkelt förklarat att hitta strategier för att inte ta ut så mycket energi att man hamnar i den där hemska dimman av trötthet allt för lång tid efter ett energiuttag. Men det är lättare sagt än gjort! Man måste ju leva också och ibland är det definitivt värt priset man får betala! Det säger jag en och en halv vecka efter min sons bröllop, trots att jag ännu inte lyckats få fatigue-dimman att skingras helt... 😅

Igår gjorde jag min andra tremånaders-besiktning hos onkologen: Bromsmedicinen verkar funka fortfarande - Tack och lov! Jag hör till dem med spridd bröstcancer som är "lyckligt lottade" eftersom jag bor i ett landsting där man ligger i framkant när det gäller behandling vid diagnos. Alla är inte lika lyckligt lottade. Tyvärr är det väldigt stor skillnad mellan vilken behandling man får, beroende på var i Sverige man bor. Så borde det inte vara! Och när det gäller att få hjälp till någon form av rehabilitering - att ta hand om det som fortfarande är friskt hos oss som har en obotlig, spridd cancer - så är det nog lika illa överallt i Sverige, tror jag. Bara en sådan sak som att få hjälp med coping, dvs att hitta strategier för att hantera sin sjukdom för bästa livskvalitet i vardagen, vore värt guld för många i min situation. Med dagens mediciner så lever ju många av oss trots allt i ett flertal år med denna sjukdom. Att ge stöd till våra anhöriga (som får ta hand om oss) är också otroligt viktigt. Det är aldrig bara en person som drabbas av cancer - utan även alla i dennes närhet drabbas. Jag hoppas på en snar förändring. För oavsett var du bor i Sverige ska du ha rätt till samma hjälp och stöd!

I Jönköpings län (där vi bor) finns betydligt mer stöd för drabbade och anhöriga än på de flesta andra platser i Sverige. Här har det satsas på mötesplatser för cancerdrabbade i Jönköping, Värnamo och Eksjö inom en verksamhet som kallas "Hjärtats hus". Läs mer på 1177- JL-regionen och på Facebook! Måndageftermiddagar har de öppet hus i Ryhovs Herrgård som vi går på ibland. De anordnar även föreläsningar, kurser och andra aktiviteter. Bl.a. kommer de att köra en öppen samtalsgrupp för anhöriga/närstående under våren i Jönköping. Min Peter "Gubben de Lux" ska vara med. Läs mer om detta och anmäl dig här!

Läs mer om den ospridda sanningen om spridd bröstcancer!

Rivstart!

Det har varit riktigt skönt med en paus från alla sjukhusbesök under helgerna. Men nu sätter vardagen igång igen med en rivstart! Idag är det provtagning och sedan magnetröntgen av hjärna och helrygg som gäller. Det är min 7:de MR-röntgen sedan mars förra året. De flesta har dock endast varit av ländryggen där metastaserna är som värst. Skiktröntgen har det också blivit många men det kommer de försöka att hålla igen på nu för strålningsriskens skull. Kommer att få göra MR (rygg) var tredje månad och både MR och skiktröntgen var 6:e månad för att hålla kolla på cancerspridningen framöver.

Sist jag gjorde hjärna och helrygg (och SI-leder) var en av de absolut varmaste dagarna i juni. Misstanken de hade då var MS och mycket riktigt så hittades ett 40-tal plack - främst i lillhjärnan. Den undersökningen tog 1 timme och 45 minuter och jag trodde jag skulle flyta av båren där inne i tuben. Var totalt sjöblöt av svett efteråt. Tur att man inte har allvarliga anlag för cellskräck! Det var ändå tufft. Ännu tuffare var det förstås att det var i samband med den undersökningen de upptäckte alla mina cancermetastaser i ryggen! Det var ju inte direkt något jag hade väntat mig...

Undersökningen idag är det neurologen som beställt eftersom vill se om det blivit några nya MS-misstänkta förändringar sedan i somras. Det är nödvändigt för MS-utredningen, så klart. Men trots att jag borde vara ruttad vid det här laget, är jag ändå nervös. Inte så mycket för själva undersökningen i sig (även om det är plågsamt att ligga platt på min onda rygg på den hårda båren) men för resultatet. Tänk om de hittar något annat denna gång också? Som t.ex. att cancern spridit sig till hjärnan, för DET är min absolut värsta mardröm. Så håll tummarna hårt för mig idag!

