Fåfänga - en dödssynd?

Jag har aldrig varit särskilt fåfäng. Har en hel del produkter på sminkbordet men kan knappast ens lägga en basic make-up på mig själv. Det blir bara lite mascara och läppglans ibland. Min hudvården består av tvätt med ljummet vatten och smörjning varje dag med feta krämer eftersom jag är så torr. Visst gillar jag snygga kläder och skor men är oftast inte beredd att kompromissa med bekvämligheten. Tycker smycken är vackra på andra men själv använder jag nästan aldrig något annat än enkla örhängen. Och håret brukar oftast bara bli tvättat med schampo och balsam och sedan få självtorka, utan någon styling. Frisören besöker jag max två gånger om året. 

I hela mitt liv har jag haft fördelen i att se ganska ung ut för min ålder. Och att se oförskämt frisk ut - även när jag varit sjuk eller haft mina skov. Tills för ett par år sedan. Plötsligt åldrades jag i en rasande fart. Och inte nog med det - Nu ser jag precis lika sjuk ut som jag känner mig. Har sjunkit ihop så att jag är 4 cm kortare och hållningen är usel pga värken. Har gått ner 14-15 kg sedan förra sommaren men inte alls på ett "bra sätt" = Magen är svullen och resten bara hänger. Håret har blivit tunt, skört och mycket gråare. Huden är grågul och blek, utom under ögonen där nyansen är blågrå. Det låter kanske färgstarkt med alla nyanser men jag försäkrar er att det är det inte! Och visst har jag gnällt ... En hel del, faktiskt. 

När jag fick cancerdiagnos i somras förändrades perspektivet. Nu är jag faktiskt tacksam över mitt eländiga hår. Jag vet ju inte ens om jag får behålla det eller hur länge i fall. Och ärligt talat skiter jag fullständigt i min svullna mage och hängiga bröst. I sammanhanget är det inte viktigt alls. Skulle gladligen offra båda brösten och ha dubbelt så stor mage om det bara gjorde mig frisk! Att jag ser sjuk lika sjuk ut som jag är - Ja, ja, jag är ju faktiskt sjuk. Men jag lever fortfarande!

Igår hos käkkirurgen slog fåfängan ändå till rejält igen! Det visade sig att jag har en inflammationshärd under bägge framtänderna i överkäken. Har inga hål, kariesangrepp av annat slag och har inte heller slagit i de tänderna, vad jag vet. Har inte heller haft tandvärk. Så det är underligt. Konsekvensen är i alla fall att de måste rotfyllas eller dras ut innan jag kan påbörja den skelettstärkande behandlingen som jag verkligen behöver snarast. Den behandlingen kan nämligen göra så att man får käknecros om det är inflammation någonstans i munnen. Rotfyllning är en osäker lösning då det kan ta upp till ett halvår innan man vet om det funkat att få bort inflammationen, säger tandläkaren. Hon tröstar mig med att jag kommer att få tandprotes om tänderna måste dras ut. Onkologen har sista ordet men jag får naturligtvis säga mitt. Så nu är frågan: Ska jag riskera rotfyllning eller helt enkelt dra ut tänderna??? Förnuftsmässigt är ju svaret självklart. Känslomässigt: JAG VILL INTE BLI EN TANDLÖS GUMMA!!! 

Vila från väntan

Igår var en lååååång dag av väntan. Jag hoppades SÅ på att få besked om benmärgsprovet som skickades till München men tydligen har även tyskarna låg bemanning i semestertider. Nu är det helg igen och jag ska försöka vila huvudet från ändlös väntan och brinnande funderingar. Det är så många frågor som inte har något svar. CUP-utredning = utredning av cancer med okänd primärtumör. Det låter olycksbådande och det är det också. Prognosen (om de inte hittar och kan behandla modertumören) är urusel. Med tanke på hur snabbt metastaserna i rygg och bäcken verkar spridas så slåss vi mot tiden. Det är snart 4 veckor sedan de upptäckte metastaserna och sedan dess har allt gått i ett med en massa provtagningar och div. specialistläkarbesök. Jag kämpar för att försöka vara så mycket som möjligt i nuet, men det är inte alltid så lätt. Är glad att jag har hundarna för de hjälper till att grunda mig - Särskilt lille 2 veckors-valpen Don Vito. Tröstar mig med att vi borde få besked om biopsierna under nästa vecka och förhoppningsvis ger de svar. Så nu är det pausknappen som gäller resten av helgen! 

Hundmys i fällbara favoritfåtöljen som jag fått av Sanna 💜

Lille Geishamors Don Vito, 2 veckor

Jag i sjukhussängen efter biopsin här om dagen.

Jobbigt när man ser lika sjuk ut som man är! 😔

Från allvarligheter till extrema ytligheter: Jag är så himla trött på mitt hår som är en enda, stor, krusig risbuske nu. Att jag svettas floder i värmen gör det knappast bättre. Skulle så gärna gå till frissan och klippa det kort och färga det så att det ser lite fräschare ut. Men vet inte när jag ska hinna mitt uppe i allt och vet ju inte heller om jag ens kommer att få behålla håret om/när det det sätter igång med behandlingar. Tur att det är långt nog att sätta upp i alla fall! Har beställt en omgång färgglada kläder (i rätt storlek) som både är bekväma och snygga och som förhoppningsvis ska få mig att känna mig lite bättre. Har aldrig sminkat mig särskilt ofta eller mycket men det är kanske dags att lära sig hur man lägger en lätt make-up. Visst är det löjligt att bry sig om hur man ser ut i sammanhanget!? Men att ständigt bli påmind om sin sjukdom när man ser sig själv i spegeln eller på kort är inte kul. Någon som har bra sminktips? Länkar? Produkter?

På årets första dag ...

... är det nästan oundvikligt att fundera över vad det nya året erbjuder för möjligheter, vad man siktar på för mål och hur man ska göra för att kunna åstadkomma det man vill. Själv har jag faktiskt ingen aning och därför kommer "Back to basics" att vara mina ledord under 2015. Jag vet bara att jag måste försöka hitta tillbaka till mig själv. Hitta min plats i nuet och försöka väcka mina drömmar och min (vanligtvis) så starka framtidstro till liv igen. Vad det kommer att innebära och vart det leder mig, vet jag inte alls idag.

Ibland tar livet med en på irrvägar där det är lätt att tappa bort sig själv och gå vilse. Under de senaste åren har jag irrat allt djupare in i skogen, vars mörker består av oro, sjukdom och sorg. Länge kämpade jag mig envist framåt bland ris och stormfällen, trots att stigen kantades av återkommande misslyckanden och en allt starkare känsla av maktlöshet. Minsta ljusglimt mellan träden gav mig kraft att fortsätta. Tills ljusglimtarna slocknade en dag när jag nått riktigt djupt in i skogen. Då stannade jag upp och stod jag alldeles stilla, rädd för att gå vidare eftersom jag inte kunde se något annat än mörker åt alla håll. Men för en tid sedan så började jag försiktigt leta mig tillbaka samma väg som jag kom. Nu har jag äntligen hittat ut ur skogen och står vid vägskälet. Här är det ljusare, varmare och känns lite mer hoppfullt. Jag tror jag stannar här en stund innan jag bestämmer mig för vilken väg jag ska välja för att komma vidare ...

Några konkreta saker har jag i alla fall bestämt mig för att försöka göra för mig själv i back-to-basics-andan. Året som kommer lär väl visa om det är rätt beslut eller ej:

1. Jag ska lägga förmiddagarna på mitt eget skrivande. I och med att högskolekursen som jag planerat att läsa i vår blev inställd så finns det faktiskt tid - om jag bara ser till att använda tiden förnuftigt. Det manus som ska prioriteras är den första av tre planerade berättelser om Yrsa och Disa. Här kan du läsa inledningen av berättelsen om du är nyfiken! 
2. Istället för att jaga svårfångade extrajobb och andra tillfälliga lösningar så kommer jag att ta upp mina tjänster via Bokeriassistans (författar- och bokproduktionstjänster) igen efter att endast åtagit mig några få uppdrag under det senaste året. Men det blir bara på halvtid. Och ja, jag vet. Det kanhända att det blir det ännu ett fattigt år för oss men det får mitt eget skrivande faktiskt vara värt - åtminstone under en period!
3. Och så en helt annan sak: Något som är lite tråkigt med att ha blivit tant är att man (läs: jag) inte känner sig (läs: mig) attraktiv särskilt ofta längre. Vad andra tycker är inte så viktigt men vad jag själv tycker om mig påverkar min självbild i allra högsta grad. 2015 ska bli året då jag lär mig att trivas bättre med mig själv. Jag ska tillåta mig att vara lite fåfäng, lägga mer tid på mig själv och mitt eget välbefinnande!

God fortsättning på 2015!

Hösthänder och novemberdepp

När jag var liten fascinerades jag av gamla kvinnors händer. De var skinntorra, liksom lite utmärglade med pigmentfläckar och upphöjda blå ådror. Så olika mina egna unga, starka och lite barnsligt trubbiga. Deras händer vittnade om trogen tjänst under ett långt liv. Jag tyckte att det var otroligt vackert! När mina egna händer nu börjar visa samma tecken på åldrande är det inte riktigt lika fascinerande. Att håret grånar, har jag accepterat. Tröttnar jag på grått så finns det effektiva metoder för att ändra på det. Att tyngdlagen med tiden börjat kräva sin rätt, är också något jag börjat vänja mig vid. Orkar jag anstränga mig lite, är det inget som inte en riktigt bra bh kan avhjälpa. Så värst rynkig har jag inte hunnit bli ännu. Troligen för att jag väger mer än jag borde och därför fyller ut rynkorna. Alltid något bra med det! Men att mina händer håller på att bli gamla har jag faktiskt lite svårt att förlika mig med. Löjligt - Eller hur! Inte blir det bättre av att det är vinterklimat inomhus då huden blir torrare än torrast. Nåja, det är väl bara att fortsätta att smörja. Börjar fatta varför tanter ofta har en hel arsenal med krämer. Något som är svårare att göra något åt är bristen på ljus den här tiden på året. Känns som om det var evigheter sedan solen visade sig och enligt statistiken så stämmer det faktiskt. I Jönköpingstrakten har vi tydligen bara haft en enda soltimme i november - Inte undra på att man är svältfödd på ljus. Å, vad jag längtar efter att det ska bli vinter på riktigt!!!


Positiv-listan

• Influensan börjar äntligen släppa taget. Skönt!
• Idag ska Jazz nya matte komma och hämta henne. Även om det känns tufft att minstingen ska flytta hemifrån så tror vi hon kommer få det jättebra!
• När novembermörkret hotar att göra en allt för deppig så får man försöka hitta andra sätt att bli Happy. Lyssna på Solala och ha en bra dag!

Skor, skor, skor ...

Jag har alltid haft en alldeles speciell svaghet för skor. Trots att jag sällan använder "finskor" (är oftast alldeles för bekväm för att stappla runt i högklackat) så har jag en hel del av detta slag i min garderob. Där finns skor i många olika stilar; allt från pumps med skyhöga klackar i svart lack till höga cowboyboots i blått skinn. Och skor från många tidsåldrar. Till vardags använder jag numer nästan alltid kängor eller skinnstövlar i ridstövelmodell vintertid och sandaler eller sneakers på sommaren. Trist men praktiskt. När jag ska på fest eller stå på scenen så provar jag alltid mina finskor men det slutar nästan alltid med någon slags kompromiss mellan elegans och bekvämlighet. Ändå finns det inte en chans att jag skulle göra mig av med mitt skoförråd - Tvärt om så hoppas jag ständigt på tillökning!

Jag vet inte riktigt vad min fascination för skor beror på. Kanske ligger det i generna? När min farfar dog, hade han en hel garderob full med nya, helt oanvända skinnskor. Men han hade ett starkt skäl till sitt samlande! Han växte upp i Norrland och när hans far dog, då farfar fortfarande var liten, fick hans mor ta tjänst som piga hos en bonde. Då det inte fanns några pengar till vinterskor var han tvungen att stoppa halm i träskorna för att inte förfrysa tårna på vintern. Det kan inte ha varit roligt att gå flera kilometer till skolan i minusgrader och snö. När han blev vuxen och började tjäna egna pengar var det viktigt för honom att se till att han aldrig mer skulle riskera att bli skolös. Ja, han hade ett skäl!

Skälet till mitt skosamlande inte alls lika grundat på basbehov som farfars. Jag behövde aldrig gå skolös som liten men kanske beror det på att jag själv växte upp med skor som var allt annat än eleganta. Först platåträskor sommartid och allvädersstövlar vintertid när jag var liten. Och sedan Kinaskor och näbbstövlar som tonåring. Praktiskt var det kanske (utom platåträskorna som vi använde jämt - t.o.m. när vi spelade brännboll) men hur elegant var det? Typ -5 på en 10-skala.

För mig handlar skor om fantasi. Ett par skor representerar bilden av den person som bäraren vill framstå som. De är också ett tydligt tecken på den rådande tidsandan. Tror faktiskt att hela min fascination började med att jag fick låna mammas fina pumps från slutet av 50-talet då jag klädde ut mig som liten. Jag var ju bara ett barn men med mammas skor på fötterna så kunde jag ana den kvinna jag verkligen ville bli. Helst så snabbt som möjligt! Mammas 50-talsskor hade alla extremt smal tå och idag kan jag inte ens tvinga in mina bekväm-breda fötter i dem.

