Kaos? Eller nödvändig utveckling?

Jag har ju tyvärr väldigt svårt att sitta längre stunder vid datorn men nu MÅSTE jag bara få ner några av mina tankar om det politiska läget, även om det tar en stund och jag måste vila ändalykten mellan varven. Here we go:

Vi översköljs i media av analyser av det parlamentariska läget och av politikernas ageranden. Ord som kaos, katastrof, svek, bristande ansvar, barnsligheter och liknande används ofta av både "förståsigpåare" och av "vanligt folk". Jag har egentligen aldrig var särskilt intresserad av den parlamentariska biten av politiken. Har inte heller känt mig 100% hemma i något politiskt parti, utan främst engagerat mig i sakfrågor genom åren. Däremot har jag mycket klart för mig vad jag har för grundläggande värderingar. Och vilka politiska partiers ideologier som ligger närmast det jag tror på (om än inte alltid i sin helhet) och vilka partier som absolut INTE står för de värderingar jag har - varken i praktiken eller rent ideologiskt. Kanske är det just därför jag häpnar när jag hör kommentar som:

"C och L borde skärpa sig, ta ansvar, kliva upp ur sandlådan och prata med SD!" 

"Om politikerna bara kunde släppa på sina "barnsliga" principer så skulle ju Sveriges regering bildas på nolltid."

"Inte kan man väl hålla ett partis historia mot dem i all evighet? SD har ju ändå fått 17,5 % av folkets röster! Det är odemokratiskt att inte samarbeta med dem!"

Så går diskussionerna i media. Helt otroligt! Har folk glömt bort vad de olika partierna egentligen står för? Har vi tappat kunskapen om vad partierna har för grundläggande ideologier? Ja, det enda som gäller i debatten nu är frågan om vem som ska få/ta maken! Vad som står i partiernas partiprogram och vad de har för historisk bakgrund verkar vara helt oviktigt i dagsläget. Ja, förutom när det gäller SD förstås där många tycker att man "tjatar" om deras nazistbakgrund och att man inte borde hålla den emot dem i dag. När det gäller V talas det nästan lika ofta om deras kommunistiska bakgrund. Till skillnad från de (idag när makten står på spel) allt mer "accepterande" tongångar som plötsligt hörs kring SD så verkar det fortfarande självklart att hålla V:s historia emot dem för tid och evighet. Och visst! Bakgrund är en sak som är oerhört viktig - Men ännu viktigare är väl ändå vad partierna vill och står för idag? När kollar man vad dessa två partier i ytterkant vill genomdriva för politik så vet då jag alldeles säkert vad som skrämmer mig mest!

Definitionen av kaos är oordning, turbulens och förvirring. Kaos är också kopplat till oförutsägbarhet och förändring. Valresultatet var inte oförutsägbart i sig, tror jag. Det finns många goda skäl till att det blev som det blev. Blockpolitiken har varit så stark det senaste decenniet att de olika partiernas grundläggande skillnader blivit så diffusa att ingen längre minns. Jo, att det är skillnad mellan höger och vänster är de flesta medvetna om. Men att det är stora ideologiska skillnader mellan de fyra allianspartierna sinsemellan och även mellan S och MP verkar de flesta glömt bort. Och det är inte alls särskilt konstigt, tycker jag. Partiernas särarter har drunknat i blockpolitiken. Politikerna uttrycker sig oerhört diplomatiskt i de flesta lägen nu för tiden. Varför? Jo, för annars kan man ju stöta sig med någon av sina allierade. Eller förlora några procent i nästa opinionsundersökning genom att framstå som en smula kontroversiella. Hemska tanke!

Så, var är alla brinnande eldsjälar? De där människorna som verkligen tror på sin sak och är beredda att kämpa för den? Jo, söker man så hittar man dem i princip bara hos SD. Björn Söders svulstiga uttalanden om "seger eller död" och att "ödet utsett oss" uppfyller säkert ett behov hos många. Kanske är det så att vi har för lite att kämpa mot i Sverige idag? Kanske är det därför SD lyckats få så många att utse invandrare som motståndare/syndabockar? Kanske har vi det för bra och behöver ett hot (verkligt eller ej) för att vakna upp ur vår dvala och känna oss levande? En kamp som folk kan engagera sig i. "Vi mot dem". Något att tro på! 

