Hipp, hipp, hurra!

Natten till idag för 28 år sedan satt jag i vårt kök och hoppades att mina värkar skulle klinga av. Det hade de nämligen gjort vid ett flertal tillfällen de senaste tre veckorna. Jag hade absolut ingen lust att åka till BB (som lång 10 mil bort) mitt i natten och i värsta snöstormen som härjade utanför. Men värkarna gav sig inte, utan blev allt starkare ...

Efter ett par timmar insåg jag att vi var tvungna att åka om inte jag skulle föda barn hemma. Så jag väckte mannen och Sabina, drygt 2 år och vi packade in oss i bilen. Redan på väg till barnvakten insåg vi att det var grymt dåligt väglag med is i botten och ett par decimeter snömölja på toppen. Det snöade dessutom ymnigt så sikten var nästan obefintlig och vår gamla skrotbil var inte lämpad för en brådskande resa i det vädret. Så snart vi lämnat av Sabina till en yrvaken morbror och moster så åkte vi raka vägen till taxigaraget. Taxichauffören trodde nog inte att det var så illa så han valde den närmaste vägen istället för den stora som ev. kunde ha varit plogad. Det tog drygt två timmar att ta sig kvarvarande 8 mil och den sista halvtimmen kämpade jag för att inte börja krysta. Tack och lov hann vi fram till BB! 

På BB trodde de inte att det var så bråttom så de skrev in mig i godan ro, kopplade upp mig på en värkmätare och lämnade rummet. Då jag äntligen var på plats på BB orkade jag inte längre hålla emot krystvärkarna och efter bara några minuter fick min man kalla in personalen. Bara en lite stund senare var hon född, vår lilla, fina dotter med morotsrött hår. Förlossningen blev dramatisk men kunde ha blivit tusen gånger värre om vi inte hunnit fram i tid. Tack för det! Det blev lillasyster Sabina som bestämde att hon skulle heta Sanna. Ja, Sara Susanna Simonsson blev det, för att vara lite mer exakt. Men alla som känner henne kallar henne för Sanna. Så idag är ingen vanlig dag - Idag är en dag som jag aldrig kommer att glömma: Det är Sannas födelsedag: Hipp, hipp hurra!

💜 Grattis på födelsedagen Sanna! 💜

Som överkörd av en ångvält

I dag känner jag mig minst sagt dagen efter! