Smile 😄

Mitt nya smile - Vad tycks? Igår drog jag ut ett par framtänder (pga inflammation som måste bort innan jag kan ta skelettstärkande behandling) och fick en tandprotes. Jag är själv alldeles förundrad över hur bra de lyckats med att få det att se naturligt. Jag ser knappast någon skillnad själv. Den sitter fast som en tandställning och jag kan ha den hela tiden. Är SÅ lättad och tacksam! Var ju väldigt rädd att jag aldrig mer skulle våga le utan att tanke på protesen men det blir nog inga problem. Jag ska le så mycket och så ofta jag kan! Precis som vanligt. Bröllopsdagsfirandet i år fick dock bli lite lugnt i hemmets vrå med lättuggad mat och bubbelvatten. Mysigt!

Spagetti och köttfärssås à la Peter - Mums!

 

Gåvor från faster och systrarna i klostret - Tack!

Me and my destiny - Love!

12 år tillsammans ❤

Idag är det 12 år sedan Peter och jag lovade att älska varandra i nöd och lust. I våra bildarkiv finns en hel massa bilder på barnen, ett tusental på hundarna men det finns inte så väldigt många kort på oss tillsammans eftersom det oftast är en av oss som håller i kameran. De kort andra har tagit på oss som ett par är oftast då vi framträtt som Duo Dito Rocktrubadurerna. Men här kommer i alla fall en liten blandad bildkompott från vårt liv tillsammans - so far. Tack för att du står ut med mig, älskling!

I St:a Valborgs Kapell den 3 november 2006

En av många pussar på bröllopsfesten

Hela familjen Dahlstrand/Simonsson 2006 💗

Från vänster bak: Ida, Vi, Sabina och Sanna. 

Från vänster främre: Anna, Johan, Stefan och Joakim.

Nykära på promenad

Hemma hos mig i Falun innan vi flyttade ihop

Långvasselrock 2006

På 70-årsfest: Firade brorsan 40 år + hans fru Anna 30 år

På bokmässa i Göteborg

Nyårsfest med hippietema

 Puss på Annas studentfest

 Duo Dito Rocktrubadurerna

 Hemma hos oss på verandan

Med Stefan på Robins student

- Hej hopp - Duo Dito poserar!

Jazz- och bluesprogram, Långvasselrock 2015

Vid kallbadhuset i Varberg för ett par år sedan

 Peter har blivit både morfar till Julia och farfar till Thore och bonusfarfar till busarna Wille, Helmer och Einar. Jag är "bara" bonusfarmor/mormor ännu så länge men snart kanske ... Om det är något jag skulle önska så är det att få chansen att fira några bröllopsdagar tillsammans med mannen i mitt liv!

En intensiv vecka

Sitter med mitt morgonkaffe och laddar för att åka in till käkkirurgen. Det är dags att dra ut mina framtänder *snyft* och jag ser verkligen inte fram emot det, även om jag vet att det är nödvändigt. Det bästa med att få det gjort är att jag äntligen kan påbörja den skelettstärkande behandlingen så snart detta är avklarat. Gött!

Är trött idag. Dels beroende på att jag är i slutet av min 3-veckors kur med Ibrance. (Brukar hamna i halvdvala då.) Dels för att det varit en intensiv - men givande - vecka här hemma. I måndags var det provtagning., vilket visade att mina blodvärden fortfarande är ok - Tack och lov!  I tisdags fick vi ett kärt och mycket ovanligt besök av min kära faster Margareta/ Syster Birgitta. Sedan 40 år bor och lever hon som Birgitta Syster i klostret i Vadstena. Eftersom Birgittaorden lever i avskildhet och bön är det mycket ovanligt att de får tillstånd att hälsa på släktingar. Är SÅ glad att det gjordes ett undantag! Det var fantastiskt roligt att få träffa min favoritfaster för första gången på länge. Är också oerhört tacksam för att jag finns med i systrarnas förböner och att de alltid håller ett ljus tänt för mig i klosterkyrkan! 

Favvofastran på middag hemma hos oss i Forserum

Även min pappa Bengt hade möjlighet att vara med

då han råkade vara här i Forserum några dagar

Nostalgi: Jag och kära faster för många år sedan

Mer nostalgi: Jag och pappa Bengt 

Jag på den tiden man var stolt över att ha tappat en tand

Förutom kära besök så har vi 4 av 5 tikar i löp. Vi lånade hem vår halvfoderhane Skott med förhoppning om att kunna para honom med vår tik Trissan. Det gick väl så där ... Trissan var lite läskig, tyckte Skott som är ung och oerfaren. Vår lilla Fiorella blev han däremot tvärförälskad i. Så nästa gång (när Fia har åldern inne) kanske det funkar bättre!?

