Frukostfunderingar

Mitt frukostbordet här hemma, en vecka före jul

God morgon kära vänner! Är du en natt- eller en morgonmänniska? Jag har alltid varit en typisk morgonmänniska. Timmarna innan världen börjar snurra  är, och har alltid varit, värda guld för mig. När barnen var små steg jag ofta upp vid 4-5-tiden för att hinna skriva en stund innan morgoncirkusen satte igång. Nuförtiden har jag ju inga små barn hemma som vaknar upp och kräver full uppmärksamhet. Men trots att jag oftast äger min egen tid nu, är jag ändå morgontidig. Jag gillar verkligen de där timmarna då det är tyst, lugnt och tanken är ren. Ja, efter ett par koppar kaffe och lite värkmedicin, vill säga. Oftast är det i arla morgonstund som jag skriver här i bloggen. Men först brukar jag alltid läsa nyheter på webben och idag är det reflektioner över vad som händer just nu i Sverige som far runt i mitt huvud. Är du inte intresserad av politik och samhällsfrågor så ska du sluta läsa nu!

Igår vad det 100 år sedan demokratin infördes i vårt land. Det är verkligen värt att fira: Hurra, hurra, hurra! Det dröjde dock ett tag till innan det var klart att även kvinnor skulle omfattades av den allmänna rösträtten men det kom också kort efter detta. Demokrati är det som gjort Sverige till ett land som jag alltid varit stolt och tacksam över att leva i. Nu skriver jag varit (i imperfekt) eftersom jag är rädd att det snart inte är lika självklart längre. Varken med demokrati eller med den stolthet och trygghet jag alltid känt över att vara svensk. Ännu är vi inte där men jag undrar verkligen vart vi är på väg!

Idag är det 100 dagar sedan valet och vi har fortfarande ingen regering. Det är knappast något att fira eller vara stolt över. Visst, demokrati måste få ta tid - Men allvarligt talat, kära folkvalda politiker: Vad håller ni på med? Är det SÅ viktigt att vinna makt att ni är beredda att riskera ett nyval, hellre än att försöka hitta kompromisser som kan funka för denna valperiod? Ett nyval kostar (enligt DN och Expressen) ungefär lika mycket som en ordinarie val, dvs c:a 400 miljoner kronor. Enligt opinionsundersökningarna skulle det knappast innebära någon större förändring i valresultatet. Åtminstone inte vad gäller mandatfördelningen mellan blocken. Är det försvarbart att lägga SÅ mycket pengar på något som inte kommer att förändra förutsättningarna? Särskilt när det flaggas för stora neddragningar inom många sektorer! Att SD är de enda som kommer att vinna på ett nyval är troligt, tyvärr. Var det inte att ge dem mer makt ni ville undvika? Jag har högaktat C och L för att de stått fast vid sina principer men nu undrar jag om det bara varit ett spel för gallerierna. För den så kallade "förhandlingen" med S har ju varit ett skämt från början till slut. För att kunna kalla något för förhandling så krävs kompromisser från båda håll - Inte ultimatum. Att tro att S ska lägga sig platt och bedriva en ren allianspolitik (med stora reformer som går helt emot deras grundideal) är bara dumheter! Men det visste du väl redan från början, Annie Lööf? Jag kan inte annat än tro att det handlar om en ursäkt för att till sist (efter mycket spelat motstånd) ändå "tvingas" att indirekt samarbeta med SD. I så fall tycker jag att ni kan strunta i spelet och köra på nu! Det är både billigare för stadskassan och schystare mot oss väljare!

Nåja, någon regering har vi inte och det verkar inte som om det finns någon lösning i det närmaste. Men en ny M och KD budget röstades igenom förra veckan. Så nu ska här reformeras, minsann! Och detta utan någon "riktig" regering vid styret. Toppen! Vi börjar med skattesänkningar på närmare 20 miljarder. Sänkt inkomst- och pensionärsskatt. Wow - Min mamma (som är fattigpensionär) kommer att få c:a 100 kr mer i plånboken i månaden! Vinnare: Höginkomsttagare. Förlorare: Arbetslösa och långtidssjukskrivna. Ok, jag kan hålla med om att det ska löna sig att arbeta. Men är det rimligt att de som av någon orsak inte kan arbeta får det ännu sämre än de redan har ekonomiskt? De flesta av oss har ändå jobbat och betalat skatt i många år.

Ännu finns inte detta (som S nyss avskaffade) med att återinföra den bortre gränsen för sjukskrivning med i budgeten men det finns planerna på det i tilläggsbudgeten, vad jag förstår. Samtidigt har man gjort det nästan omöjligt att få sjukersättning (fd. sjukpension) eller aktivitetsersättning - oavsett vad man har för diagnos eller funktionshinder. Det har även talats om att sänka subventionerna när det gäller "dyra" mediciner. Hittar inget om det i dagsläget men är livrädd. Ovan ser ni hur min dagsdos av medicin ser ut. Jag har behov av 24 piller/dagen + div. annan medicinering som ex.v. insulinsprutor och astmasprayer vid behov. Bara den lilla orangefärgade kapseln (vid kaffekoppen) kostar mellan 25000-30000 kr/månaden att behandla mig med. Det är betydligt mer än min sjukpenning ligger på/månad. Tyvärr kommer inte denna behandlingen att bota mig från min spridda bröstcancer. Däremot kan den ge mig åtskilligt längre tid att leva. För mig är det värt ALLT! Men någon produktiv människa i samhällskuggeriet kommer jag knappast att bli någonsin igen. Kanske är det snart dags för att återinföra Ättestupan?

