Dokumentär eller propaganda?

Ute spirar våren och jag njuter av solen de stunder den visar sig samtidigt som jag orkar vara ute. Men nu för tiden måste jag tyvärr tillbringa mycket tid i min tryckavlastande, ställbara säng på grund av min trasiga, ständigt värkande rygg. Jag har svårt med "vanliga" böcker på grund av mitt dimseende och måste därför välja e-böcker när jag vill läsa. Tack och lov för TV, streaming och min laptop! Jag har alltid haft ett stort intresse för film och dramaturgi och valde även att utbilda mig inom området media- och kommunikation med inriktning mot film på 2000-talet. Efter utbildningen har jag sedan jobbat mer med litterära berättelser och teater. Nu har jag som sagt väldigt mycket tid att titta på TV och film. Det är svårt att inte falla tillbaka i rollen som filmkritiker (något som jag jobbade med vid sidan om under tiden jag utbildade mig) men jag försöker låta bli att fastna, eftersom jag behöver vilan. Men ibland är det helt enkelt omöjligt att inte reagera och reflektera!

Den senaste veckan har jag skrivit ett par inlägg om kontroversiella dokumentärer / personporträtt som visats på SVT. Läs gärna om det i mitt tidigare inlägg Aldrig mer! där jag funderar kring dokumentärerna om R. Kelly, Michael Jackson och Josefin Nilsson. I ovanstående fall är det lätt att känna sympati och medlidande med de berättelser vi får ta del av. Utan att ifrågasätta särskilt mycket, faktiskt. Trots att även dessa berättelser är ensidiga och utan tvekan har tagit ställning i berättandet. Men det finns även en aktuell dokumentär som SVT visar som jag dragit mig för att skriva om. Varför? Jo, eftersom jag egentligen inte anser att den ska få mer uppmärksamhet än nödvändigt. Men nu gör jag det i alla fall...

Orsaken till att jag ändå väljer att skriva om den är att jag verkligen undrar varför i hela friden SVT valt att köpa in den och visa den på bästa sändningstid och på SVT play. Det får mig att fundera om gränsen mellan dokumentär och propaganda suddats ut? Och om SVT (våra skattefinansierade public service kanaler) inte längre har några som helst krav på sig att vara objektiva eller åtminstone ha någon slags jämvikt i sina inslag. Det får mig att ifrågasätta vilken definition dokumentärfilm egentligen har nuförtiden?

Wikipedias definition: "En dokumentärfilm är en film som dokumenterar en aspekt av verkligheten. En dokumentärfilm är inte dramatiserad eller iscensatt och historien som berättas är inte fiktiv. En dokumentär kan exempelvis avhandla historia, natur och vetenskap, mänskliga livsöden eller politiska och sociala motsättningar."

Ja, definitionen är visserligen lite flytande - men allvarligt...? Dokumentären jag talar om är "Mattias Karlsson - året fram till valet". Under 1 tim och 32 min målas ett sympatiskt personporträtt av Sverige Demokraternas (SD:s) avgående gruppledare och chefsideolog. Filmen är gjord av Mattias skolkompis Kalle Segerbäck som faktiskt verkar vara lite kär i Mattias. Eller åtminstone är han ett av Mattias största fans i idolklubben. Filmen handlar i princip inte alls om Mattias SD politik. Det närmaste den främlingsfientlighet (som SD faktiskt står öppet för) är en tvetydig kommentar om att grannens lamadjur kanske inte riktigt passar in i det småländska landskapet, men att de trots allt gör nytta eftersom de tydligen försvarar fåren mot vargangrepp. Lite "fåraktigt" tilläggs också att ingen egentligen tycker om lamorna eftersom de är så väldigt otrevliga och sura.

Mattias framställs annars som en mycket enkel, sympatisk man med fötterna djupt i den småländska myllan. En man som gör vad han kan för sina barn och gamla föräldrar och som har offrat både sin hälsa och kärleksrelationer för det han tror på. Vad han tror på sägs det inte just något om. Fokus ligger i stället på alla de krav Mattias arbete i riksdagen och för partiet ställer på honom och hur svårt det är att kombinera med ett privatliv. Han säger sig vara utbränd och när hans flickvän gör slut i samband med Almedalsveckan så djupdyker han dessutom i något som kan tolkas som en depression. Det är svårt att inte tycka om denne sympatiske och rättskaffens man när man ser den här så kallade dokumentären. Jaa, stackars lille man!

