Äntligen kommer jag mig för att dela fotografens fina bildspel från min son och min svärdotters bröllop. Bilderna är otroligt vackra! Men vackrast av allt är ändå den kärlek som strålar kring bröllopsparet på varje bild. Jag brukar inte vara så sentimental men jag blir väldigt rörd av att se deras lycka!
Och det här är bildspelet som jag gjorde till bröllopet istället
för att hålla ett traditionellt tal som brudgummens moder brukar göra.
Jag ber så mycket om ursäkt för att ljudkvaliteten inte är den bästa men
man får göra så gott man kan utifrån de förutsättningar man har.
Igår berättade Peter lite om helgens bröllop mellan min son Stefan och hans älskade Linda i lördags i Eftra kyrka, Falkenberg med efterföljande bröllopsfest i Lilla Hansagården. Brudparet hade verkligen satsat på att uppfylla alla drömmar om ett sagolikt vinterbröllop. Och alla deras förväntningar infriades! Linda var vacker som en snöprinsessa och Stefan var oerhört stilig i sin ljusa kostym. Till och med vädret var på deras sida med ett vackert snötäcke och lite flingor i luften. Men bäst av allt var ändå att brudparet verkligen strålade av lycka och kärlek till varandra! 💞
Fler bilder kommer säkert så småningom men idag tänker jag bara dela med mig av mitt "tal" som stolt mor till brudgummen. Valde att göra ett bildspel istället för att hålla ett traditionellt tal, både med tanke på att jag kanske inte skulle ha turen att kunna vara med och för att det är skoj. Och för att det var oerhört skönt att slippa ha pressen på sig att köra live. (Tyvärr är ljudkvaliteten inte den bästa men jag hoppas att budskapet ändå är tydligt!) I somras, när inbjudan till bröllopet kom, var jag inte alls säker på att jag skulle vara frisk nog för att vara med på bröllopet eftersom spridningen av min cancer var extrem. Men bestämde mig för att jag skulle göra mitt yttersta för att vara med till varje pris och har dessutom haft turen att bromsmedicinen hejdat spridningen. Är SÅ tacksam för att jag trots allt kunde vara med!!! Är fortfarande halvt utslagen och kan inte prata eftersom jag fått inflammation i käkledens muskler och senor - Men det priset betalar jag gärna! Tack Stefan och Linda för en obetalbar upplevelse!!!
FÖR ATT JAG ÄLSKAR DEJ
av B. Dylan + Svensk text M. Wiehe
När regnet slår emot dig där du går
Och du är fredlöst villebråd
Då vill jag va med dej i tusen år
För att jag älskar dej
När nattens stjärnor börjar visa sej
Och ingen finns där som kan trösta dej
Då ska du alltid ha ett hem hos mej
För att jag älskar dej
Jag vet du inte har bestämt dej än
Men du kan tro på mina ord
Och jag förstod redan för länge sen
Det är vi två som hör ihop
Jag kan offra allting som jag har för dej
Krypa naken genom stan för dej
Ingenting kan nånsin hindra mej
För att jag älskar dej
Nu rasar stormen över öppet hav
Och genom tvivlets mörka skog
Framtidens vindar blåser himlen klar
Allt ska bli bättre än du tror
Jag vill se dig lycklig, jag vill se dig glad
Ge dig allting som du velat ha
Allt som du drömt om ska bli av en dag
För att jag älskar dig
COME RAIN OR COME SHINE
av H. Arlen och J. Mercer. Svensk text: H. Dahlstrand
Då Helena är lite sliten efter Bröllopsäventyret så skriver jag (Peter) här så länge.
Helena återkommer, med mer utförliga skrivningar när hon orkar igen.
När Helena fick cancerbeskedet i juli - 18 så var det mycket tungt som var tvunget att bearbetas och steg för steg tog vi oss an uppgiften. Helena var i ett läge där mycket försämrades mycket snabbt. Hon satte upp som mål 1 att kunna få fira ännu en Jul med familjen. Ganska så snart efter cancerbeskedet som kom det ett lyckobesked som blev till mål nummer 2 - Helenas yngste, Stefan, skulle gifta sig med sin Linda på nyåret. Helena var den första som fick veta det av Stefan, vilket Linda talade om i sitt tal. I helgen som var så genomfördes deras underbara vinterbröllop. Vi lyckades närvara och i ganska stor omfattning dessutom. Under sensommarens tunga resa med tvära kast mellan hopp och förtvivlan så har det nästan dagligen funnits diskussioner, tankar och förhoppningar om att kunna vara med på Stefan och Lindas bröllop. Hela tiden har dock oron över att det inte skulle funka vara alltför tydlig.