Jahaja, jag surfar vidare och konstaterar att den nya budgeten innebär nedläggning av Jämlikhetsmyndigheten som startades för knappt ett år sedan i spåren av #metoo-rörelsen. Snabbt tas beslutet så att det inte hinner bli allt för stark opinion runt det hela. Budgeten röstades igenom förra veckan, beslutet om nedläggning togs igår och ett år får de på sig att avveckla. Motiveringen M och KD har är att "alla myndigheter ska hantera dessa frågor" i stället. Jo, det blir säkert jättebra! Sedan fortsätter de glatt med att göra kraftiga nedskärningar i Naturvårdsverkets budget (c:a 40 %) mitt i den värsta klimatkrisen. Fantastik timing, inte sant? Att slopa fri entré till statliga museer är väl inte den värsta konsekvensen av budgeten men ändå. När kommer det att kosta att låna böcker på bibblan också, undrar jag? Både Arbetsförmedlingen och migrationsverket drabbas av kraftiga nedskärningar. Vad konsekvensen av det kommer att bli vågar jag knappast tänka på ...

Usch, nej, nu är jag trött på politik! Det är dags att börja denna dag på allvar. Ute skiner solen över ett vintergrant landskap och det är mindre än en vecka kvar till jul. Innan dess kommer jag att få mina gånghjälpmedel och jag ser verkligen fram emot att kunna ta promenader. Tack och lov finns det fortfarande vissa fria hjälpmedel för behövande i Sverige och det är jag oerhört glad för!

Ha en bra dag i vintersolen!

Kaos? Eller nödvändig utveckling?

Jag har ju tyvärr väldigt svårt att sitta längre stunder vid datorn men nu MÅSTE jag bara få ner några av mina tankar om det politiska läget, även om det tar en stund och jag måste vila ändalykten mellan varven. Here we go:

Vi översköljs i media av analyser av det parlamentariska läget och av politikernas ageranden. Ord som kaos, katastrof, svek, bristande ansvar, barnsligheter och liknande används ofta av både "förståsigpåare" och av "vanligt folk". Jag har egentligen aldrig var särskilt intresserad av den parlamentariska biten av politiken. Har inte heller känt mig 100% hemma i något politiskt parti, utan främst engagerat mig i sakfrågor genom åren. Däremot har jag mycket klart för mig vad jag har för grundläggande värderingar. Och vilka politiska partiers ideologier som ligger närmast det jag tror på (om än inte alltid i sin helhet) och vilka partier som absolut INTE står för de värderingar jag har - varken i praktiken eller rent ideologiskt. Kanske är det just därför jag häpnar när jag hör kommentar som:

"C och L borde skärpa sig, ta ansvar, kliva upp ur sandlådan och prata med SD!" 

"Om politikerna bara kunde släppa på sina "barnsliga" principer så skulle ju Sveriges regering bildas på nolltid."

"Inte kan man väl hålla ett partis historia mot dem i all evighet? SD har ju ändå fått 17,5 % av folkets röster! Det är odemokratiskt att inte samarbeta med dem!"

Så går diskussionerna i media. Helt otroligt! Har folk glömt bort vad de olika partierna egentligen står för? Har vi tappat kunskapen om vad partierna har för grundläggande ideologier? Ja, det enda som gäller i debatten nu är frågan om vem som ska få/ta maken! Vad som står i partiernas partiprogram och vad de har för historisk bakgrund verkar vara helt oviktigt i dagsläget. Ja, förutom när det gäller SD förstås där många tycker att man "tjatar" om deras nazistbakgrund och att man inte borde hålla den emot dem i dag. När det gäller V talas det nästan lika ofta om deras kommunistiska bakgrund. Till skillnad från de (idag när makten står på spel) allt mer "accepterande" tongångar som plötsligt hörs kring SD så verkar det fortfarande självklart att hålla V:s historia emot dem för tid och evighet. Och visst! Bakgrund är en sak som är oerhört viktig - Men ännu viktigare är väl ändå vad partierna vill och står för idag? När kollar man vad dessa två partier i ytterkant vill genomdriva för politik så vet då jag alldeles säkert vad som skrämmer mig mest!

Definitionen av kaos är oordning, turbulens och förvirring. Kaos är också kopplat till oförutsägbarhet och förändring. Valresultatet var inte oförutsägbart i sig, tror jag. Det finns många goda skäl till att det blev som det blev. Blockpolitiken har varit så stark det senaste decenniet att de olika partiernas grundläggande skillnader blivit så diffusa att ingen längre minns. Jo, att det är skillnad mellan höger och vänster är de flesta medvetna om. Men att det är stora ideologiska skillnader mellan de fyra allianspartierna sinsemellan och även mellan S och MP verkar de flesta glömt bort. Och det är inte alls särskilt konstigt, tycker jag. Partiernas särarter har drunknat i blockpolitiken. Politikerna uttrycker sig oerhört diplomatiskt i de flesta lägen nu för tiden. Varför? Jo, för annars kan man ju stöta sig med någon av sina allierade. Eller förlora några procent i nästa opinionsundersökning genom att framstå som en smula kontroversiella. Hemska tanke!

Så, var är alla brinnande eldsjälar? De där människorna som verkligen tror på sin sak och är beredda att kämpa för den? Jo, söker man så hittar man dem i princip bara hos SD. Björn Söders svulstiga uttalanden om "seger eller död" och att "ödet utsett oss" uppfyller säkert ett behov hos många. Kanske är det så att vi har för lite att kämpa mot i Sverige idag? Kanske är det därför SD lyckats få så många att utse invandrare som motståndare/syndabockar? Kanske har vi det för bra och behöver ett hot (verkligt eller ej) för att vakna upp ur vår dvala och känna oss levande? En kamp som folk kan engagera sig i. "Vi mot dem". Något att tro på! 