Jag har inte alls svårt att förstå filmaren eller Mattias Karlssons motiv till att göra denna produktion. Herregud, vilken bra publicitet för SD och deras chefsideolog - Bättre kan inte köpas för allt smör i Småland! De andra partiernas ledande representanter skulle säkert inte ha tackat nej till en sådan fantastisk chans att visa det svenska folket att de är en av "oss" men mig veterligt har ingen av dem fått chansen. Hade de också fått det, så hade det åtminstone blivit lite jämvikt i den politiska marknadsföringen. Som det är nu väcker SVT:s val att visa denna film en hel massa frågor hos mig och många andra: Vad har SVT för motiv med att visa denna film? Är det ett medvetet steg i att "normalisera" SD som parti? Vem driver i så fall detta bakom kulisserna? Var går egentligen gränsen mellan dokumentär och propaganda? Kan vi inte kräva lite ansvar och någon sorts objektivitet av public service som ju ändå drivs med skattemedel? Jag bara undrar...?

Just nu: SVT granskar

Ibland finns det mycket jag skulle vilja skriva om - men som jag inte alltid riktigt vill/orkar/kan eftersom det balanserar på gränsen till det "alltför personliga". Som ex.v mina egna erfarenheter av och åsikter om saker som påverkar livet i allra högsta grad som ex.v. sjukvården, kontakter med FK, rasism, politik, miljö och privatekonomi. Jag är egentligen lite för sjuk för att alltid orka ge mig in i debatter.  Men denna gång kunde jag inte låta bli! Just nu granskar nämligen SVT konsekvenserna av försäkringskassans tuffare bedömningar. Särskilt av unga personer med funktionsnedsättningar. När jag såg det blev jag oerhört glad över att någon äntligen reagerar och var tvungen att delge vår berättelse. Systemet är trasigt och det måste till en förändring! 

Vår familj har tyvärr drabbats av FK:s nya, stenhårda bedömningar. Min man, som har en utsliten kropp med ett flertal allvarliga diagnoser och inte längre är önskvärd på den arbetsplats som varit hans i 18 år, blir inte beviljad sjukersättning av FK. Hur det blir för mig? Ja, det återstår att se? Snart kommer FK kanske även ifrågasätta min sjukskrivning. Detta är historier som jag kanske orkar skriva om så småningom. Men idag vill jag berätta om den person som drabbats hårdast i vår familj: Min dotter som har högfungerande autism och ADD som numer tvingas gå till socialen varje månad eftersom FK numer anser att hon kan jobba och försörja sig själv. Under veckan kommer SVT att visa flera reportage om unga funktionshindrade som förlorat aktivitetsbidrag: Missa inte det! Här kan du se deras minidokumentär i ämnet:

Ett riktigt jobb - Bara i fantasin

Den här dokumentären handlar om Helena och Martin som båda har en funktionsnedsättning. De bollas runt i ett system som påminner om ett flipperspel – i jakten på ett ”riktigt jobb”. Men Martin tvingas istället söka socialbidrag. Och Helena tar numera antidepressiv medicin. Varför blev det så? Vi har granskat konsekvenserna av att allt fler unga med funktionsnedsättningar uppmanas att söka ”riktiga jobb”.

SVT:s inslag och den efterföljande chatten visar på en skrämmande verklighet. Och det är oerhört många individer och familjer som drabbas! Konsekvensen av detta "sparande"? Ja, det borde man väl egentligen ha kunnat gissat sig till innan de politiska besluten fattades! Eller???

Vår berättelse

Jag är mamma till en tjej på 28 år som har högfungerande autism och ADD. Hon har dessutom en förlossningsskada i botten som påverkar henne rent fysisk. Redan som 4-åring fick hon diagnos och (eftersom det inte alls fungerade med dagis) fick jag säga upp mig från min fasta tjänst för att vara hemma med vårdbidrag. Trots medicinering med centralstimulerande medel och anpassad skolgång (mindre tid, assistent och/eller liten grupp) har det varit omöjligt för henne att orka med en hel skoldag i alla år. Konkret består hennes funktionshinder av en oerhört låg energinivå - både fysiskt och psykiskt, problem att läsa in sociala situationer, koncentrationssvårigheter, perceptionsstörningar och återkommande perioder med depression, ångest och tvångstankar.

Sin första djupa depression med svår ångest/tvång och självmordstankar hade hon redan som 9-åring. De dåliga perioderna har sedan varit återkommande under alla år. Under sina bra perioder har ofta de stödåtgärder, som jag som mamma lyckats kämpa fram i skolan, dragits ner och resultatet har blivit att kraven blivit för höga och hon har åter rasat ner i en dålig period. Ändå hankade vi oss fram genom grundskolan, även om hon bara fick betyg i grundämnena och gick ut ett par år senare än sina jämnåriga. (Då hon har ett högt IQ och egentligen inte har några inlärningssvårigheter är detta inte något vidare bra betyg för grundskolan/skolan.) I gymnasiet kraschade det med dunder och brak redan efter ett halvår eftersom de planerade anpassningarna inte alls fungerade. Hon hamnade i en lång och djup depression med sJälvskadebeteende, ångest, social fobi och var därför tvungen att avsluta sina gymnasiestudier. Det tog ett par år för henne att komma ur denna dåliga period.

Vid 20 års ålder fick hon aktivitetsersättning, så småningom ett eget boende med boendestöd (enl. LSS) och praktikplats några timmar ett par dagar i veckan via daglig verksamhet. Det var en lång, ganska bra period utan djupa depressioner. Men eftersom min dotter gärna ville fullfölja sina gymnasiestudier sökte hon aktivitetsersättning för studier och började läsa igen på folkhögskola. En kurs som kallades Flex och var anpassad för unga med npf-diagnoser som behövde gymnasiekompetens. Detta innebar att de läste i liten grupp, hade mycket självstudier och en individuell studieplan. Det fungerade ganska bra i två år, sedan beslutade skolan sig för att lägga ner denna studiemodell. Konsekvensen blev att hon åter hamnade i en mycket dålig period och fick lov att avsluta sina studier.

Då vi insåg (efter en längre sjukskrivning) att det inte var möjligt för henne att fortsätta sina studier så sökte vi åter aktivitetsersättning och boendestöd enl. LSS. Boendestödet är nu beviljat med 3 tim/veckan men denna gång blev det avslag på aktivitetsersättningen då FK ansåg att hon inom ett år borde kunna försörja sig själv genom förvärvsarbete. Hon blev därför hänvisad till arbetsförmedling och socialtjänsten. Vi överklagade till FK men fick åter avslag. Det senaste året har hon gått på socialbidrag som ska sökas månad för månad, vilket är ett stort problem för någon som har svårt att organisera sig, lätt blir stressad, får ångest av ovisshet och omställningar. Tyvärr har boendestödet liten/ingen möjlighet att hjälpa henne med pappersarbeten/möten etc. utan det hamnar på mig och hennes bonuspappa. AF vet inte riktigt vad de ska göra med henne då de förstår att ett heltidsjobb ligger lång utanför möjligheternas ram. Eftersom hon aldrig haft något annat än jobbpraktik genom daglig verksamhet så har hon inget SGI eller A-kassa att falla tillbaka på.

För att försöka påverka situationen för barn och unga med den här typen av funktionshinder skrev jag boken “Älskade ungar” som gavs ut via Gravander och Widerlöv förlag år 2000. Den handlar om hur det var för oss att ha barn med NPF-diagnos i familjen. En andra upplaga gavs ut i egen regi via Duo Dito förlag i samband med att jag, min dotter och min man gav ut diskussionsboken: “Ska det vara så här?” 2011. Den handlar om den situation som uppstod då min dotters gymnasieskola inte kunde anpassa hennes studier och hon drabbades av en djup depression med självskadebeteende på grund av detta.

Som ni kanske förstår av vår berättelse så har samhällets stöd alltid varit otillräckligt och jag (som mamma) har i alla år fått lov att anpassa mitt liv (vad gäller yrke/studier) för att finnas till som stöd. Nu börjar jag få panik då det inte längre tycks finnas något stöd alls från samhällets sida. Till saken hör att jag blev diagnostiserad med spridd bröstcancer i somras och vet att mina dagar är räknade. Då jag varit dålig har min man (som även han har hälsoproblem och är långtidssjukskriven) fått rycka in och hjälpa dottern med alla ansökningar, möten etc. Men hur ska det bli när jag/vi inte finns som stöd längre? Har hon ens någon framtid?

Forserum 20190226 / HD