Att jobba mot deadline

Deadlines brukar ha en bra effekt på mig när det gäller det mesta från städning till skrivande. Även om jag (ofta) börjar i god tid, håller jag nästan alltid på att putsa in i det sista. Att av något skäl inte kunna möta en överenskommen deadline är bland det värsta jag vet! Just nu kämpar jag för att hinna få novellantologin Framtidsnovellen färdig för utgivning i tid. Peters operation med komplikationer och en hel veckas feber för egen del gör att det börjar bli riktigt tight med tid. Ja, ibland kommer tyvärr livet emellan (sjukdom, oförutsedda händelser etc.) men jag gör alltid vad jag kan. För i grunden är en deadline faktiskt helig i min värld.

När det gäller mina egna skrivprojekt är avsaknaden av deadlines ett problem. Det handlar inte så mycket om självdisciplin (är rätt bra på att sätta mig själv i arbete) utan mer om att bestämma mig för att jag är färdig med projektet. När du har en deadline kan du bara göra ditt bästa inom den angivna tidsramen. Har du ingen - finns det alltid 1000 saker du kan göra om eller förbättra. Kanske är det helt enkelt självförtroendet som sviktar? För när du väl bestämt dig för att att du är färdig så är ju nästa steg att släppa taget och lämna ut projektet för bedömning av andra. Läskigt!

Positiv-listan

• Gårdagen bjöd på mer sol under än hela november dittills bjudit på sammanlagt = Härligt!
• Hade en mycket trevlig dag på stan  med Sanna med lunch och shopping. Lyxigt. Hittade den perfekta födelsedagspresenten nästan direkt. Känner mig som en ovanligt framgångsrik skattfinnare!
• Börjar faktiskt se fram emot allt julstök. Turen på staden (som förbereder sig för julskyltningen) var inspirerade!

Trött, tröttare ..

... tröttast tant - Det är jag. Idag kommer det att krävas mycket kaffe för att komma igång. Du som läser min blogg då och då kanske har sett att jag måste tänka om inför våren (Ändrade planer). Att tänka om kan vara nyttigt men det tar minsann på krafterna. Åtminstone om man är konstruerad som jag med en hjärna som sällan tar paus. I huvudet snurrar tankarna oavbrutet. Och det handlar inte bara om vårens havererade planer. Nej, hela mitt liv omvärderas just nu och jag grubblar över vad jag har för möjligheter att förändra saker och ting. Även om jag är rätt säker på vad jag vill, är det inte så himla lätt. Det jag vill (och faktiskt försökt åstadkomma ett tag nu) är nämligen att få tag på ett deltidsjobb som passar mig. Dels för att jag är urless på att jobba ensam hemma framför datorskärmen. När nu alla våra barn vuxit upp och flyttat hemifrån så finns det inte längre något skäl för mig att jobba hemifrån. I grunden är jag ju dessutom en mycket social människa och saknar att inte ha andra människor omkring mig. Dels för att jag verkligen behöver byta mina osäkra frilansuppdrag mot något som ger en (inte nödvändigtvis så stor men -) stadig inkomst. Med mannen i huset långtidssjukskriven är ekonomin ett ständigt orosmoment. Jag skulle mycket hellre vilja leva, än med nöd och näppe överleva! 

MEN vad gör man när det knappast finns några jobb att söka? När jag har väldigt lite lokala kontakter som relativt ny i trakten? Och så den stora frågan:Vem vill anställa en tant på 50 som har många högskolepoäng men ingen "riktig" yrkesutbildning, som har en hel del yrkeskunskap och en massa livserfarenhet men inga färska referenser och som är bra på att lyfta fram andra men urusel på att marknadsföra sig själv? Det smala område jag jobbat med de senaste åren (bokproduktion, manusutveckling och liknande) är väl knappast något som värderas särskilt högt av en tänkbar arbetsgivare ... Ja, självförtroendet är knappast på topp just nu men det är bara att fortsätta försöka. Den dag jag ger upp är det dags att checka ut!