Jag tror att alla de där sex partierna i mitten (som Annie Lööf talar om för jämnan) måste skärpa till sig och hitta tillbaka till sina grundideologier. Grow some balls! Stå upp för det ni tror på! Tala vitt och brett om era ideal! Ge oss vanliga, dödliga något att tro på och kämpa för! Det oförutsägbara och förändring är skrämmande men nödvändigt ibland. Det rymmer möjligheter. Kanske är detta kaos som råder efter valet precis vad vi behöver i Sverige för att kunna komma vidare? För att utvecklas. För att hitta en väg in i framtiden! Det tror jag. Vad tror du?

Tillägg: Ett par saker som inte kom med i mitt resonemang. C och L har sedan valet valt att stå fast vid sin ståndpunkt att inte samarbeta med SD eller sätta sig i en regering som är beroende av dem. Detta trots att det inte är populärt i Alliansen och väldigt kritiserat bland väljare och även i de egna leden. Det högaktar jag. Jag hoppas verkligen att de orkar stå fast vi detta vallöfte! Heja, heja!!!

En annan aspekt på eftervalskaoset (men minst lika viktig) hittar man i webbtidningen Nyheter 24. Krönika av Karl Anders Lindahl: Läs detta innan du kallar Svensk politik för "sandlåda"

Fredagsfrid i Forserum

Idag är en bra dag. Solen skiner, kalendern gapar tom, mannen har tagit en tur ut i svampskogen och jag är SÅ sugen på att skriva. Men även om jag mår ganska bra idag så vet jag att flera timmar på en kontorsstol kräver ett alldeles för högt pris i form av extrem ryggvärk. När tiden finns, värken är under skaplig kontroll och jag får sova någorlunda vettigt om nätterna så vaknar plötsligt inspirationen till liv igen. Härligt! Men jag måste försöka skaffa mig en laptop så att jag kan skriva medan jag avlastar ryggen i min ställbara säng eller fåtölj. Törs inte riktigt påbörja något jag har svårt att avsluta i tid. Så jag får nöja mig med några rader i bloggen idag istället ... 😊

De senaste dagarna har jag följt talmansvalen och den första talmansrundan med stort intresse. Har aldrig brytt mig särskilt mycket om det parlamentariska inom politiken tidigare utan egentligen bara engagerat mig i sakfrågor tidigare. Efter årets val är det SÅ mycket som står på spel. Min rädsla för att SD ska tillåtas att få någon sorts vågmästarroll i riksdagen är stor! Hade jag varit tvärsäker på vilket parti som är "rätt" för mig (och kanske varit liiiite friskare) så skulle jag utan tvekan börjat jobba politiskt nu när alla kidz flyttat hemifrån och jag har tid över. Ja, eller åtminstone gett mig in i den politiska debatten med debattartiklar och liknande. Men, men ... Det är allt för optimistiskt att orken ska räcka till i dagsläget, tyvärr. Jag får nöja mig med att diskutera politik med mina nära och kära. Och stundom här i bloggen. Vad som är den bästa lösningen i denna låsta situation mellan partierna/blocken vet jag inte säkert. Men jag hoppas innerligt att de andra 82 % av våra folkvalda politiker ska släppa all prestige, ta sitt förnuft till fånga och lyckas förhandla fram en hållbar lösning för de kommande 4 åren!

Och apropå inställningen till flyktingar så vill jag varm rekommendera en TV-serie jag sett i veckan: Kalles och Britas sex liv - Volontärliv på Lesbos! Det var Peter som såg den på TV när den gick och insisterade på att jag skulle streama den. Han förvarnade mig om att jag skulle ha snytpapper i närheten och det fanns det definitivt behov av! Jag har inte hunnit se de tidigare delarna i serien ännu men denna del berörde mig extremt starkt. "Ingen kan göra allt men alla kan göra något" - är ett talesätt som stämmer otroligt bra. Jag önskar bara att jag kunde göra mer ... Se den!

Ha en skön helg! 

Om att välja

Mellan alla stora och små val vi gör i livet så måste vi leva med följderna.

Ibland är följderna ganska förutsägbara - Ibland är de helt oväntade.

Att  inte välja alls, att bara låta allt bli som det blir, är också ett val.

Att göra allt vi kan för att förändra och stå upp för det vi tror på

är ett val som inte alltid leder till lycka och framgång. Men ...

Det är våra val som definierar oss som människor.

Vad väljer du?

Min värld har krympt drastiskt sedan jag blev sjuk. Plötsligt handlar mina val i första hand om jag ska välja att ha högre värknivå och klarare huvud eller att slippa den värsta värken och leva med morfindimma istället. Om jag ska äta pasta (som jag älskar) till lunch trots att det höjer blodsockret eller försöka äta nyttigt och lite tråkigare. Om jag ska välja att stråla metastaserna i ryggen för att minska värken, trots att det försvagar mitt redan svaga skelett. Om jag ska skratta eller gråta i situationen, välja att se möjligheter eller tillåta mig att drunkna i problemen. Om att välja bort allt (och alla) som kostar för mycket energi i förhållande till vad jag får tillbaka, helt enkelt. Eller ... Enkelt är det inte men nödvändigt för att orka. Som sagt var, min värld har blivit liten och kretsar mest runt min hälsa, kärleken till mina närmaste och att hitta sätt att överleva ännu en dag. Det känns oerhört egocentriskt och stämmer egentligen inte alls med min personlighet. Men det finns även ett större perspektiv i mina tankar. Jag måste bestämma mig för hur jag ska rösta i riksdagsvalet. Beslutsångest - Big time!

