Så mycket bättre - igen

Jodå - jag också. Mår mycket bättre, alltså. Eller ... För att vara ärlig, jag är åtminstone piggare i huvudet och de mörka molnen har äntligen skingrats. Med kroppen är det ju som det är, tyvärr. Men det är skönt att ha hittat tillbaka till mitt vanliga, lite mer positiva, jag. Nej, jag syftar förstås på säsongsavslutningen av "Så mycket bättre". Det är dags för en sammanfattning!

Den här omgången måste jag erkänna att jag inte alls blev lika berörd av tolkningarna som jag brukar bli. Inte av de flesta tolkningarna i alla fall men det fanns verkligen höjdpunkter! Och de flesta höjdpunkerna stod en, för mig helt oväntad, artist för. Jag har nämligen skaffat mig en ny favorit under seriens gång: Linnea Henriksson - Vilken tjej! Jag har inte hört så mycket av henne förut men vilken fantastisk röst! Hon har ett stort röstomfång och tycks behärska alla genres hon ger sig på. Jag bara älskade hennes tolkning av Louise Hoffstens "Dance on your grave" och hennes hyllning till Monica Z "Some other time". Och hennes personlighet får mig faktiskt att bli lite småkär: Hon ber inte om ursäkt för sig en sekund, utan är rakt på sak, naturlig och helt utan divamanér. "Här är jag. Jag gillar mig som jag är - och om du gör det eller inte, är upp till dig!" Härligt och SÅ befriande! En superförebild för kvinnor - inte bara för småtjejer (som hon ju sjunger för i en av Stors låtar). Och  - viktigast av allt - så älskar hon uppenbarligen att sjunga och gör varenda låt till sin egen.

Jag brukar inte vara särskilt sentimental men har kanske blivit det på "gamla dar" ändå. (Får väl skylla på min nuvarande livssituation där känslorna ligger ovanligt nära ytan). Dansbandskungen Christer Sjögrens hör knappast till mina favoriter men när Linnea tar sig an hans låt "Den stora dagen" så sprutar mina tårar som en nyutsprungen vattenkälla i öknen. Ojojoj, den känslan, violinen, kören. Du bara måste lyssna på denna!

OBS! Sångtexten hittar du längst ner i det här blogginlägget.

Ofrivillig ensamhet är plågsamt. Julen är vår största familjehögtid, som jag och många med mig älskar och ser fram emot. Men för de som inte har någon att fira den med, är det ofta en mardröm som de gruvar sig inför. I en perfekt värld skulle ingen behöva vara ensam på julafton! Förr var vi oftast väldigt många runt vårt julbord. En salig blandning av familj, lite andra (mer avlägsna) släktingar och någon/några andra som vi hade kontakt med på annat sätt. I år blir det (av förklarliga skäl) bara några av de närmaste här hemma på julafton. Det tycker jag är lite trist. Jag önskar att jag kunde bjuda in alla ensamma själar omkring oss att dela vår gemenskap! Kanske har du någon i din närhet som riskerar att fira jul ensam? En gammal morbror, en granne eller kanske din nyskilda kusin som för första gången ska fira jul utan sin familj? Se dig omkring! Våga fråga! Om du bara orkar och kan - Bjud in dem till din familjs julfirande. Jag lovar att det kommer att kännas SÅ mycket bättre!

Ha en trevlig tredje advent!

💝 💝 💝

Den stora dagen

(Text & musik: Benny Borg)