Vi reste ner till Falkenberg i en ny Skoda Kodiaq (endast 64 mil på mätaren) som vi lånat av en annan son på fredagen. Att Helena kunde sitta i en bil i 2½ timme med bara några få bensträckare, är stort. Stefan hade laddat upp med mat som vi bara färdigställde så det var som ett bättre självhushållningsställe att få anlända till Halland. Vi visste att det skulle bli ett elände för Helena att försöka sova i Stefs å Lindas dubbelsäng så vi hade med två bamsestora säckar med kuddar för att kunna “bulla upp” så hon kunde slappna av och få sova, då hennes avlastningsmadrass och elstyrda säng inte kunde tas med. Döm av min förvåning när jag halvslumrar efter några minuter och vaknar upp med en hysterisk värk i nacke och skuldror, jämte mig sover då Helena som en liten brunbjörn i sitt vinteride.. På morgonen så var det bara att starta med x antal morfintabletter för mig + massage av Susanna. Det var detta som hjälpte mig att överleva dagen. Minst sagt typiskt - Vi har planerat för hur Helena ska kunna sova lite granna och fixa hela denna sak med resa, många timmars bröllop osv - så är det jag som ballar ur..
Hela hösten och vintern har varit en väntan på hur dagsläget för Helena är. För bara 14-dagar sedan hade vi kunnat vara med men antagligen bara på bröllopsakten och ev någon liten del av middagen/mottagningen. Nu kunde vi börja med att vara med på fotograferingen på förmiddagen, Jag och Helenas mellandotter Susanna hann göra ett kort rep i kyrkan och sen var det dags för bröllop. Det var ett underbart och fint bröllop med snöflingor som inramade alltsammans. Linda har varit noga med att hon ville ha det vitt. - Vit brudklänning och vitt landskap. Hon fick sin vilja igenom. En ganska så lössläppt och avslappnad präst gjorde bröllopet till ett härligt minne. Jag och Susanna sjöng och spelade Christina Perri´s “A thousand years” från “Twilight Saga”. Alltid nervöst att köra live på en närståendes bröllop men det funkade ok - inte lika bra som när vi repat hemma men klart godkänt. När det var dags för Välsignelsen så stegade Helena (med mig som stöd) och Lindas pappa fram och gav lite extra välsignelse. När de vackert ljusklädda Herr och fru Nilsson trädde ut ur kyrkan så kom några snöflingor singlandes ner från ovan, - bra beställt Linda!
Efter bröllopet så åkte vi hem till de nygiftas palats, (eller som det också kallas villa) för att släppa ut och rasta av hundarna. Inte bara Stefan å Lindas två vildar utan våra 5 chinese crested var också med i Falkenberg. Sedan begav vi oss mot festlokalen där jag fixade ljudet med vår rigg. Vi väntade in brudparet som anlände i vit limousine. Ingång på en röd matta till festlokalen i ljusskenet av marschaller. Brudparet hade pyntat med hjälp av Lindas systrar och Susanna, så lokalen var superfin. Efter förrätten skulle vi ut och ta lite luft. Det hade då börjat tillta lite med snöfallet. Då händer det som inte får hända. Jag halkar på rampen när jag kör Helena i rullstolen. Tippskydden som ska förhindra att man välter är uppfällda då trösklarna inte gick att passera med dessa nere. På en millisekund så fattar jag att det går åt h-e så jag kastar mig in under rullstolen så Helena i rullstolen landar på mig så hennes rygg och huvud når aldrig marken. De tankar som hinner passera när man fattar att det är illa tills dess att det smäller är otäcka. Det vore väl typiskt om jag skulle vara orsak till att förvärra för Helena. Som väl var så gick det ganska så väl då hon endast fick “lättare blessyrer” vad vi vet än. Tilläggas bör kanske att jag var 100% nykter hela kvällen då vi hade hundjour och inte visste hur länge Helena skulle orka. Så nu har vi testat att välta med rullstol.. Det blir INTE fler gånger! Vi kunde vara kvar till brudvalsen med endast några korta rundor hem till hundarna för att se till dom. Så från fotograferingen 12.00 till nästan 23.00 då fyrverkerierna och brudvalsen klarades av, måste ses som en enorm prestation av planering men inte minst en grym vilja och kämpainsats av Helena.
På söndagen så var det dags för hemresa. Vi hämtade upp Susanna hos hennes pappa och styrde mot Småland igen. Det var ett bedrövligt väglag med + 15 cm drivsnö på vägen som inte var plogad. Så tacksam och glad att vi fick låna en ny, fin och underbar bil med 4-hjulsdrift som tog oss hem säkert och stabilt. Helena hade tilltagande smärta i främst käken på hemvägen. Hennes MS sätter sig ofta i käkleden när hon kört över sin gräns. Nu några dagar senare så har hon fortfarande svårt att prata och en hög värknivå i främst käken men även en tand har börjat strula. Ev så bet hon av en bit på en tand när jag kastade omkull henne i rullstolen. Imorgon så ska vi ringa tandläkaren, så får tiden utvisa hur illa det blev.