På fredag är det dags för nytt Zometa-dropp igen (skelettstärkande behandling). Sist gick det ju bra så jag hoppas att jag slipper feber även denna gång! Och nästa vecka är det både sjukgymnast för gångutredning och återbesök hos neurologen för MS-utredningen. Sedan är det bokat återbesök hos käkkirurgen och kuratorn veckan där på. Ironiskt att det nästan är ett heltidsjobb att vara sjuk. Jag vet att jag tjatar: Men vilken himla tur att man bor i Sverige där det (ännu i alla fall) finns högkostnadsskydd för sjukvården. Fatta hur dyrt allt detta skulle ha blivit annars?

Det jag ser fram emot mest denna månad är något helt annat (mycket roligare!) som händer i Falkenberg i slutet av januari. Då ska nämligen min son Stefan gifta sig med sin Linda. Herre Gud! Vart tog tiden vägen? Han var ju alldeles nyss min lille kille och nu är han plötsligt en vuxen man som är redo att lova bort sig i nöd och lust? I och för sig fyller han 26 om några dagar, men ändå... De har planerat ett stort bröllop med en massa festligheter och jag vet inte riktigt hur jag ska orka med allt. Men jag är oerhört tacksam över att jag faktiskt (med största sannolikhet) kommer att kunna vara med på bröllopet! 

Ha en bra dag!

Frukostfunderingar

Mitt frukostbordet här hemma, en vecka före jul

God morgon kära vänner! Är du en natt- eller en morgonmänniska? Jag har alltid varit en typisk morgonmänniska. Timmarna innan världen börjar snurra  är, och har alltid varit, värda guld för mig. När barnen var små steg jag ofta upp vid 4-5-tiden för att hinna skriva en stund innan morgoncirkusen satte igång. Nuförtiden har jag ju inga små barn hemma som vaknar upp och kräver full uppmärksamhet. Men trots att jag oftast äger min egen tid nu, är jag ändå morgontidig. Jag gillar verkligen de där timmarna då det är tyst, lugnt och tanken är ren. Ja, efter ett par koppar kaffe och lite värkmedicin, vill säga. Oftast är det i arla morgonstund som jag skriver här i bloggen. Men först brukar jag alltid läsa nyheter på webben och idag är det reflektioner över vad som händer just nu i Sverige som far runt i mitt huvud. Är du inte intresserad av politik och samhällsfrågor så ska du sluta läsa nu!

Igår vad det 100 år sedan demokratin infördes i vårt land. Det är verkligen värt att fira: Hurra, hurra, hurra! Det dröjde dock ett tag till innan det var klart att även kvinnor skulle omfattades av den allmänna rösträtten men det kom också kort efter detta. Demokrati är det som gjort Sverige till ett land som jag alltid varit stolt och tacksam över att leva i. Nu skriver jag varit (i imperfekt) eftersom jag är rädd att det snart inte är lika självklart längre. Varken med demokrati eller med den stolthet och trygghet jag alltid känt över att vara svensk. Ännu är vi inte där men jag undrar verkligen vart vi är på väg!