En gammal kvinna går omkring och pyntar i sitt hus

Idag är det hennes stora dag

Hon har köpt kaffebröd och tårta

som smyckats med små ljus

och likör av bästa slag

Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har

så ringer det på hennes telefon

Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten av en karl

Hennes allra yngste son

Jaså, säger du det, du kan inte komma från

Du tog fel på vilken dag det var

Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring

för jag finns ju här var dag

Hon tar fram finservisen, den med små violer på

En kopp har visst en gång gått i kras

men hon tänker det gör nog ingenting

vi blir så få på mitt årliga kalas

Och när kaffet kokar upp så ringer telefon

Hon glömmer allt och springer därifrån

och på ett ögonblick hon mister något av sin illusion

när hon hör sin äldste son

Jaså, säger du det, du kan inte komma från

Du tog fel på vilken dag det var

Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring

för jag finns ju här var dag

Flera timmar går förbi och dagen blir till kväll

En trött och gammal kvinna somnar in

Hon har stått där hela da’n och väntat sina barn

vid sin blommiga gardin

Och hennes kaffebröd är kvar och tårtan där den står

Den visar hur barn kan överge

så när dottern ringer finns det inget mer att förstå

då har ljusen brunnit ner

Jaså, säger du det, du kan inte komma från

Du tog fel på vilken dag det var

Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring

för jag finns ju här var dag

Första advent

När jag var liten älskade jag juletiden mer än någon annan tid på året. Inte så ovanligt för ett barn att gilla julen, kanske men för mig var det var inte alls så mycket julklapparna och tomten jag såg fram emot, utan mer den mysiga stämningen och härliga förväntan som präglade hela adventstiden och julhelgen. Alla dofter, musiken, pyssel, att planera vilka julklappar som skulle ges bort och att fixa fint och mysigt hemma. Jag vet inte hur det är för dig men jag har många, starka doftminnen från min barndom. Under advent var det doften av nysnö ute, levande ljus inne, hyacinterna som började blomma lite i förtid, pepparkaksbak, korvtillverkning, hemgjorda julgotter och apelsiner med istuckna nejlikor som doftade speciellt. Mamma sydde ofta nya julkläder åt oss barn och det var alltid roligt att de fram emot att få använda den fina klänningen. Men kanske älskade jag mest av allt att man samlades och verkligen gav sig tid att umgås - Jag älskar fortfarande den här tiden på året av precis samma orsaker!

Min pappa har skannat in en massa diabilder från förr och nu har jag gjort riktig nostalgitripp i minnenas arkiv. Jag växte upp i slutet av 60-talet/början av 70-talet och när man tittar på bilderna känns det som om det vore evigheters evigheter sedan. Ändå är det ju just detta som präglat mig. Som i sin tur påverkat mina barn och deras julminnen. Och kanske kommer det även att påverka deras barn så småningom. Traditioner som lever vidare!

Liten Helena är ivrig och vill "hjälpa till" att fixa julstaken

Pappa Bengt och jag ute i nysnön

Mamma Kerstin och jag den första advent

Pepparkaksbak (degätande) med lillebror Bosse

Första advent hemma hos oss. Inga tomtar och granar ännu på ett tag
(är alltid superstrikt med att det får vänta tills veckan före jul) men Peter
har fått fixa fram stjärnor, ljus och stakar till idag. Nu blir det mysigt!

Ha en riktigt fin första advent!

Julen nalkas med stormsteg

I år har jag faktiskt inte drabbats av någon julstress alls. Inser (när jag tittar i kalendern) att det bara är 10 dagar kvar till Julafton  men jag varken vill eller orkar inte hetsa upp mig över allt som egentligen borde göras. Det blir jul ändå. De senaste veckorna har jag haft fullt upp med valpar, sjukhusbesök och med att mäta blodsocker, räkna kolhydrater och försöka vänja mig vid insulinsprutorna. Nu börjar blodsockerhalterna sakta men säkert närma sig rimliga nivåer. Om jag är piggare? Nja, möjligen liiite klarare i huvudet och något mindre bensvag. Men jag vet ju egentligen inte hur mycket av den här genomgående, förlamande tröttheten som beror på min diabetes och hur mycket som beror på min PBS. Jag hoppas ändå att jag ska få lite mer energi snart. Den lilla energi jag har nu tänker jag INTE lägga på städning eller julstress utan enbart på roliga saker! Som härliga promenader med hundarna i nysnön, mys med våra små valpar, trevliga stunder med familjen och annat som faktiskt är viktigt i livet. Så här kommer ett bra tips. Själv byter jag vinet mot kaffe men annars tänker jag följa det till punkt och pricka:

Rapport från tomteverkstan

Idag är det dags att tända det tredje ljust och nedräkningen har därmed börjat på allvar. I helgen är det äntligen full fart på julklappstillverkningen här hemma. Tomten (min skäggiga man) och jag har till sist kommit överens om vad vi ska hitta på till alla våra vuxna barn. Det skissas, fixas och donas - det kan jag avslöja. Mer än så kan jag inte säga men jag lovar att ta bilder (som vi gjorde förra julen) innan vi slår in paketen. När man, som vi, har många barn och är fattiga som små kyrkmöss gäller det att gnugga alla geniknölar och vara extra kreativa om det ska bli några julklappar. Hoppas verkligen att vi lyckas med våra planer! 

