Jag kastar inte in handduken

Sist jag skrev i bloggen gnällde jag över att jag vaknat på fel sida. Och tyvärr har jag ännu inte lyckats vakna på "rätt" sida ännu, trots att jag verkligen försökt. Känner mig lite som Ior här ovan. Vad jag än gör - vart jag än går - så har jag ett alldeles eget, regnmoln ovanför mig. Jag kan ju se solen där borta vid horisonten så snart hittar jag kanske orken att "springa" ifrån molnet. Eller så hittar jag kraften att ändå njuta av solregnet. Men just precis nu är det mörkt. Och det kanske det måste få vara ibland ...

I samband med att jag fick Zometa-dropp i fredags nämnde jag för sköterskan att jag fått så mycket svagare ben de sista veckorna. Hon blev bekymrad och ville gärna att onkologen skulle titta på mig innan vi åkte hem. Visst. När vi var klara så satte vi oss i väntrummet. Tiden gick och jag har ju väldigt svårt att sitta rakt upp och ner på en stol. Efter en stund bad jag Peter att säga till om att vi skulle åka hem och ta det per telefon istället. Vi hann inte särskilt långt innan sköterskan ringde och bad oss vända. Läkaren undersökte mig och bestämde direkt att han ville lägga in mig. Jag blev minst sagt chockad men han misstänkte tydligen att det blivit något knas i ryggraden och ville ta en ny magnetröntgen. Ok. Jag hatar verkligen att ligga på sjukhus (har alldeles för negativa erfarenheter sedan tidigare) men jag hade inte något val. Ville inte riskera att bli förlamad om någon kota nu skulle ha kollapsat. Fick åka ner på röntgen nästan direkt efter inskrivningen. Tack och lov så visade den inga stora förändringar! Men de ville ändå att jag skulle stanna över natten och misstänker nu istället att det är något neurologiskt skit. Tur att jag har tid hos neurologen redan på onsdag. Fick åka hem igen på lördagen. Skönt! Vill mycket hellre släpa mig fram här hemma än på sjukhuset. För benen funkar fortfarande inte som de ska. Suck!

Ni vet det där talesättet "att man måste vara frisk för att orka vara sjuk"? Det stämmer. Bara det här med att försöka få till något gånghjälpmedel har visat sig vara riktigt struligt. Precis som om man skulle be om hjälp om det inte behövdes? Eller ..? Kanske finns det många i min ålder som går omkring och drömmer om en alldeles egen rollator eller transportrullstol - Vad vet jag? För mig är det snarare mardrömsaktigt att ens behöva be om detta och det känns som ett riktigt stort nederlag för mig ... Hur som helst så är jag oerhört tacksam över att Peter tagit på sig att ringa alla dessa samtal som tydligen krävs. Man hänvisas hit och dit och fram och tillbaka i alla frågor. Själv orkar jag inte strida. Inte idag i alla fall. I morgon är en helt ny dag. Då ska jag försöka vakna på rätt sida! 

"De där dagarna"

Innan jag kom i klimakteriet hade jag "de där dagarna" några dagar kring mens. Ni vet kanske vad jag menar: dagar då man är uppsvullen i magen med ömma bröst, då man är lättirriterad med kort stubin och känner sig allmänt olustig. Ja, PMS kallas det ju, som bekant. Klimakteriet gick jag igenom med förvånansvärt få symptom för en så där 10 år sedan, ovanligt tidigt och ganska lättvindigt. Visst hade jag lite värmesvallning, nattsvettningar och oregelbundna blödningar en period. Men det gick ganska snabbt över och jag tyckte det var en stor lättnad att slippa mensen. Nu har jag hamnat i en ny sort hormoncykel. "De där dagarna" kommer med samma regelbundenhet som PMS gjorde förr och jag tror att jag ska kalla dessa dagar för GID (Gå I Dvala).

Eftersom min bröstcancer är hormondriven behandlas jag med östrogenblockerande medicin. Dels Letrozol, som jag äter varje dag. Dels Ibrance, som jag äter i tre veckor, håller upp en vecka och sedan börjar det om igen. Precis som med många p-piller. Det är de där sista dagarna i treveckorskuren som jag drabbas av GID. Efter fyra månaders behandling är mönstret mer än tydligt. Vad innebär då GID? Jo, det är ungefär som om någon drar för gardinerna och plötsligt omges du av ett ständigt, dimmigt skymningsljus som inte går att skingra. Har du någon gång blivit väckt mitt i natten i din djupaste sömn så kan du kanske förstå vad jag pratar om? Känslan av att inte riktigt lyckas komma upp till ytan, av att nästan gå i sömnen och av att kunna somna sittande rakt upp och ner på en stol om man inte passar sig. Skillnaden mot att bli väckt mitt i natten med den känslan, är att jag inte på något vis lyckas skaka av mig den här sömningheten, utan att den är konstant hela min vakna tid och i flera dagar. Jag går omkring som en zombie de korta stunder jag är på benen mellan sovstunderna.