Idag är det 100 dagar sedan valet och vi har fortfarande ingen regering. Det är knappast något att fira eller vara stolt över. Visst, demokrati måste få ta tid - Men allvarligt talat, kära folkvalda politiker: Vad håller ni på med? Är det SÅ viktigt att vinna makt att ni är beredda att riskera ett nyval, hellre än att försöka hitta kompromisser som kan funka för denna valperiod? Ett nyval kostar (enligt DN och Expressen) ungefär lika mycket som en ordinarie val, dvs c:a 400 miljoner kronor. Enligt opinionsundersökningarna skulle det knappast innebära någon större förändring i valresultatet. Åtminstone inte vad gäller mandatfördelningen mellan blocken. Är det försvarbart att lägga SÅ mycket pengar på något som inte kommer att förändra förutsättningarna? Särskilt när det flaggas för stora neddragningar inom många sektorer! Att SD är de enda som kommer att vinna på ett nyval är troligt, tyvärr. Var det inte att ge dem mer makt ni ville undvika? Jag har högaktat C och L för att de stått fast vid sina principer men nu undrar jag om det bara varit ett spel för gallerierna. För den så kallade "förhandlingen" med S har ju varit ett skämt från början till slut. För att kunna kalla något för förhandling så krävs kompromisser från båda håll - Inte ultimatum. Att tro att S ska lägga sig platt och bedriva en ren allianspolitik (med stora reformer som går helt emot deras grundideal) är bara dumheter! Men det visste du väl redan från början, Annie Lööf? Jag kan inte annat än tro att det handlar om en ursäkt för att till sist (efter mycket spelat motstånd) ändå "tvingas" att indirekt samarbeta med SD. I så fall tycker jag att ni kan strunta i spelet och köra på nu! Det är både billigare för stadskassan och schystare mot oss väljare!

Nåja, någon regering har vi inte och det verkar inte som om det finns någon lösning i det närmaste. Men en ny M och KD budget röstades igenom förra veckan. Så nu ska här reformeras, minsann! Och detta utan någon "riktig" regering vid styret. Toppen! Vi börjar med skattesänkningar på närmare 20 miljarder. Sänkt inkomst- och pensionärsskatt. Wow - Min mamma (som är fattigpensionär) kommer att få c:a 100 kr mer i plånboken i månaden! Vinnare: Höginkomsttagare. Förlorare: Arbetslösa och långtidssjukskrivna. Ok, jag kan hålla med om att det ska löna sig att arbeta. Men är det rimligt att de som av någon orsak inte kan arbeta får det ännu sämre än de redan har ekonomiskt? De flesta av oss har ändå jobbat och betalat skatt i många år.

Ännu finns inte detta (som S nyss avskaffade) med att återinföra den bortre gränsen för sjukskrivning med i budgeten men det finns planerna på det i tilläggsbudgeten, vad jag förstår. Samtidigt har man gjort det nästan omöjligt att få sjukersättning (fd. sjukpension) eller aktivitetsersättning - oavsett vad man har för diagnos eller funktionshinder. Det har även talats om att sänka subventionerna när det gäller "dyra" mediciner. Hittar inget om det i dagsläget men är livrädd. Ovan ser ni hur min dagsdos av medicin ser ut. Jag har behov av 24 piller/dagen + div. annan medicinering som ex.v. insulinsprutor och astmasprayer vid behov. Bara den lilla orangefärgade kapseln (vid kaffekoppen) kostar mellan 25000-30000 kr/månaden att behandla mig med. Det är betydligt mer än min sjukpenning ligger på/månad. Tyvärr kommer inte denna behandlingen att bota mig från min spridda bröstcancer. Däremot kan den ge mig åtskilligt längre tid att leva. För mig är det värt ALLT! Men någon produktiv människa i samhällskuggeriet kommer jag knappast att bli någonsin igen. Kanske är det snart dags för att återinföra Ättestupan?

Jahaja, jag surfar vidare och konstaterar att den nya budgeten innebär nedläggning av Jämlikhetsmyndigheten som startades för knappt ett år sedan i spåren av #metoo-rörelsen. Snabbt tas beslutet så att det inte hinner bli allt för stark opinion runt det hela. Budgeten röstades igenom förra veckan, beslutet om nedläggning togs igår och ett år får de på sig att avveckla. Motiveringen M och KD har är att "alla myndigheter ska hantera dessa frågor" i stället. Jo, det blir säkert jättebra! Sedan fortsätter de glatt med att göra kraftiga nedskärningar i Naturvårdsverkets budget (c:a 40 %) mitt i den värsta klimatkrisen. Fantastik timing, inte sant? Att slopa fri entré till statliga museer är väl inte den värsta konsekvensen av budgeten men ändå. När kommer det att kosta att låna böcker på bibblan också, undrar jag? Både Arbetsförmedlingen och migrationsverket drabbas av kraftiga nedskärningar. Vad konsekvensen av det kommer att bli vågar jag knappast tänka på ...