I år känns det som ett ödesval. Trots att jag har mycket klart för mig vad jag har för värderingar, har jag aldrig varit engagerad partipolitiskt eller känt mig helt hemma under någon partiflagga. Jag har en kristen grundsyn men kan absolut inte sympatisera med KD vars ideologi ligger lååååångt ifrån vad jag kallar kristen. Miljöarbetet är otroligt viktigt men det är långt ifrån det enda som kräver snabba förändringar i dagens samhälle. Jag tycker att det är helt rätt att man ska kunna tjäna på att utbilda sig och jobba hårt men kan definitivt inte skriva under på moderaternas partiprogram som allt för ofta är på bekostnad av de svaga i samhället. Jag tycker att det är oerhört viktigt med jämlikhet, människors lika värde och social trygghet men är för mycket individualist för att vara socialdemokrat eller vänster rakt av. 

Jag önskar att jag kunde rösta på ett parti som skulle kunna röra om lite i grytan och bryta upp den förödande blockpolitik som (enligt mig) bromsar upp en positiv samhällsutveckling på de flesta fronter. Tyvärr känner jag mig tvingad att rösta för att blockera i stället för att "lyfta fram" något jag tror på. För det finns nämligen ett parti som skrämmer skiten ur mig och som jag vill göra vad jag kan för att inte ge inflytande över vår framtid. Ett parti med en människosyn med noll empati som får mig att vilja gråta av förtvivlan. Under förevändning att älska vårt land vill de ta makten för att kunna segregera oss svenskar: Män - Kvinnor. "Äkta" svenskar - Nysvenskar. Rika - fattiga. Produktiva medborgare - Funktionshindrade, sjuka och åldringar. "Rätt" åsikter - övriga (fel) åsikter. Vilka metoder de tänkt använda sig av för att genomföra sina "reformer" törs jag inte ens tänka på. 

Tillbaka till mitt egocentriska perspektiv: Får detta parti makten så kommer jag att vara värd absolut noll och inget. Enligt deras egna förslag kommer jag varken att ha rätt till sjukersättning eller kunna få vård för att förlänga mitt liv då det (enligt dem) är resursslöseri då jag inte kommer att bli en produktiv medborgare igen. Med tanke på att jag alltid varit öppen med mina "PK-åsikter" angående flyktingmottagande, jämlikhet, religions- och yttrandefrihet t.ex. så kommer jag alldeles säkert att hamna på deras svarta lista om de får makten. Vad det kommer att innebära i framtiden törs jag inte heller tänka på. Alltså kommer jag att försöka att vara taktisk och göra mitt bästa för att blockera SD i detta val. Det är viktigare än allt annat! Vad väljer du?

Mellandagsmåndag

Vårt hus är inte det varmaste i Småland. Eftersom vi är mitt i ett stort tillbyggnads- och renoveringsprojekt så har vi lösa elelement i vissa rum. Som till exempel i vårt tillbyggda vardagsrum där jag sovit i natt eftersom vi har en skendräktig tik som ylar när hon blir lämnad. Av någon anledning hade sladden till elementet dragits ur i går kväll eller under natten och jag vaknade totalt genomtjälad här på morgonen. Vid en alldeles för tidig timme, kan tilläggas. Nu är elementet igång på full fräs, stortröjan och nya mystofflorna är på, andra koppen starkt, varmt kaffe är inmundigad och jag börjar så smått känna mig som en människa igen. Jag önskar så att vi hade en kamin att elda i och tröstar mig själv med att det faktiskt hör till framtidsplanen. Så snart fingrarna tinat upp lite till ska jag kasta mig in i en av årets sista två arbetsdagar med förberedelser inför releasen av novellantologin Framtidsnovellen.

Har ju egentligen slutat att skriva positiv-listor (som jag gjorde under hela november) men här kommer i alla fall en kort sammanfattning av det bästa under min julvecka:

• Bäst av allt var förstås att få samla den största delen av familjen till jul! Två av sönerna jobbade tyvärr på julafton men så är det ju när man har vuxna barn. Övriga fem "ungar" med respektive och bonusbarn var här och det är jag mycket glad för.
• Jag är tacksam över att sorgen och saknaden efter vår extrason Robin inte är riktigt lika smärtsam längre. Den här julen kunde jag minnas honom utan att falla i gråt. Han brukade alltid komma över till oss framåt kvällskröken på julafton (när hans egen familj firat färdigt) och sitta och prata, mumsa julgotter och sjunga julsånger halva natten tillsammans med oss. I år var han med oss i mina tankar med vemod men också med stor tacksamhet för att vi fick bli en del av hans liv.
• Om jag kliver lite utanför min egen personliga sfär så är jag djupt tacksam för att regeringen och Alliansen äntligen tagit till sig innebörden av ordet kompromiss. Efter veckans besked om den så kallande Decemberuppgörelsen så utlyses inget extraval - Tack och lov! Borde egentligen blogga mer om detta men ...

... nu är det dags att sluta blogga och börja jobba ...

Ha en bra dag!

Tänk om!

Har du en bil med så många fel att det inte längre är meningsfullt att lägga tid och pengar på att reparera den - då skrotar du bilen och skaffar dig en ny eller väljer att transportera dig på annat sätt. Har du ett hus med så stora renoveringsbehov att kostnaden och arbetet vida överstiger det rimliga - då river du huset och bygger ett nytt eller flyttar någon annanstans. Har du gjort val i livet som kanske var helt rätt när du gjorde dem men som inte längre fungerar för dig - då söker du förändring och gör nya livsval. Därför att en skrotfärdig bil är livsfarlig i trafiken, ett fallfärdigt hus kan rasa vid minsta vindpust och att till varje pris hålla fast vid gjorda livsval kan bromsa utvecklingen eller till och med skada både dig själv och andra omkring dig.