Skott (Geishamors Saffran)

Igår hjälpte vi Sanna och min mamma att kippa ner och bada deras Ragdolls som de nyligen har tagit över. Jag tål ju normalt inte katter, men dessa förtjusande varelser, med klarblå, lysande ögon tycks inte bara vara trevliga utan vara mer allergivänliga än vanliga bondkatter. Blir riktigt sugen på att skaffa en Ragdoll själv - trots att jag inte är någon kattmänniska. Att bada var inte så populärt men de var riktigt duktiga ändå. En kort barnbarnspassning hann vi också med igår. Det är så härligt att se hur Peter njuter av att få vara farfar. Och i helgen? Ja, trots att vi firar bröllopsdag blir det nog inget stort firande i år. Med nyutdragna tänder så för jag nog nöja mig med soppa här hemma. Men det gör inget när jag får fira den tillsammans med mannen i mitt liv! 💗

Miss Decibel och Leona

Farfar Peter och lille Thore

Jag utmanar ödet

Egentligen är jag inte så värst skrockfull men vissa saker man gör eller säger känns verkligen som om man utmanar ödet. På något vis är jag alltid lite rädd för att min hybris ska straffa sig om jag utmanar ödet allt för mycket. Och det var nog precis vad jag gjorde igår!? I slutet av januari 2019 ska min son Stefan och hans Linda gifta sig. I detta läge är det naturligtvis svårt att veta säkert om jag kan vara med på bröllopet eller inte. Men jag vill SÅ mycket!!! Och därför är det mitt första mål att kämpa för att vara kvar tills dess. So far - so good. Det i sig är inte så farligt. Mål och hopp är ju bra, ja till och med livsnödvändigt när man är i min situation. Värre var nog att jag vågade mig på att beställa en alldeles underbar klänning för tillfället. Det är väl att utmana ödet på fler sätt en ett, är jag rädd. I dagsläget vet jag ju inte alls vad jag har för prognos eller vilka behandlingar och operationer som kan ligga framför mig. Och om jag nu kan vara med på bröllopet så kommer storleken förmodligen inte alls att passa då jag redan nu tappat 14-15 kg. Urbota dumt att beställa redan nu egentligen - men det struntar jag i!!! För mig är klänningen en ren kampsymbol. Jag ska hänga upp den på synlig plats för att påminna mig om mitt första delmål varje dag! 

Har fått tid till Hematologen (blodspecialisten) nästa vecka för provtagningar. Bra! Men absolut bäst igår var att det ääääntligen kom: Det efterlängtade sommarregnet med härlig svalka och som ett balsam för en svettig tants hår. Underbart! Jag önskade att jag varit pigg nog för att dansa barfota i det våta gräset och låta det milda regnet skölja över min kropp , så som jag gjorde ibland när jag var liten och vi var i vårt sommartorp. Men jag nöjde mig med att gå ut och vända ansiktet upp mot de tunga regnskyarna en stund, så där lite lite lagom vuxet och stillsamt. Det regnar även idag och jag njuter i fulla drag att att känna mig lite småfrusen mellan varven. Ha en skön dag - i regn eller sol!

Inte för att skryta ...

... MEN jag har definitivt världens bästa man! ❤

Han är inte bara tålmodig, omtänksam och kärleksfull mot både mig och alla andra i familjen - Han snart stått ut med mig som sin fru i snart 11 år. Fatta vilken bedrift!!! När vi firade 10-årsdagen förra året i november fanns inget utrymme för extravaganser. Livet var då alldeles för stökigt med sjukdom i familjen, nyfödda valpar och riktigt dålig ekonomi. Men så klart vi uppmärksammade vårt Tennbröllop med en romantisk middag hemmavid. I år firar vi Stålbröllop och då hoppas jag vi ska kunna slå på lite mer. Smider planer i hemlighet och hoppas, hoppas att det ska gå att få till det på något vis. För det är han värd min älskade make!