Ja, jag fascineras med andra ord inte alls bara av skor så där i allmänhet, utan den typen jag brinner mest för, och inte kan låta bli att samla på, är främst gamla damskor i fint skick. Älskar att känna tidens vingslag och även vårt hem har nästan endast möbler från mina favoriteror. De gamla tingen har en alldeles magisk känsla av hantverkarens stolthet och den ursprungliga ägarens drömmar. Det är det som ger dem själ. Den dagen jag har råd och lite mer garderobsutrymme skulle jag gärna börja börja söka efter samlarobjekt på allvar. Då kommer det nog inte bara bli skor, utan alldeles säkert klänningar och hattar i samlingen också!

Min favoritperiod när det gäller design av alla slag taget är 1920-30-talen. Snacka om elegans! Välarbetat med många detaljer men ändå med rena, fina linjer. De äldsta skorna jag äger är efter min farmor och de är snarlika de svarta skona här nedan, fast lite mer arbetade och med betydligt högre klack. Det var hennes promenadskor som hon bar tillsammans med en dräkt hon låtit sy upp inför sin förlovning 1939. Helt galet att promenera i dem då klacken säkert är närmare 15 cm hög. Själv kan jag knappt stå rakt upp och ner när jag sätter på mig dem. Trots att skorna är i min storlek protesterar senorna i underbenet mot fotvinkeln och jag får alldeles för dålig balans. Men oj så elegant farmor måste ha varit på söndagspromenaderna!

Hårfunderingar

Riktigt vackert, tycker jag!

Hur kommer det sig att det på män kallas "de grå tinningarnas charm" medan de flesta kvinnor blir helt förtvivlade när de första grå visar sig i hårmanen? Orättvist! Nåja, nu är det kanske inte bara är vi kvinnor som lägger förmögenheter på att färga håret. Det finns nog en hel del män som färgar håret nu för tiden också ... Men varför gör vi det egentligen? Är vi så himla rädda för att se gamla ut, eller? Grått hår som kan vara så vackert!

Själv fick jag mina första grå redan i 35-årsåldern. Trots att det inte borde ha kommit som en chock, då jag visste att tidigt "grånande" låg i generna på min spinnsida, var jag inte alls redo att bli gråhårig. Så i mer än 10 års tid färgade jag håret med 5-6 veckors mellanrum för att få behålla mitt rödbruna hår. För drygt två år sedan fick jag nog. All färgning gjorde att mitt hår for väldigt illa och snabbt blev allt tunnare. Riktigt läskigt när håret började falla av i drivor. "Bättre gråhårig än flintskallig", tänkte jag, supersnaggade mig och slutade genast att färga hår. Och lovade mig själv att aldrig mer kleta in farliga kemikalier i håret!

Mitt hår nu för tiden.

När håret växte ut igen så var det nästan helgrått. Men inte så där vackert silvergrått i som på bilden här ovan. Nej, trist och färglöst. På något vis verkade de få kvardröjande rödbruna pigmenten göra mig nästan outhärdligt tråkbeige. Vad göra? Min dotter tipsade mig om att använda silverschampo och jag hittade ett till rimligt pris på Yves Rocher som jag nyttjat ett tag nu. Det funkar ganska bra. Vissa dagar känns det rätt ok att se sig i spegeln - Men andra dagar har jag svårt att ens känna igen mig själv! Inte nog med att färgen försvinner i håret - det har (liksom huden) dessutom en tendens att bli väldigt torrt. Och som färgstark rödhårig har jag alltid använt svarta, grå och beiga kläder som bas och de färgerna, tillsammans med mitt gråa hår, suger liksom all färg ur mig. Så nu matchar jag inte ens min garderob längre. Det är inte lätt att bli tant, minsann!

Fast egentligen är det nog inte så mycket färgen på håret som jag har svårt att vänja mig vid. Det är förmodligen summan av alla omställningar som kommit nästan samtidigt; rent fysiska i samband med klimakteriet och i mitt liv nu när alla våra sju kidz plötsligt flyttat hemifrån. Ärligt talat känner jag mig lite löjlig. Under alla år med huset fullt av barn så har jag sett fram emot den frihet det skulle komma att innebära för mig när mitt jobb som småbarnsmamma var över. Nu har jag den friheten men vet inte vad jag ska göra med den. ÄN! Men omställningar ger nya möjligheter och problem är till för att lösas. Jag ska åldras med behag! Färga håret ska jag definitivt inte göra igen men jag får nog lov att satsa på lite kläder med färg. Och kanske investera i något mer än maskara och läppglans på sminkfronten. Någon som har tips på hur jag ska hitta en ny stil som inte är tant-tråkig utan lite mer Tant de Lux?

Tantpremiär

När blir man (kvinna) tant egentligen? Ja, jag vet inte säkert men jag minns mycket väl första gången någon kallade mig för tant. Jag cyklade över skolgården på väg hem från stallet en mulen höstsöndag. Två små, välartade gossar gungade på lekplatsen.

- Vet tant hur mycket klockan är? ropade en av gossarna.

Jag såg mig förvirrat omkring, sökande med blicken efter tanten de tilltalat. I samma stund som jag var tvungen att tvärbromsa för att undvika en fatal cykelolycka, insåg jag att det var mig de pratade med. Jag var väl en så där 13-14 år och tant-tilltalet kändes helt främmande. Nåja, gossarna måste nog ha varit ovanligt väluppfostrade, även för att vara i slutet av 70-talet.

På 80-talet var jag tonåring och ung vuxen. Hela livet låg framför mig och ingenting var omöjligt. Jag sökte äventyr, ville vara fri som en fågel och hade en framtidstro utan gränser. Att binda sig och skaffa barn kändes mycket avlägset. Men under 90-talet blev jag ändå mamma till en hel flock avkommor och fru därtill. Jag kämpade tappert med att försöka balansera mammarollen med min yrkesroll. På den tiden bestod min åldersnoja av att jag såg så himla barnslig ut. Jag blev otroligt irriterad över att jag alltid var tvungen att visa legitimation på systemet. Hallå!? Alltför ofta var det svårt att bli tagen på allvar, särskilt av medelålders män. De hade nämligen en tendens att fastna med blicken någonstans i brösthöjd och på något sätt lyckas stänga av alla andra intryck. Jag vet inte hur ofta jag blev tilltalad (främst av tidigare nämnda män) med "Lilla vän ..." och liknande, smått nedlåtande epitet. Det gjorde att jag verkligen längtade efter att min ålder skulle synas på utsidan. Välkomnade till och med lite rynkor och hängtuttar eftersom det kanske skulle göra att jag slapp bevisa att jag var vuxen hela tiden. Hmm... Sedan dess har jag lärt mig att man ska vara lite försiktig med vad man önskar sig!

När många av mina jämnåriga drabbades av 40-årskriser på 2000-talet så var jag faktiskt supernöjd. Mitt yttre var äntligen i fas med min ålder och mognad. Men någon tant-tanke fanns liksom inte ändå. Inte ens någonstans långt borta vid horisonten. För inte skulle väl jag bli tant? Åtminstone inte på väldigt många år. Nej, vägen dit var fortfarande mycket lång. Jo, tjosan! Nu närmar jag mig 50 med stormfart och måste erkänna att tant-tankarna är inte längre riktigt så avlägsna nu när jag plötsligt har vuxna barn, en hel del rynkor, grånande hår och gäddhäng. Hepp! Hur snabbt gick det inte att komma hit?

I förra veckan lockades jag att göra ett tant-test och nu är det officiellt: JAG ÄR TANT. Resultatet nedan beskriver precis den sorts tant jag vill vara. Men ... Öhh ... Jag har nog en hel del att jobba med för att komma dit. Alla de här kluvna känslorna jag har inför åldrandet gör att det jag egentligen tycker i teorin inte alltid stämmer överens med hur jag känner det i praktiken. Det fick mig att starta den här bloggen där jag kommer att fundera vidare om åldersnoja, fåfänga, klimakteriet, kärlek och en hel massa annat viktigt och oviktigt som rör sig i mitt huvud. Välkommen!

Mitt tant-test-resultat:

Gratulerar, du är en TANT-DE-LUX!

Du njuter till fullo av vad livet har att

erbjuda. Unnar dig spabehandlingar,

utvecklande kurser, inspirerande

umgänge eller kanske bara en stilla

stund vid havet. Rynkor, gäddhäng och

gråa hår bekommer dig inte. Med skinn

på näsan och båda fötterna på jorden

kan du utföra stordåd. Om du vill.

Tant-testet kan du göra på bloggen "Tantvarning"