Personligen är jag i en ny livsfas där jag måste ompröva mina tidigare val för att försöka hitta nya vägar framåt. Det tvingar mig att fundera över vem jag är och vad jag verkligen vill. Jobbigt men nyttigt! Och det är precis vad jag tycker att våra politiska partier också borde göra. Stanna upp och tänk till! Dagens politik kan liknas vid en skrotfärdig bil som kompiskörs på vanskliga vägar med envishet, prestige och maktlystnad som enda drivmedel. Blockpolitiken är ett korthus som vilar på en ostadig grund och uppenbarligen kan rasa när som helst. Eller raseras av krafter utifrån. Är det inte bättre att alla politiska partier hittar tillbaka till sina grundläggande ideologier och går till val, varje parti för sig, med tydliga politiska profiler och kärnfrågor? Det tycker i alla fall den här tanten!

Själv ska jag använda dessa sista dagarna av 2014 till att försöka knyta ihop de lösa ändar jag förmår göra något åt. Sedan är det en hel del i mitt liv som ska skrotas och rivas för att bereda väg för framtiden. Efter ett år präglat av stor sorg, sjukdom i familjen, stark oro, tidvis total uppgivenhet och ständig ekonomisk kamp ser jag verkligen fram emot att få sätta punkt för det här kapitlet och börja på ett tomt blad. Om vi inte vågar tro på framtiden - Vad ska vi då tro på?

Från ytterlighet till ytlighet

Den senaste veckan har medierapporteringen, diskussioner på sociala medier och mina egna tankar totalt dominerats av den politiska situationen som råder. Precis som jag var rädd för (och som jag skrev om i bloggen häromdagen) visar färska mätningar som presenteras i Metro att SD vunnit på sitt taktiska utspel och, om extravalet skulle ske nu, skulle de få 17,7 % av rösterna. Suck! Och jag blir så himla trött på alla de andra politikernas utspel åt både höger och vänster. Snacka om att alla satsar stenhårt på att driva allt till dess ytterlighet. För egen del vet jag alldeles säkert vilket parti jag inte ska rösta på i mars. Däremot är det inte alls säker på vilket jag har lust att ge mitt förtroende till under rådande omständigheter. Tur att det inte är val riktigt ännu!

Mitt i denna mediestorm har den annalkande julen nästan glömts bort. Men bara nästan. Idag är det den andra advent och jag tänker fokusera på mitt eget lilla liv och försöka lägga min oro för resten av världen och Sveriges framtid åt sidan. Först ska jag fixa en riktigt god söndagsfrukost till min man när han vaknar. Det behövs en hel massa mysighet och tända ljus för att väga upp allt strul han haft i höst med sjukdom, operationer och elände. (Ytterligare en operation väntar efter årsskiftet men det får vänta även i tanken!) Sedan ska jag försöka klura lite mer på julklappar till hela vår stora barnaskara och bonusbarnbarn. Ska något skickas efter så börjar det bli bråttom. Och apropå ytlighet är jag så sugen på att köpa en ny julklänning. Att fönstershoppa på Internet kostar inget så det kan jag unna mig även i år. Fördelen med att inte ha några som helst planer på att köpa något är att man inte behöver begränsa urvalet till plånboken, utan kan titta även på klänningar som definitivt är alldeles för dyra. Som en riktigt julvacker skapelse från Gudrun Sjödén till exempel. I eftermiddag ska vi gå en sväng på julskyltningen framme (= uttrycket för vårt samhälles lilla centrum). Jag önskar er alla en stämningsfull andra advent!

Ordanvändningar

När SD röstade ner regeringens budget och regeringen därför gav besked om att det blir ett extraval i mars -15, använde de flesta journalister, statsvetare och andra experter ordet "förvåning". Personligen har svårt att förstå det. Ja, inte ordets betydelse i sig, utan valet av just det ordet i detta sammanhang. Jag har väntat mig något i stil med detta ända sedan valresultatet blev känt i september. Att SD inte skulle utnyttja sin vågmästarroll till fullo när nu möjligheten uppenbarar sig, det skulle i sanning ha förvånat mig mycket mer.

Ord är makt. Och orden påverkar oss inte bara direkt, utan även undermedvetet. De senaste dagarna har präglats av återkommande ord och fraser som får mig att reagera som medievetare, författare och väljare. Både media och politiker har öst ut formuleringar som "regeringskris" och "parlamentariskt kaos". Det ligger naturligtvis en del i det men "kris" och "kaos" är starka katastroford som knappast manar till eftertänksamhet, utan snarare till extrema akutåtgärder och heta diskussioner om vem som bär skulden för att situationen uppkommit.

Det talats mycket om "utsträckta händer" och om "ansvar". Jag skulle vilja hävda att "utsträckta händer" inte betyder något om det inte följs (och möts!) av en genuin vilja till samarbete. Och "ansvar" är något som jag, kanske lite naivt, trodde att vi kunde förvänta oss av alla våra folkvalda politiker. Något som också har nämns ett flertal gånger i sammanhanget är "sandlådenivå" och DET är tyvärr något jag känner att jag kan skriva under på till 100 % efter denna höst. För visst känns det väl som strider som man kan förvänta sig av småbarn?

- Ni kan få vara med på vårt kalas om ni bara hjälper till att baka våra kakor! säger Stefan med utsträckta händer mot alliansgänget .
- Ja, är vi inte snälla mot er då? undrar Åsa och Gustav i kör. 
- Vi vill va' med. Vi vill va' med! ropar Jonas ivrigt.
- Nej, ni är alldeles för små. Men kanske kan ni få vara med på ett litet hörn om ni sköter er. Håll er där borta med era röda hinkar, säger Stefan och pekar mot det vänstra hörnet av sandlådan.
- Men ...
- Nej, vi vill INTE vara med, avbryter Anna bryskt. Vi är faktiskt bara superkompisar med varandra och ska ha ett alldeles eget kalas där ingen av er får vara med. Så det så! 
- Nej, och ni har inte ens sagt förlåt för det där som hände vid förra kalaset, utropar Annie med bitterhet i stämman och alliansgrabbarna nickar instämmande. Och förresten är ni inte alls snälla - Stefan knuffas ju!
- Och vi tänker absolut inte vara med på något kalas om vi inte får baka våra negerbollar! skriker Jimmie och Mattias gäng, där de står utanför sandlådan och trampar. Akta er så att vi inte kastar sand på er allihopa!

Det talas även om "ett helt nytt politiskt landskap". Men så värst nytt är det väl knappast? Redan efter valet 2010, då Alliansen bildade minoritetsregering, fick SD en vågmästarroll. Att det inte tidigare uppstått några större kriser beror främst på att SD röstade med Alliansens förslag i nästan 9 fall av 10. Men nu har SD tydligt deklarerat att de kommer att agera för att fälla varje regering som förespråkar en ökad invandring och/eller ger Miljöpartiet ett avgörande inflytande över svensk migrationspolitik.  Så nu undrar jag bara om ordet "förvåning" är det som kommer att användas om Alliansen bildar regering efter extravalet och SD väljer att fälla även dem? (Detta under förutsättning att valresultatet i stort upprepar sig, så som de flesta politiska experter förutspår, förstås.) Räknar alliansen med att deras "utsträckta händer" ska tas emot av de rödgröna den dagen de behöver stöd? Eller planerar de trots allt att låta SD diktera villkoren i så fall?

"Det nya politiska landskapet" är något som även gett upphov till diskussioner om att ändra reglerna så att en minoritetsregering ska kunna driva igenom sin budget utan majoritet i riksdagen. Det låter kanske som en enkel utväg för både de rödgröna och alliansen med anledning av det som nu skett. I min värld sätter det demokratin på spel på allvar. Kanske kan det ge smidiga segrar i ett kort perspektiv MEN den dag det är något missnöjesparti med extrema åsikter som sitter med 30 % av rösterna och får bilda en minoritetsregering - Vad händer då? Ska 70 % av Sveriges befolkning bara få lov att acceptera deras budgetförslag utan att det ens behöver förhandlas med övrig partier? Hallå!!!

En annan flitigt använd formulering i debatten är SD:s ständiga hänvisningar till "den tysta majoriteten". Med det menar SD knappast de 87 % som valde att inte rösta på dem i det ordinarie valet i höstas av olika skäl som t.ex. deras politiska grundvärderingar eller männsikosyn. Nej, SD vill gärna få oss att tro att nästan alla tycker som de men är för fega för att öppet stå för det - ännu. Nåja, det finns många av de 87 % som väljer att inte vara "tysta" och jag hoppas innerligt att det kommer att vi blir fler före extravalet!

När mina barn var i lågstadieåldern införde jag (av skäl som du kan läsa om i min andra blogg) "Dagens ord" hemma hos oss. Det var en lek som gick ut på att barnen fick lära sig ett nytt ord varje morgon och sedan använda det (med rätt betydelse) så ofta de kunde under dagen. Idag skulle jag vilja dela ut några ord till de politiska partierna och till alla oss vanliga väljare:

Kompromiss = sammanjämkningsförslag, ömsesidig eftergift, medelväg. Detta ord skulle jag vilja ge både de rödgröna och alliansen att fundera över vad det faktiskt innebär i praktiken. För mig betyder det att sätta sin prestige åt sidan för att hitta gemensamma lösningar för att uppnå ett högre mål (som t.ex. att inte låta SD diktera villkoren för landets politik).

Empati = förmåga till inlevelse i andra människors känslor. Detta ord lämnar jag med varm hand till SD för att fundera över ordets innebörd. Och då syftar jag inte i första hand på övriga politikers eventuellt sårade känslor!

Demokrati = stat med folkvälde. Ett ord som är stort och viktigt för alla oss väljare. Det innebär att vi (folket) med våra val bestämmer hur framtiden i vårt land ska formas. Det är både en ovärderlig möjlighet och ett stort ansvar. Glöm inte det!

(Ordens definitioner ovan är tagna ur Svenska Akademiens Ordlista)

Överlevnadsstrategier

Min överlevnadsstrategi alltid har varit att försöka fokusera på det som är positivt i livet. Om vågskålen med negativ input väger för tungt, får man fylla på med positiva saker i en andra vågskålen för att försöka hitta någon slags balans. Ibland innebär det också att jag, om det är möjligt, måste ta bort vissa saker som väger för tungt i den negativa vågskålen. Det funkar (oftast) för mig. Men ibland känner jag mig som värsta egotrippen. Jag orkar nämligen inte alltid lyssna till andras jobbigheter i livet och ge dem stöd, råd och/eller sympati. Särskilt inte när någons livsberättelse stämmer allt för mycket med min egen. Jag pratar om hur det varit (och fortfarande är på sätt och vis) för mig att vara mamma till barn med särskilda behov. Egentligen borde vetskapen om att man inte är ensam, vara positiv. Men det är den inte för mig - Tvärtom! Varje gång jag försöker engagera mig i grupper med andra föräldrar som är i samma situation, så blir jag totalt utmattad och uppgiven. Kanske beror det på att det föräldrarna har att kämpa emot idag är precis samma problem som jag tillbringat de senaste 20 åren med att försöka förändra. Att väldigt lite eller inget är förändrat är nedslående!

Någon dag när jag har tid (och har samlat lite mer mod) ska jag berätta mer de stora konsekvenser jag och min familj fortfarande lever med idag då barnen är vuxna och utflyttade. Tills dess rekommenderar jag dig att läsa den här artikeln i Föräldrakraft!


Positiv-listan

• Nu är det endast fem dagar kvar tills jag har klarat av hela min novemberutmaning: att skriva en positiv-lista varje morgon. Känner mig duktig.
• Uppfödarutbildningen var mycket intressant igårkväll. Det är spännande att höra om andras erfarenheter av parning och valpning!
• Idag ska jag följa med Sanna in till stan. Mysigt att få lite mamma-dotter-tid tillsammans. Att det ser ut att bli en solig dag gör det hela ändå bättre!