Jag tycker att det är roligt med lite nördfakta. Alla bröllopsdagar har ett namn som t.ex. Tenn- och Stålbröllop (se Bröllopsguiden). Enligt traditionen, som härstammar från mitten av 1700-talet, skulle maken ge sin maka en gåva av detta material på bröllopsdagen. Det var också vanligt att jämna bröllopsdagar firades i kyrkan där man "gifte om sig". Detta kallades för jubelbröllop. Vad sägs Peter? Ska vi förnya löftena vid ett jubelbröllop när vi firar Kristall om några år? Jag önskar mig en bröllopsresa till varmare breddgrader i stället för en kristallkrona - Bara så att du vet! 😉

Min skrivbubbla

Jag har alltid fascinerats av berättelser. Det gäller berättelser i de flesta former men alldeles särskilt de med ord som gestaltningsmedel. Jag har alltid varit en stor bokslukare och filmfantast. Som tonåring var det musik och teater som gällde som uttrycksmedel för mig. Som vuxen har skrivandet tagit över allt mer. När jag jobbar med en ny story så hamnar jag alltid i min egen lilla skrivbubbla där jag lever och andas min berättelse. Till och med när jag sover så jobbar huvudet med att hitta olika sätt för att berätta det jag vill. Det är nog ganska jobbigt för omvärlden men absolut nödvändigt för att jag ska lyckas snickra ihop min grundstory. Tur att både min man och mina barn är tålmodiga!

För mig är det en sanning att en och samma berättelse kan gestaltas på väldigt många olika sätt. Med mer eller mindre lyckat resultat, förstås. Därför har jag oerhört svårt att förstå varför ett stående råd i skrivkurser och från en skrivare till andra är att författande handlar om att aldrig ge upp, utan att fortsätta jobba med sitt påbörjade manus till sista blodsdroppen. Visst, det kanske funkar för vissa. När det gäller redigeringsfasen så är det naturligtvis nödvändigt att jobba på med disciplin och uthållighet. Men när det gäller själva gestaltningsfasen så får jag inte riktigt ihop det med detta råd. I den här fasen krävs inte alls bara envishet, utan också en hel massa inspiration och uppfinningsrikedom. Hur du gestaltar din berättelse består av en rad olika val. Ibland hittar du rätt och ibland gör du det inte. Att fortsätta jobba och jobba med ett nästan färdigt manus där du inte hittat rätt i grundstoryn eller med din huvudkaraktärs personlighet är ganska lönlöst. Kanske måste du ibland börja om från början - med ett helt annat val - för att berätta din historia på bästa sätt. Kanske måste du ibland inse att det är bäst att överge din manusidé - även om du lagt ner en hel massa tid och engagemang. Jag lovar att ditt arbete ändå inte är förgäves! Nästa gång du börjar med en ny berättelse så har du med dig erfarenheterna och kan förhoppningsvis undvika att hamna i samma fälla igen. Själv har jag faktiskt en hel massa övergivna manus där grundidén av olika anledningar inte hållit hela vägen. Och jag har flera manus som kanske kan vara värda att jobba vidare på MEN som väntar på att jag ska hitta en lösning på de gestaltningsproblem som jag upplever att de har. När jag hittar lösningen så är det dags att ta fram uthålligheten och jobba på!

Dagens positiv-lista

• Trots att gårdagens bröllopsdagsfirande inte innebar några större arrangemang (mannen är ju fortfarande konvalescent och går på en massa mediciner som inte ska blandas med alkohol) så hade vi en mysig hemmakväll tillsammans. Vi skålade i Pepsi Zero, åt en god middag och såg en en bra film.
• Vi har så smått vågat börja fundera över att ta en valpkull till våren - något som vi skjutit på länge nu pga. Peters sjukdom. Det känns hoppfullt!
• Ett i princip färdigt thrillermanus som jag haft liggande i 2-3 år (eftersom jag inte riktigt var nöjd med resultatet) har börjat leva och utvecklas i mitt huvud igen. Och jag tror faktiskt att jag kan ha hittat lösningen på de problem jag upplever att storyn har i sin nuvarande form. Det kräver en ganska omfattande ombearbetning men det är det förmodligen värt! Så nu är det "bara" att fortsätta fundera och testa sig fram ... Kanske blir det trots allt ett färdigt manus så småningom!

Yes, I do!

Idag blir det inte någon "vanlig" positiv-lista, för idag vill jag inte bara lyfta fram gårdagens guldkorn. Nej, i dagens positiv-lista blir det en snabb tillbakablick på de senaste åtta åren eftersom Peter och jag firar vår bröllopsdag. I vanliga fall är jag en mycket ordrik person som inte brukar ha några större problem att uttrycka mina känslor. Så här skrev jag förra året på vår bröllopsdag. Då hade vår extrason Robin precis gått bort och jag skrev om att kärlek inte bara är mellan två personer och inom familjen - utan är SÅ mycket större! För två år berättade jag i min andra blogg Peters och min kärlekshistoria för den som är nyfiken! Just idag är jag inte alls lika ordrik som vanligt men känner mig ändå oändligt tacksam för de år vi haft tillsammans i med- och motgång! Utan dig vore livet tomt och kallt. 