Usch, nej, nu är jag trött på politik! Det är dags att börja denna dag på allvar. Ute skiner solen över ett vintergrant landskap och det är mindre än en vecka kvar till jul. Innan dess kommer jag att få mina gånghjälpmedel och jag ser verkligen fram emot att kunna ta promenader. Tack och lov finns det fortfarande vissa fria hjälpmedel för behövande i Sverige och det är jag oerhört glad för!

Ha en bra dag i vintersolen!

Känslan av att vakna på fel sida

Jag brukar alltid försöka att vara så positiv som jag bara kan, trots att det faktiskt är en riktig kamp att se allt det som är positivt i livet ibland. Men idag vaknade jag på helt fel sida. Jag försökte verkligen att somna om igen med förhoppning om att kunna vakna på rätt sida. Men det gick inte alls! Så idag har jag ett alldeles eget, mörkt regnmoln ovanför mitt huvud och det känns inte som om det kommer att klarna upp ännu på ett tag. Hoppas att det är solsken i morgon för jag hatar faktiskt att känna mig så himla deppig, trött och less på allt. Är egentligen inte alls (och vill verkligen inte vara!) en gnällspik. Men idag måste jag bara få gnälla av mig lite. Så gnällkänsliga läsare rekommenderas att surfa vidare NU!

För 3,5 vecka sedan fick jag min första skelettstärkande behandling (Zometa i droppfrorm). Idag är det dags för den andra behandlingen. Det är ju egentligen jättebra. Och med tanke på att röntgenresultaten visade att den hormonblockade behandlingen verkar bromsa upp cancern så borde jag väl vara väldigt positiv. Men (och det är ett STORT MEN) efter förra Zometabehandlingen fick jag 39 graders feber i ett par dygn och sedan dess har jag varit extremt trött, yrslig och har börjat tappa mitt hår. Det är ju inte kul - men inte heller helt oväntat. Värre är att jag fått allt sämre funktion i bäcken och ben. Skelettet håller liksom inte riktigt ihop, vilket påverkar balansen, förmågan att tömma blåsan och styrkan i benen. Efter en hel del ångest bestämde jag mig för att be om att få hjälp till en rollator, söka färdtjänst (om inte Peter kan köra) och handikapptillstånd (om jag kan få skjuts) eftersom jag inte klarade av att gå mer än ett par hundra meter. Det var ett riktigt tufft beslut. Men ännu tuffare är att den sista veckan har mitt högra ben nästan helt slutat att bära. Är livrädd att rollator inte räcker till längre, utan att det måste till en transportrullstol snart om jag ska kunna ta mig någonstans. 

- Det är kanske bara en tillfällig försämring, hörs förnuftets röst viska inom mig.

- Men tänk om försämringen bara fortsätter i samma takt!? skriker känslans röst, ångestfullt, gång på gång - högre och högre ...

Skit! Jag vill bara dra något gammalt över mig och gråta idag. Men nu måste jag göra mig i ordning och åka in för att få nästa behandling. Håll tummarna för att jag åtminstone slipper få feber denna gång! 

Hoppas du får en bättre dag än jag idag! 😁

Tröttare än tröttast

 

Har haft några dagar då jag i princip sovit dygnet runt. Lyckas inte ens hålla ögonen öppna för att se en hel film. Än mindre har jag orkat jag skriva i bloggen eller svara på mail och meddelanden. Hade faktiskt en likadan sovperiod för en månad sedan men då skyllde jag på att jag behövde sova i fatt efter att jag äntligen fått lite smärtlindring av strålningen. Min käre make har dock stenkoll på läget eftersom han för logg över mitt hälsotillstånd varje dag. Han tror att tröttheten beror på att jag är i sista veckan av Ibrance-bahandlingen före veckouppehållet. (Jag tar dem i 3 veckor och har sedan  uppehåll 1 vecka innan nästa kur startar om.) Han har säkert rätt - liksom han oftast har - och i så fall så kommer jag antagligen piggna till någon gång efter lördag. Jag hoppas på det! 

See you when I wake up again!