Krossa Jante!

Jag blev lite förvånad över några kommentarer jag fick på Facebook kring min lilla ironiska text om att vara lagom i bloggen igår. Det visade sig att den kunde tolkas på ett helt annat sätt än vad jag hade tänkt mig. Den insikt jag kom till genom diskussionen och mina vidare funderingar var att om man vänder på Jantelagen så blir det kanske inte heller så himla bra på alla punkter. Och idag är det, i individualismens tidevarv, inte alls så ovanligt att vissa anstränger sig så hårt för att vara avvikande/unika att det sker på bekostnad av andra.

I min värld är alla människor unika och lika mycket värda. Hela mitt liv har jag jobbat för att få andra att våga uttrycka sin unikhet på olika sätt, bl.a. genom musik, teater och skrivande. Jag tycker det är en mänsklig rättighet att få vara den man är och att göra det bästa av de förmågor man har. Den enda som inte självklart omfattas av den tesen i min värld är jag själv. Jantes lag är nämligen djupt rotad inom mig. På min axel sitter han alltid och viskar i mitt öra så snart jag vill sticka ut hakan på ett eller annat sätt: "Du ska inte tro att du är något ...". Det innebär inte alls att jag lyssnar och lyder. Men att trots honom kräver alltid en massa mod och kraft.

Varför har Jante så stort inflytande över mig kan man undra? Jag är född i mitten av 60-talet i ett litet brukssamhälle i södra Dalarna. Samhället dominerades av en stor industri som nästan alla hade någon anknytning till. Socialdemokratin hade en självklar, stor majoritet i kommunen under hela min uppväxt. Själv växte jag upp som tjänstemannabarn där vi diskuterade politik i familjen men där politisk tillhörighet ansågs vara något man höll för sig själv. Arbetsinvandringen på orten var stor. Framför allt kom det många finländare för att jobba på valsverket men även mina föräldrar var inflyttade på grund av arbete. Kommunens högstadieskola hade ett stort upptagningsområde där man bussade in även utbyarnas bondebarn och vi (som avkommor till den stora gruppen 40-talister) var många. Trots mångfalden bland oss unga i skolan var normen för hur man förväntades vara och tänka stenhård. Jag hörde till dem som gjorde uppror genom att välja en helt annan väg. Tidigt engagerade jag mig i kyrkans ungdom, fredsrörelser, människorätts- och miljöfrågor. Framför allt brann jag för anti-apartheid. Jag var provocerande, ifrågasättande och (vad man idag kanske skulle kalla) alternativ i mina klädval. Vägrade bl.a. att använda smink och bh (som för mig var symboler för kvinnoförtryck). Blev vegetarian (för att inte bidra till världssvälten) och bojkottade en hel massa produkter från multinationella företag som exploaterade u-länderna. Och så var det förstås musiken, den som jag skapade nattetid i min kammare, som fick mig att sticka ut hakan och trotsa Jante. Som tonåring, i ett ganska inskränkt brukssamhälle, krävdes det en hel massa mod och styrka för att våga stå upp för den jag var och vad jag tyckte var viktigt. Det har präglat mig. Mycket!

Jag kommer förmodligen få lov att kämpa mot Jante i hela mitt liv. Men jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer att försöka krossa honom genom att förminska andra för att lyfta mig själv!

Positiv-listan

• Idag är jag nästan feberfri efter att ha varit totalt däckad sedan i måndags - Tack och lov! Är dock svag som en nyfödd kattunge så det blir nog inga stordåd uträttade i helgen.
• Med ytterst begränsad ekonomi och sju barn (om än vuxna vid det här laget) så gäller det att börja planera julklappar i god tid. Som vanligt får vi försöka vara extremt kreativa - inte lätt men roligt! Här kan du se vad vi hittade på förra julen.
• Nu ska jag stappla mig in i duschen och skölja bort febernedgångens svettfloder. Hoppas att jag kommer att känna mig ännu friskare sedan!

Ha en bra dag!

Tänk om det vore jag!

Idag blåser det kalla vindar i Sverige. Inte enbart för att det är vinter. Nej, det handlar snarare om en klimatförändring i samhället. Självklart är det inget som skett över en natt, utan det är en utveckling som sakta kommit smygande. Nästan utan att vi märkt det. Eller så har vi helt enkelt valt att blunda, se åt andra hållet och hoppats innerligt att vinden ska vända. Nu börjar det bli väldigt svårt att ignorera den kyliga vinden som biter i själen och får mig stel av rädsla för framtiden. Under några få år har klassklyftorna ökat lavinartat. Det där klassamhället, som jag i min enfald trodde var nästan utrotat i Sverige, håller på att ta ett järngrepp om oss alla igen. Och då talar jag inte om de få procent som är extremt rika och alltid varit i en klass för sig. Nej, jag talar om oss vanliga, svenska medborgare: 

• De som har haft turen att inte bli sjuka eller arbetslösa jobbar allt fler timmar under allt större stress. Denna grupp har stor köpkraft och konsumerar allt mer. Men tryggheten är instabil. Det är ofta krediter som betalar konsumtionen och hushållen är överbelånade. Händer något (sjukdom, räntehöjning, skilsmässa) så rämnar allt. Dessutom riskerar denna grupp också ofta att bli totalt utbrända av hårt arbetstryck. 
• De som har haft oturen att bli sjuka eller blivit av med sitt arbete av olika skäl riskerar att hamna helt utanför genom att de blir utförsäkrade och beroende av samhällets stöd i form av socialbidrag. Därmed blir de livegna utan större valmöjligheter. 
• Så finns det en stor grupp pensionärer (framför allt ensamstående kvinnor) som lever långt under existensminimum. Det är den grupp som ökar mest hos kronofogden i dagsläget. 
• Sedan har vi dessutom en hel generation unga människor som ofta inte ens kommer in i systemet - oavsett om de vidareutbildar sig eller ej. Och visst finns det en rad åtgärder för att hjälpa de unga men ofta är det nog snarare ett sätt att förbättra statistiken än att verkligen ge dem en äkta chans att komma in i samhället på riktigt. Utan jobb - ingen lägenhet. Ingen egen lägenhet - Hur sjutton ska man då kunna bli en vuxen, ansvarstagande medborgare? Eller våga satsa på att bilda familj?