Det är bara några veckor sedan jag blev livrädd att jag skulle förlora min man. En operation som inte riktigt gick som planerat, en akut blödning och sedan tre dygn nedsövd i respirator. Det gav en allvarlig förvarning om att livet är skört och att man måste försöka ta tillvara den lilla tid man får. Kärlek är livets största gåva och den måste vårdas ömt. Som ni ser på bilden här bredvid så har jag alltid min "vigselring" på mig. Det passar mig perfekt - Dels för att det inte finns någon risk att den blir för tight/stor eller att jag tappar bort den. Dels för att den symboliserar att vårt äktenskap är tänkt att vara tills döden skiljer oss åt - Något jag verkligen, verkligen hoppas ligger många år fram i tiden! 

Tack för att du finns i mitt liv, Peter!

Kärlek

Så sitter jag här igen och skriver ett inlägg till som är mycket allvarligare i tonen än jag egentligen tänkt mig i den här bloggen. Här hade jag tänkt mig att publicera lite lättsamma, raljerande, ironiska inlägg om mitt liv. Men vad hjärtat är fullt av ... Och just nu är det snarare livets mening än oväsentligheter som kräver plats i mina tankar. So here we go =>

Som ni kanske förstår av tidigare inlägg så har vår älskade extrason kämpat för sitt liv mot en mycket mäktig fiende, en aggressiv typ av cancer som stal hans ben, hans syre och till sist all hans livskraft på mindre än ett halvår. De senaste två veckorna har det gått väldigt fort. I torsdags eftermiddag förlorade han kampen och somnade in, bara 19 år gammal. Sorgen är svart och saknaden oerhörd. Men efter att ha levt länge med en stark oro och lidit av att se honom lida så känner jag också ett stort mått av lättnad i att kampen är över. 

Idag firar min man och jag sjuårig bröllopsdag. Efter de senaste veckornas emotionella berg- och dalbana är jag ganska dränerad på energi men en känsla är oerhört stark just idag: Jag är uppfylld av tacksamhet! Jag är nämligen rik. Inte alls när det gäller världsliga saker som pengar och ägodelar (är fattigare än en kyrkråtta) men när det gäller det som är viktigast i livet: KÄRLEK! Min tacksamhet riktas idag därför inte bara mot min älskade man (som stått ut med mig i sju år) utan också mot hela min familj. Tack för att ni finns!

Min familj är välsignat stor. Den består inte enbart av min man och bäste vän, mina tre biologiska barn, mina fyra bonusbarn, mina föräldrar och några nära vänner som alla är djupt älskade. Min familj har också alltid bestått av andra som kommit att bli en del av min familj genom kärlek. Jag har alltid valt att ha dörrarna öppna i mitt hem och mitt liv för de som sökt mig och/eller behövt en extrafamilj av en eller annan anledning. Vissa extramedlemmar av familjen har bara funnits i mitt liv under några år. Andra har kommit för att stanna livet ut. Men ni har alla en plats i mitt hjärta: Maria, Alexandra, Jenny, Jörgen, Frida, Helena, Ellinor, Sandra, Sofia, Louise, Daniel, Sanne och Robin. Tack för allt ni gett mig!

Vår extrason Robin kom in i våra liv för ungefär fem år sedan. Då var han nyinflyttad på orten och blev kompis med ett par av barnen här i huset. Han hade nyligen förlorat både sin mamma och sin mormor i cancer och kämpade med att försöka acklimatisera sig i sitt nya hem och skola. Med tiden kom han allt oftare till oss och inte bara för att hänga med kidzen. Med sitt varma, omtänksamma sätt, sin starka lojalitet och vilja att finnas till för alla runt omkring så blev han snabbt älskad av oss alla. De senaste åren har vi delat både svårigheter och glädjeämnen. Jag är SÅ tacksam för att du valde oss som extrafamilj. Du lämnar ett stort tomrum efter dig och vi kommer alltid att minnas dig. Vila i frid, vännen!

Ja, det här inlägget kom visst att handla mer om kärleken till vår familj än om min käre man och vår parrelation. Men det beror på att kärleken inte bara begränsas till oss två - Den är så mycket vidare! Och det bästa med kärlek är att den inte bara räcker till några få som är givna genom blodsband och ingifte - Den växer genom att vi öppnar våra hjärtan även för andra och låter dessa utvalda bli en del av vår familj och vårt liv. Tack Peter för att du är min livskamrat och för att du har ett öppet hjärta!