Hårfunderingar

Riktigt vackert, tycker jag!

Hur kommer det sig att det på män kallas "de grå tinningarnas charm" medan de flesta kvinnor blir helt förtvivlade när de första grå visar sig i hårmanen? Orättvist! Nåja, nu är det kanske inte bara är vi kvinnor som lägger förmögenheter på att färga håret. Det finns nog en hel del män som färgar håret nu för tiden också ... Men varför gör vi det egentligen? Är vi så himla rädda för att se gamla ut, eller? Grått hår som kan vara så vackert!

Själv fick jag mina första grå redan i 35-årsåldern. Trots att det inte borde ha kommit som en chock, då jag visste att tidigt "grånande" låg i generna på min spinnsida, var jag inte alls redo att bli gråhårig. Så i mer än 10 års tid färgade jag håret med 5-6 veckors mellanrum för att få behålla mitt rödbruna hår. För drygt två år sedan fick jag nog. All färgning gjorde att mitt hår for väldigt illa och snabbt blev allt tunnare. Riktigt läskigt när håret började falla av i drivor. "Bättre gråhårig än flintskallig", tänkte jag, supersnaggade mig och slutade genast att färga hår. Och lovade mig själv att aldrig mer kleta in farliga kemikalier i håret!

Mitt hår nu för tiden.

När håret växte ut igen så var det nästan helgrått. Men inte så där vackert silvergrått i som på bilden här ovan. Nej, trist och färglöst. På något vis verkade de få kvardröjande rödbruna pigmenten göra mig nästan outhärdligt tråkbeige. Vad göra? Min dotter tipsade mig om att använda silverschampo och jag hittade ett till rimligt pris på Yves Rocher som jag nyttjat ett tag nu. Det funkar ganska bra. Vissa dagar känns det rätt ok att se sig i spegeln - Men andra dagar har jag svårt att ens känna igen mig själv! Inte nog med att färgen försvinner i håret - det har (liksom huden) dessutom en tendens att bli väldigt torrt. Och som färgstark rödhårig har jag alltid använt svarta, grå och beiga kläder som bas och de färgerna, tillsammans med mitt gråa hår, suger liksom all färg ur mig. Så nu matchar jag inte ens min garderob längre. Det är inte lätt att bli tant, minsann!

Fast egentligen är det nog inte så mycket färgen på håret som jag har svårt att vänja mig vid. Det är förmodligen summan av alla omställningar som kommit nästan samtidigt; rent fysiska i samband med klimakteriet och i mitt liv nu när alla våra sju kidz plötsligt flyttat hemifrån. Ärligt talat känner jag mig lite löjlig. Under alla år med huset fullt av barn så har jag sett fram emot den frihet det skulle komma att innebära för mig när mitt jobb som småbarnsmamma var över. Nu har jag den friheten men vet inte vad jag ska göra med den. ÄN! Men omställningar ger nya möjligheter och problem är till för att lösas. Jag ska åldras med behag! Färga håret ska jag definitivt inte göra igen men jag får nog lov att satsa på lite kläder med färg. Och kanske investera i något mer än maskara och läppglans på sminkfronten. Någon som har tips på hur jag ska hitta en ny stil som inte är tant-tråkig utan lite mer Tant de Lux?