Med det här läget i vårt samhälle har klimatet förändrats så att det blivit helt okej att göra skillnad mellan människor och människor. Vi och dom. "Dom" är alla de som inte är som vi. Allra längst ner på stegen har vi alla flyktingar. Här enas människor från alla ovanstående grupper om att det är flyktingpolitiken som är det stora problemet i vårt samhälle. Naturligtvis enas inte alla om detta - tack och lov! - men skrämmande många. Men vad är det som är problemet? Egentligen? Är vårt land verkligen så utarmat att vi inte kan ta hand om behövande längre? Har ord som solidaritet och medmänsklighet helt förlorat sin innebörd? Eller är det endast oss själva och våra likar som vi ska värna om i tuffa tider?

Jag är individualist av födsel och ohejdad vana. Inte på det där "sköt-dig-själv-och-skit-i-andra"-viset. Nej, jag utgår visserligen från mig själv i mitt sätt att se på min omvärld och mina medmänniskor men det krävs faktiskt ganska lite inlevelseförmåga och fantasi för att resonera vettigt utifrån sig själv. Det räcker med: "Tänk om det vore jag!" - En enkel tanke som öppnar för helt andra perspektiv. För mig är det givet att göra mitt bästa för att bemöta andra så som jag själv vill bli bemött. Och jag vill bli bemött med respekt för den jag är och vad jag gör - Inte utifrån mitt kön, min hudfärg, min sociala grupptillhörighet eller min lönecheck. Om jag hamnar i ett läge där jag verkligen behöver hjälp, önskar jag att jag ska kunna få det utan att behöva bli skuldbelagd (varken ekonomiskt eller känslomässigt) eller behöva offra all min stolthet och valfrihet. Och om jag och min familj skulle vara tvungna att fly från vårt hem och vårt land för att inte riskera att förföljas, torteras, avrättas eller dö i krig, skulle jag önska att vi blev mottagna med medmänsklig omsorg i ett land där vi kunde känna oss trygga och där mina barn skulle få tak över huvudet och få äta sig mätta. För mig handlar individualism om att varje människa är unik och värdefull - Inte bara jag och de som står mig nära. 

Jag har inte några djupare kunskaper i samhällsekonomi men som mamma i en stor familj är mattematiken enkel: Blir vi plötsligt 18 personer till middagen istället för planerade 9 så får alla en halv köttbit var och får istället fylla på med lite extra potatis, bröd och grönsaker. Vi får helt enkelt dela på det som finns om våra gäster också är hungriga. Behöver våra gäster en trygg plats att vila så får vi lägga madrasser på golvet så att alla får plats. Jag är inte partipolitiskt eller religiöst aktiv. Är bara en kulturtant som blir väldigt illa berörd över den totala egoism som får fritt spelrum i vårt samhälle idag: 

• Kommuner som anlitar konsulter för att lära sig hur man slipper betala ut lagstadgad hjälp till funktionshindrade via LSS 
• Äldreboenden där neddragningarna kallas för "omfördelningar"- vilket låter positiv men som i praktiken innebär att vården av de gamla blir bristfällig.
• Friskolor som struntar i att ens försöka få eleverna att uppnå målen men tar ut stora vinster. 
• Socialbidragsregler som är så bristande att det krävs privata initiativ för att vissa drabbade familjer ska kunna ge sina barn mat 

Listan skulle kunna göras mycket längre. Tyvärr! Jag påstår inte alls att jag har lösningar på alla de problem som vi har i vårt samhälle idag. Men jag påstår att det måste finnas en grundläggande humanistisk människosyn som grund för hela debatten. I Syrien är situationen idag alldeles katastrofal. Varje dag passerar 6000 personer över gränserna till grannländerna och de har verkligen skäl att fly från sitt hemland. Antal syriska flyktingar i grannländerna:

• Libanon: 752 120
• Jordanien: 522 588
• Turkiet: 492 683
• Irak: 192 443
• Egypten: 126 717

Totalt har mer än 2 miljoner (2 107 460) syriska flyktingar sökt skydd hos UNHCR i grannländerna. En miljon av flyktingarna är barn, enligt FN:s flyktingkommissariat UNHCR. Siffran uppdaterades 23 september 2013. (källa: data.unhcr.org)

I Sverige har vi, som första EU-land, nyligen tagit beslutet att ge alla flyktingar från Syrien uppehållstillstånd. Under 2012 och 2013 har Sverige sammanlagt tagit emot 14 700 asylsökande syriska medborgare. Denna siffra väntas öka. Enligt Migrationsverkets senaste prognos väntas 56.000 flyktingar komma i år, och 60.000 nästa år. Men osäkerheten kring talen är stor, det kan bli mer eller mindre. Trots de enormt stora hjälpbehoven så vill vissa kommuner inte ta emot fler flyktingar. Även om det är väldigt mycket färre flyktingar här än i Syriens grannländer, så är det förstås många som ska tas hand om i våra kommuner med boende, sjukvård, skola etc. Och visst kostar det en slant och kräver en hel del planering för att få det hela att fungera - särskilt i små, fattiga kommuner. Men ändå ... Glöm aldrig bort varför de flyr!

Tänk om det vore du!