Jag måste erkänna att jag är, och alltid har varit, barnsligt förtjust i julen. Jag älskar att samla släkt och vänner, tända en massa ljus och bara få njuta av julstämningen. Tillsammans. I vårt hem har det oftast varit fullt hus på julafton. Minst 10 och ända upp till 25 pers på julmiddagen är vanligt. Eftersom jag alltid har haft svårt för att folk i vår närhet sitter ensamma på jul, brukar vår redan stora familj få lite extra tillskott ibland. Nu för tiden är det inte alls lika stressigt med matlagningen. För mig, vill säga. Under julen är mannen nämligen enväldig härskare i köket och jag får i bästa fall fungera som assistent. Att gifta sig med en duktig kock har sina fördelar, minsann. Det ger mig möjlighet att lägga lite mer tid och energi på annat. Det är alldeles för lätt att stressa sig halvt fördärvad när man försöker fixa allt själv. Under många år så slog jag nästan knut på mig själv för att mina barn skulle få uppleva samma julstämning som jag själv upplevde som barn. För när jag var liten så var julen magisk. När jag och min bror gick vi till sängs kvällen före julafton var allt som vanligt. Ja, det fanns förstås några adventsljusstakar och med någon enstaka adventsstjärna som lyste upp i fönstren men det var allt. När vi vaknade på julaftons morgon var det JUL. Mamma och pappa hade slitit halva natten med juldukar, pynt och mat. Skinkan stod på spisen, det var ljusstakar överallt och granen var nyintagen och väntade på att kläs. Det till och med doftade jul i hela huset. Julmagi!

Efter några år som småbarnsmamma insåg jag att jag inte orkade njuta av julen ett endaste dugg om jag inte sänkte kraven på mig själv en smula. Dessutom insåg jag att mina barn verkligen tyckte om att få vara med och fixa allt inför julen. Till och med städningen gick som en dans (oftast) när de visste att det var dags att julpynta sen. Och glädjen i att få sätta nejlikor i skinkan inför griljeringen var nästan lika stor som att få slå in julklappar till alla i familjen. Jag tror även att de uppskattade att mamma hade ork att riktigt mysa med dem när julafton väl kom. Och jag tror faktiskt att de tycker att deras barndoms jular var magiska, de också. Kanske beror det helt enkelt på att julen är barnens högtid. Deras förväntan och glittrande ögon - Det finns inte mycket som kan skapa en starkare julstämning hos mig i alla fall. Jag har inte firat jul med några små barn på några år. Alla våra kidz är ju vuxna nu men det är inte mycket som hänt på barnbarnsfronten. Än (*blink, blink*). Lyckligtvis har min äldsta dotter sett till att ge oss ett helt gäng bonusbarnbarn på sistone och jag ser verkligen fram emot att få fira jul med dem för första gången i år! 

Bild från Skrattsajten

Ljus i vårt hus

Idag kan jag konstatera att jag här med lyckats fullfölja min utmaning till mig själv! November är (i mitt tycke) den absolut mörkaste, tristaste och mentalt jobbigaste månaden på året. Väldigt lite sol och allt är grått, grått, grått. För mig är det lätt att hamna i någon slags mörkt höstdepressionsläge just denna månad. Därför bestämde jag mig för att utmana mig själv att varje morgon under november lyfta fram positiva saker i mitt liv. Frånsett den dagen jag hade över 40 graders feber så har jag skrivit en positiv-lista varje dag. Vissa dagar har det varit ursvårt att hitta tre positiva saker. Andra dagar har det varit busenkelt. Och faktum är att det blivit liiite enklare för varje dag. Kanske har positivt tänkande ändå en hel del makt över oss och vårt sätt att förhålla oss till livet ...

Framöver kommer jag nog inte att skriva i bloggen varje dag. Men betydligt oftare än förut - Det kan jag i alla fall lova! Idag är det den första advent och det är inledningen på min favoritvintermånad. Finns det något mysigare än när det lyser välkomnande från adventsljusstakar och stjärnor i alla fönster? Jag älskar att äta middag i skenet av levande ljus och njuter av min egen förväntan inför julen. Att köpa (trots svag plånbokskraft) eller göra julklappar till alla våra "barn" är bland det roligaste jag vet. Att fixa julfint hemma är också härligt. Hmm ... Ja, åtminstone när det är gjort. Men att få samla vår utspridda familj till jul är ändå det bästa av allt!

Positiv-listan

• Igår firade vi dottern Sannas födelsedag efter konstens alla regler. Kul!
• Även roligt att träffa sonen Stefan för första gången på ett par månader!
• På förmiddagen idag har vi varit på en träff i Adelöv med andra Portugisiska vattenhundar och deras ägare. Inspirerande men kallt som attan!