Jag tror att alla de där sex partierna i mitten (som Annie Lööf talar om för jämnan) måste skärpa till sig och hitta tillbaka till sina grundideologier. Grow some balls! Stå upp för det ni tror på! Tala vitt och brett om era ideal! Ge oss vanliga, dödliga något att tro på och kämpa för! Det oförutsägbara och förändring är skrämmande men nödvändigt ibland. Det rymmer möjligheter. Kanske är detta kaos som råder efter valet precis vad vi behöver i Sverige för att kunna komma vidare? För att utvecklas. För att hitta en väg in i framtiden! Det tror jag. Vad tror du?

Tillägg: Ett par saker som inte kom med i mitt resonemang. C och L har sedan valet valt att stå fast vid sin ståndpunkt att inte samarbeta med SD eller sätta sig i en regering som är beroende av dem. Detta trots att det inte är populärt i Alliansen och väldigt kritiserat bland väljare och även i de egna leden. Det högaktar jag. Jag hoppas verkligen att de orkar stå fast vi detta vallöfte! Heja, heja!!!

En annan aspekt på eftervalskaoset (men minst lika viktig) hittar man i webbtidningen Nyheter 24. Krönika av Karl Anders Lindahl: Läs detta innan du kallar Svensk politik för "sandlåda"

Krossa Jante!

Jag blev lite förvånad över några kommentarer jag fick på Facebook kring min lilla ironiska text om att vara lagom i bloggen igår. Det visade sig att den kunde tolkas på ett helt annat sätt än vad jag hade tänkt mig. Den insikt jag kom till genom diskussionen och mina vidare funderingar var att om man vänder på Jantelagen så blir det kanske inte heller så himla bra på alla punkter. Och idag är det, i individualismens tidevarv, inte alls så ovanligt att vissa anstränger sig så hårt för att vara avvikande/unika att det sker på bekostnad av andra.

I min värld är alla människor unika och lika mycket värda. Hela mitt liv har jag jobbat för att få andra att våga uttrycka sin unikhet på olika sätt, bl.a. genom musik, teater och skrivande. Jag tycker det är en mänsklig rättighet att få vara den man är och att göra det bästa av de förmågor man har. Den enda som inte självklart omfattas av den tesen i min värld är jag själv. Jantes lag är nämligen djupt rotad inom mig. På min axel sitter han alltid och viskar i mitt öra så snart jag vill sticka ut hakan på ett eller annat sätt: "Du ska inte tro att du är något ...". Det innebär inte alls att jag lyssnar och lyder. Men att trots honom kräver alltid en massa mod och kraft.

Varför har Jante så stort inflytande över mig kan man undra? Jag är född i mitten av 60-talet i ett litet brukssamhälle i södra Dalarna. Samhället dominerades av en stor industri som nästan alla hade någon anknytning till. Socialdemokratin hade en självklar, stor majoritet i kommunen under hela min uppväxt. Själv växte jag upp som tjänstemannabarn där vi diskuterade politik i familjen men där politisk tillhörighet ansågs vara något man höll för sig själv. Arbetsinvandringen på orten var stor. Framför allt kom det många finländare för att jobba på valsverket men även mina föräldrar var inflyttade på grund av arbete. Kommunens högstadieskola hade ett stort upptagningsområde där man bussade in även utbyarnas bondebarn och vi (som avkommor till den stora gruppen 40-talister) var många. Trots mångfalden bland oss unga i skolan var normen för hur man förväntades vara och tänka stenhård. Jag hörde till dem som gjorde uppror genom att välja en helt annan väg. Tidigt engagerade jag mig i kyrkans ungdom, fredsrörelser, människorätts- och miljöfrågor. Framför allt brann jag för anti-apartheid. Jag var provocerande, ifrågasättande och (vad man idag kanske skulle kalla) alternativ i mina klädval. Vägrade bl.a. att använda smink och bh (som för mig var symboler för kvinnoförtryck). Blev vegetarian (för att inte bidra till världssvälten) och bojkottade en hel massa produkter från multinationella företag som exploaterade u-länderna. Och så var det förstås musiken, den som jag skapade nattetid i min kammare, som fick mig att sticka ut hakan och trotsa Jante. Som tonåring, i ett ganska inskränkt brukssamhälle, krävdes det en hel massa mod och styrka för att våga stå upp för den jag var och vad jag tyckte var viktigt. Det har präglat mig. Mycket!