Positiv-listan

Idag ångrar jag verkligen att jag bestämt mig för att göra en positiv-lista varje morgon under hela november. Men för att inte svika mitt löfte till mig själv (och för att inte göra det lätt för mig) så tar jag istället mig ann utmaningen att hitta tre positiva saker om mig själv:

• Jag har en obändig kreativitet och är en idéspruta av rang. Är även bra på att samla ihop idéer (både mina och andras) och se till att de går att genomföra i verkligheten.
• Jag är riktigt bra på att se, lyssna till och peppa andra. Att försöka förstå och bejaka människors unikhet är bland det bästa jag vet.
• Jag är en jäkel på att brygga kaffe. Och det är precis vad jag ska göra nu!

Hatord

   "Det finns ett antal ord som jag har riktigt svårt för", säger hon till sin man när han kryper ner hos henne i värmen under täcket denna kväll. "Ett av dem är medioker. För vad innebär det egentligen?"

   "Tja, typ medelmåttig, halvbra, ordinär. Motsatsordet är väl exceptionell, tror jag."

   "Okey, jag vet. Men allvarligt talat: Om man är medioker - Hur är man då som människa?"

   "Ja, jag vet inte", svarar han och gäspar stort.

   "Jag, till exempel", fortsätter hon "jag är ganska bra på rätt mycket men är knappast exceptionellt bra på något. Är jag själv en typiskt medioker person?"

   "Va?"

   "Nej, förresten. Svara inte! Orsaken till att jag har så svårt för det ordet, är förmodligen för att jag är rädd för svaret på den frågan. Jag vill inte vara medioker men är ändå rädd för att jag är just det."

   "Men älskling", säger han sömnigt. "I mina ögon är du alldeles exceptionell!"

   "Jaså. Varför då?"

   "Du är till exempel exceptionellt sexig", säger han och låter sin hand vandra in under hennes nattlinne.

   Hon tar hans hand och håller fast den. Han ger genast upp sitt halvhjärtade försök att förföra henne.

   "Sov gott nu, älskling!" viskar hon i hans öra. Det tar bara ett par sekunder tills han svarar henne med en snarkning.

   Nästan alla verkar vara så himla duktiga och framgångsrika i vad det nu än är de satsar på i livet, tänker hon. De verkar vara väldigt säkra på sig själva och sina förmågor. Själv är jag ofta rädd för att bli avslöjad som en stor bluff. Precis som om någon, när som helst, skulle kunna genomskåda att jag egentligen inte alls är särskilt bra på något av det jag gör, varken i mitt jobb eller privat. I teorin vet jag ju att det inte är riktigt sant. Men känslan finns alltid där ändå. Känslan av att vara extremt medioker.

Guttaperka

 

Är det inte underligt att det kan vara så enormt stor skillnad mellan självkänsla och självförtroende hos en och samma människa? Jag har en ganska god självkänsla. Det vill säga att jag mycket väl vet vad jag kan och vad jag är mindre bra på. Men framför allt så vet jag att mitt värde inte alls ligger i mina prestationer. Min självsäkerhet är inte heller helt i obalans. Åtminstone inte när det gäller saker jag själv bedömer att jag behärskar. Mitt självförtroende är det däremot sämre ställt med nu för tiden. Min tro på att jag kan göra något som är värdefullt i någon annans ögon, är minst sagt sviktade. Jante har tagit ett järngrepp om min nacke och håller mig nere. Egentligen är det ganska löjligt att jag hamnat i det här nackgreppsläget. Jag har aldrig varit den som brytt mig särskilt mycket om hur andra bedömer mina prestationer eller vad de tycker om mig som person. Inte egentligen.

Precis som en guttaperka, som bara är fylld av bly i botten, står jag alldeles stilla. Gör inget väsen av mig. Talar inte om vad jag kan. Tar inga större risker och vinner inga stora segrar. Sticker inte ut hakan och konkurrerar inte om uppmärksamhet. Det finns många som är övertygade om sin egen förmåga och inte tvekar en sekund att visa framfötterna. Vad har jag att komma med? För varje gång jag ställer den frågan till mig själv, blir stillaståendet allt mer befäst. All rörelse avstannar. Jag stagnerar. Jag tillåter mig att fyllas av rädsla för att bli värderad och befunnen ovärdig. Men om inte jag vågar - vem ska våga för mig? Om inte jag tror på mig själv - Vem sjutton kommer att göra det då?

Det är dags att ta en rejäl fight med Jante!