Normalt (när jag är frisk) har jag bara ett sömnbehov på c:a 6-7 timmar per dygn och har alltid varit mycket morgonpigg. Sedan jag blev sjuk har det varit väldigt svårt att sova sammanhängande p.g.a. värk men de här dagarna med GID kan jag sova i princip hur mycket som helst, nästan dygnet runt. Och det där med dygnsrytm funkar inte alls, jag kan sova hela dagen och i stället ha en stund vakentid mitt i natten ibland. (Detta började jag skriva vid 4-tiden på morgonen.) Jag är dessutom oerhört svårväckt. Min stackars man får kämpa hårt för att få liv i mig när maten är klar eller när det är dags att ta medicin. Tur att han håller koll på mig! GID gör också att jag har väldigt svårt att ta till mig allt som händer omkring mig under de här dagarna. Att skriva mail eller blogg, att prata i telefonen eller hänga med i ett samtal "live" är nästan omöjligt. Jag tappar tråden och domnar bort - även om jag verkligen är intresserad.

Igår hade vi min mamma, Sabina och Sanna här på fika för att fira Sannas födelsedag. Jag, som alltid brukar vara delaktig i allt livligt prat runt fikabordet, satt på min stol och kämpade för att hänga med och hålla mig vaken. Rätt som det var försökte Sanna prata med mig men avbröt sig sedan snabbt och sa: "Är det för många som pratar, mamma?" Jag: "Ja, hur visste du det?" "Jag kände så väl igen den där blicken", svarade hon. Jag insåg att min blick flaxat mellan de pågående samtalen och försökt stanna vid Sanna då hon tilltalade mig, utan att lyckas. Sanna har högfungerande autism och kraftig ADD. För henne är mycket av det jag upplever som så tufft under "de här dagarna" en del av hennes vardag. Att kämpa för att hålla sig över ytan i vakenhetsgrad och att försöka hänga med i ett samtal - särskilt om det pågår flera samtal samtidigt. Plötsligt kände jag mig oerhört tacksam över att jag "bara" behöver ha det så här en vecka i månaden. Med tanke på att behandlingen faktiskt bromsar upp spridningen av cancern så är det definitivt värt denna biverkan. För mig kommer det att lätta ett par dagar efter det att jag avslutat Ibrance-kuren. Det vet jag nu efter fyra månaders behandling. Så mitten av nästa vecka kommer jag att kunna hålla mig vaken lite längre stunder igen. Tack och lov för det!

Jag gillar de här enkla illustrationerna och visdomsorden från
Herregud och co och "lånar" dem ofta till min blogg. Besök
gärna Herregud och co:s Facebook-sida för att se mer!

Värt priset? Yeees! ❤

I helgen fick vi kärkommet besök av sonen Stefan, hans fästmö Linda och deras två hundar. Dottern Sanna sov också över här och samtidigt kom pappa och mamma på besök. Trots att husets mästerkock (Peter) stod för all markservice, medan jag mest höll hov i sovrummet, kostade det på både för honom och mig. Igår var både mästerkocken och jag väldigt trötta. Peter rymde ut i svampskogen med bonusbarnbarnet Helmer på eftermiddagen och själv sov jag nästan hela dagen.

Jag älskar verkligen att ha huset fullt av nära och kära! Men oj, vad det kostar energi jag egentligen inte har nu för tiden. Tur att det är värt priset med extra trötthet för att få träffas då och då! Älskar att ha min familj omkring mig och älskar min man som jobbar så hårt för att alla ska trivas! Peter lagade (som vanligt) alldeles fantastisk middagsmat åt oss alla: Färsfrestelse på fredagen, Tortellinigratäng på lördagen och världens lyxigaste planka i söndags med gratinerat mos, fläskfilé, bea- och kantarellsås, baconlindad broccoli och lök och körsbärstomat. Mums!

 

Söndagsmiddag

Stefan och Lindas hundar Nelly och Selma på besök

Duktige Helmer i svampplockartagen

Tröttare än tröttast

 

Har haft några dagar då jag i princip sovit dygnet runt. Lyckas inte ens hålla ögonen öppna för att se en hel film. Än mindre har jag orkat jag skriva i bloggen eller svara på mail och meddelanden. Hade faktiskt en likadan sovperiod för en månad sedan men då skyllde jag på att jag behövde sova i fatt efter att jag äntligen fått lite smärtlindring av strålningen. Min käre make har dock stenkoll på läget eftersom han för logg över mitt hälsotillstånd varje dag. Han tror att tröttheten beror på att jag är i sista veckan av Ibrance-bahandlingen före veckouppehållet. (Jag tar dem i 3 veckor och har sedan  uppehåll 1 vecka innan nästa kur startar om.) Han har säkert rätt - liksom han oftast har - och i så fall så kommer jag antagligen piggna till någon gång efter lördag. Jag hoppas på det! 

See you when I wake up again!