Jag kommer förmodligen få lov att kämpa mot Jante i hela mitt liv. Men jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer att försöka krossa honom genom att förminska andra för att lyfta mig själv!

Positiv-listan

• Idag är jag nästan feberfri efter att ha varit totalt däckad sedan i måndags - Tack och lov! Är dock svag som en nyfödd kattunge så det blir nog inga stordåd uträttade i helgen.
• Med ytterst begränsad ekonomi och sju barn (om än vuxna vid det här laget) så gäller det att börja planera julklappar i god tid. Som vanligt får vi försöka vara extremt kreativa - inte lätt men roligt! Här kan du se vad vi hittade på förra julen.
• Nu ska jag stappla mig in i duschen och skölja bort febernedgångens svettfloder. Hoppas att jag kommer att känna mig ännu friskare sedan!

Ha en bra dag!

Tänk om det vore jag!

Idag blåser det kalla vindar i Sverige. Inte enbart för att det är vinter. Nej, det handlar snarare om en klimatförändring i samhället. Självklart är det inget som skett över en natt, utan det är en utveckling som sakta kommit smygande. Nästan utan att vi märkt det. Eller så har vi helt enkelt valt att blunda, se åt andra hållet och hoppats innerligt att vinden ska vända. Nu börjar det bli väldigt svårt att ignorera den kyliga vinden som biter i själen och får mig stel av rädsla för framtiden. Under några få år har klassklyftorna ökat lavinartat. Det där klassamhället, som jag i min enfald trodde var nästan utrotat i Sverige, håller på att ta ett järngrepp om oss alla igen. Och då talar jag inte om de få procent som är extremt rika och alltid varit i en klass för sig. Nej, jag talar om oss vanliga, svenska medborgare: 

• De som har haft turen att inte bli sjuka eller arbetslösa jobbar allt fler timmar under allt större stress. Denna grupp har stor köpkraft och konsumerar allt mer. Men tryggheten är instabil. Det är ofta krediter som betalar konsumtionen och hushållen är överbelånade. Händer något (sjukdom, räntehöjning, skilsmässa) så rämnar allt. Dessutom riskerar denna grupp också ofta att bli totalt utbrända av hårt arbetstryck. 
• De som har haft oturen att bli sjuka eller blivit av med sitt arbete av olika skäl riskerar att hamna helt utanför genom att de blir utförsäkrade och beroende av samhällets stöd i form av socialbidrag. Därmed blir de livegna utan större valmöjligheter. 
• Så finns det en stor grupp pensionärer (framför allt ensamstående kvinnor) som lever långt under existensminimum. Det är den grupp som ökar mest hos kronofogden i dagsläget. 
• Sedan har vi dessutom en hel generation unga människor som ofta inte ens kommer in i systemet - oavsett om de vidareutbildar sig eller ej. Och visst finns det en rad åtgärder för att hjälpa de unga men ofta är det nog snarare ett sätt att förbättra statistiken än att verkligen ge dem en äkta chans att komma in i samhället på riktigt. Utan jobb - ingen lägenhet. Ingen egen lägenhet - Hur sjutton ska man då kunna bli en vuxen, ansvarstagande medborgare? Eller våga satsa på att bilda familj?

Med det här läget i vårt samhälle har klimatet förändrats så att det blivit helt okej att göra skillnad mellan människor och människor. Vi och dom. "Dom" är alla de som inte är som vi. Allra längst ner på stegen har vi alla flyktingar. Här enas människor från alla ovanstående grupper om att det är flyktingpolitiken som är det stora problemet i vårt samhälle. Naturligtvis enas inte alla om detta - tack och lov! - men skrämmande många. Men vad är det som är problemet? Egentligen? Är vårt land verkligen så utarmat att vi inte kan ta hand om behövande längre? Har ord som solidaritet och medmänsklighet helt förlorat sin innebörd? Eller är det endast oss själva och våra likar som vi ska värna om i tuffa tider?

Jag är individualist av födsel och ohejdad vana. Inte på det där "sköt-dig-själv-och-skit-i-andra"-viset. Nej, jag utgår visserligen från mig själv i mitt sätt att se på min omvärld och mina medmänniskor men det krävs faktiskt ganska lite inlevelseförmåga och fantasi för att resonera vettigt utifrån sig själv. Det räcker med: "Tänk om det vore jag!" - En enkel tanke som öppnar för helt andra perspektiv. För mig är det givet att göra mitt bästa för att bemöta andra så som jag själv vill bli bemött. Och jag vill bli bemött med respekt för den jag är och vad jag gör - Inte utifrån mitt kön, min hudfärg, min sociala grupptillhörighet eller min lönecheck. Om jag hamnar i ett läge där jag verkligen behöver hjälp, önskar jag att jag ska kunna få det utan att behöva bli skuldbelagd (varken ekonomiskt eller känslomässigt) eller behöva offra all min stolthet och valfrihet. Och om jag och min familj skulle vara tvungna att fly från vårt hem och vårt land för att inte riskera att förföljas, torteras, avrättas eller dö i krig, skulle jag önska att vi blev mottagna med medmänsklig omsorg i ett land där vi kunde känna oss trygga och där mina barn skulle få tak över huvudet och få äta sig mätta. För mig handlar individualism om att varje människa är unik och värdefull - Inte bara jag och de som står mig nära. 

Jag har inte några djupare kunskaper i samhällsekonomi men som mamma i en stor familj är mattematiken enkel: Blir vi plötsligt 18 personer till middagen istället för planerade 9 så får alla en halv köttbit var och får istället fylla på med lite extra potatis, bröd och grönsaker. Vi får helt enkelt dela på det som finns om våra gäster också är hungriga. Behöver våra gäster en trygg plats att vila så får vi lägga madrasser på golvet så att alla får plats. Jag är inte partipolitiskt eller religiöst aktiv. Är bara en kulturtant som blir väldigt illa berörd över den totala egoism som får fritt spelrum i vårt samhälle idag: 

• Kommuner som anlitar konsulter för att lära sig hur man slipper betala ut lagstadgad hjälp till funktionshindrade via LSS 
• Äldreboenden där neddragningarna kallas för "omfördelningar"- vilket låter positiv men som i praktiken innebär att vården av de gamla blir bristfällig.
• Friskolor som struntar i att ens försöka få eleverna att uppnå målen men tar ut stora vinster. 
• Socialbidragsregler som är så bristande att det krävs privata initiativ för att vissa drabbade familjer ska kunna ge sina barn mat 

Listan skulle kunna göras mycket längre. Tyvärr! Jag påstår inte alls att jag har lösningar på alla de problem som vi har i vårt samhälle idag. Men jag påstår att det måste finnas en grundläggande humanistisk människosyn som grund för hela debatten. I Syrien är situationen idag alldeles katastrofal. Varje dag passerar 6000 personer över gränserna till grannländerna och de har verkligen skäl att fly från sitt hemland. Antal syriska flyktingar i grannländerna:

• Libanon: 752 120
• Jordanien: 522 588
• Turkiet: 492 683
• Irak: 192 443
• Egypten: 126 717

Totalt har mer än 2 miljoner (2 107 460) syriska flyktingar sökt skydd hos UNHCR i grannländerna. En miljon av flyktingarna är barn, enligt FN:s flyktingkommissariat UNHCR. Siffran uppdaterades 23 september 2013. (källa: data.unhcr.org)

I Sverige har vi, som första EU-land, nyligen tagit beslutet att ge alla flyktingar från Syrien uppehållstillstånd. Under 2012 och 2013 har Sverige sammanlagt tagit emot 14 700 asylsökande syriska medborgare. Denna siffra väntas öka. Enligt Migrationsverkets senaste prognos väntas 56.000 flyktingar komma i år, och 60.000 nästa år. Men osäkerheten kring talen är stor, det kan bli mer eller mindre. Trots de enormt stora hjälpbehoven så vill vissa kommuner inte ta emot fler flyktingar. Även om det är väldigt mycket färre flyktingar här än i Syriens grannländer, så är det förstås många som ska tas hand om i våra kommuner med boende, sjukvård, skola etc. Och visst kostar det en slant och kräver en hel del planering för att få det hela att fungera - särskilt i små, fattiga kommuner. Men ändå ... Glöm aldrig bort varför de flyr!

Tänk om det vore du!