Som sammanfattning kan man säga att jag har tvekat om vi skulle kunna vara med på bröllopet eller ej MÅNGA gånger. Inte minst när hennes bäcken inte ville stödja henne längre. Kanske är det tack vare att hon nu ofta åker rullstol som gör att hon inte blir lika utmattad. Jag ville göra allt i min makt att få Helena till bröllopet och döm av min förvåning att det trots allt gick förvånansvärt lätt och smidigt - även om kostnaderna efteråt är ganska så stora.
Jag tvingade ner en trött Helena en snabbsväng till havet när vi
bara var 1½ km ifrån. Mörkt och blåsigt men havet är ändå havet..
Stulet foto från "lejda fotografen" saknar tyvärr namnet.
Mot framtiden tillsammans
Herr och fru Nilsson ser lyckliga ut
Bröllopsparet
Madam De Lux på sonens bröllop. Stolt moder
som uppfostrat en stabil ung man som precis gift sig.
Månadens skelettstärkande Zometa-dropp avklarat. Det strulade lite med provsvaren så vi fick vänta lite drygt en timme extra innan behandlingen (som tar en kvart) kunde starta. Det gjorde inte så mycket för då fick vi en ursäkt att åka till Max och ta en snabblunch. Från himlen droppade det också. Iskalla, nästan frusna, regndroppar. Råkallt - Burr!
Nu är våra förberedelser inför sonens bröllop i gång på allvar. Som mor till brudgummen ska jag hålla ett tal. Roligt! Men eftersom jag inte riktigt vågar lita på att jag mår tillräckligt bra för att fixa det live, bestämde jag mig för länge sedan för att spela in det i förväg. Sedan har jag dragit på det... Nu är det i alla fall manuset äntligen färdigt för inspelning. Bara att hoppas på att jag får ihop det som planerat nu då. För nu är det ju bara ett par veckor kvar!
Något som jag istället var ute i väldigt god tid med, var att köpa en klänning. Den införskaffades redan i somras och är verkligen superfin i blekrosa spets. Men när jag nu provar den så ser jag förskräckligt blek och sjuk ut i den färgen. Dessutom så har jag ju gått ner en hel del i vikt sedan i somras. Surfade på en helt underbar klänning när jag fönstershoppade på mellandagsrean på webben. Kunde inte motstå frestelsen. Vad sägs om den här medeltidsinspirerade klänningen i siden och sammet? Är den inte alldeles underbar? Jag blev i alla fall helt såld. Och det blev det sista exet av den silvergrå klänningen också! (Såld alltså - till mig.) Fick den till superpris, vill mitt dåliga samvete gärna tillägga lite ursäktande eftersom vi är fattiga som kyrkråttor nu efter jul. Jag hade gärna tagit den blå men den fanns inte på rean. Den silvergrå är också fantastiskt vacker och det matchar ju mitt hår. Tänkte möta upp med mörkröda (eller lila?) accessoarer så att den inte känns för dyster för ett bröllop!
För ovanlighetens skull är även hela helgen fullbokad för oss. I morgon får vi finbesök av bästa vännen Petrea och hennes dotter Tintin. Jättekul! Och på söndag kommer Tom-Tom på besök till vår nakentik Alvina för parning. För trots allt elände så måste vi ha lite framtidstro. Går allt som planerat så blir det valpar i vår. Det ser jag fram emot!
Efter att man hittade fullt av metastaser hos Helena i bäcken och ryggrad vid en undersökning med misstanke om MS, så förändrades mycket i livet. Plötsligt så kändes lyxen att drömma sig bort och titta på internet vilka hus som man ev kan ha råd med nära havet, väldigt orealistiskt. Vi har drömt oss bort från alla måsten och besvär i vardagen med internets hjälp till havsängar och ljus som bara finns vid havet. Jag erkänner - vi har knarkat bostäder på booli och hemnet. Helena har i stort sätt dagligen hittat presumtiva hus där vi skulle kunna komma ifrån allt negativt som bryter ner oss i verkligheten här. Framför allt så är det moment 22-situationen i vårt boende som gör att vi längtar bort. Vi har inte energi eller ekonomi att färdigställa fastigheten och får inte tillräckligt betalt för den så länge den inte är färdigställd. Men att drömma om ett hus vid havet känns plenty fjuttigt när ens partner får besked om spridd cancer. Så nu dröms det mycket mer sällan om en framtid i ljus havsbris. Betydligt oftare så påminner en verkligheten om en situation där det mesta är kört.
Varberg 2016 - blåsigt men havsjunkie´n njuter.
Vid kallbadhuset Varberg, efter lite vin och mat.
Trots mycket kraftig blåst så skulle givetvis havsnajaden
Helena gå i med fötterna i vattnet, Apelviken Varberg.
Från beskedet att man hittat metastaser i hela ryggen och bäckenet 3 juli - 18, så utreddes Helena på kirurgen, Ryhov för "okänd tumörsjukdom". Vid flera tillfällen så överfördes hon till bröstavdelningen då mycket pekade på bröstcancer. De ville dock inte ha Helena som patient på bröstavdelningen så hon skickades flera gånger tillbaka till kirurgen igen. Den 15 augusti fick vi ett samtal om vi kunde komma in dagen efter till Onkologen, (den 16/8 - Helenas 54 årsdag). Då meddelades att det med 100% säkerhet är en brösttumör som sitter mot bröstbenet och det är omöjligt att operera bort tumören. På grund av den mycket rikliga spridningen av metastaser (dottertumörer) så är det endast palliativ vård som gäller. När detta gick in i mitt huvud så tappade jag helt styrfarten. Jag har varit oerhört på och till viss del drivande för att komma vidare med cancerbehandlingen. Främst har min uppgift varit att fixa markservice med allt i hemmet, resor, stöd och inte minst info till alla som vill veta hur det går. Men efter detta besked så var det svårt att hitta kraften igen.
Helena har spridd bröstcancer. Den är 100% dödlig och kan ej opereras.
Helenas tumör är hormondriven. Detta gör att man kunde starta behandlingen med en modern bromsmedicin som blockerar östrogenet i kroppen. Denna gör att metastaserna slutar att växa och sprida sig i någon större omfattning. Åt tumören kan man inget göra. Hotet är att efter en viss tid så börjar metastaser och tumören att genomgå någon form av metamorfos. De ombildas med andra ord till en annan form och med annan bas än tidigare vilket gör att medicinen inte längre fungerar. Det finns andra mediciner men det handlar främst om cellgifter. Vi har nu rutat in livet i (3+1) x3. Kryptiskt? Jo, kan förstå det, men egentligen är det enkelt. Helena tar östrogenbroms och förstärkningsmedicin i 3 veckor. sedan 1 veckas uppehåll och prover på blodvärden. Ny kur och sedan återigen uppehåll en vecka, nya blodprover. Sedan en tredje runda med samma förfarnde. Därefter MÅNGA prover samt skiktröntgen och magnetröntgen av rygg, lungor, revben, bäcken och nedre buk. Därefter läkarbesök och avstämmning - har det funkat? Om man är lycklig så startar omgående en ny runda med (3 veckor ta, 1 vecka utan) x 3 rundor och sen besked om du får en ny chans eller inte. Så livet levs inom parentes i 3 veckorsintervall för att efter 3 sådana rundor skärskådas var tredje månad. Uttryck som "att kastas mellan hopp och förtvivlan" har fått en betydligt djupare innebörd de senaste 5 månaderna...
Hon har nu börjat med skelettstärkande dropp som hon får var fjärde vecka. För att kunna ta detta dropp så får det absolut inte finnas några inflamationer i tänder eller munhåla. Helena hade några gamla skadade rötter som man plockade bort samt två framtänder som var hela, inte värkte, utan endast hade osynliga skador som man ändå bedömde var tvugna att tas bort. Detta beroende på att skelettstärkarmedicinen ger nekros (cell och vävnadsdöd*) i käken om det finns minsta inflamation. Så inte nog med all undersökning, behandling och värk pga cancern primärt, utan även det som Helena haft en stor fasa för - att vara "fattig" i munnen är nu ett faktum. Dock ska teamet på käkkirurgiska kliniken ha en jätteeloge för att de fixat till en brygga som är så lik hennes egna tidigare tänder att det är svårt att se vad som vad.
Helena har nu fått resultat efter första 3-månadersrundan och metastserna har lugnat ner sig både vad gäller spridning och utveckling. Så långt är allt väl. Hon har strålat 2 kotor i ryggen som värkte så hon skrek av smärta. Just strålningen tar inte bort cancern men den kan hjälpa till att avsvälla metastaserna i hennes skelett, vilket kan göra att värken blir mer hanterbar.
Nu blev det ju mer skrivet igen än jag hade tänkt...
Nåväl, jag är ju som jag är - inte så illa med tanke på hur illa det kunde ha blivit.
Plötsligt så kan vi börja planera för julfirande och i januari så ska Helenas yngsta son gifta sig med sin Linda. Nu vågar vi planera för att kunna vara med även på detta. När Helena fick beskedet om att hon inte kunde bli frisk så var just den kommande julen och Stefans giftermål 2 av de viktigaste punkterna som hon ville klara av. Nu ser det verkligen ut som vi kan fixa det.
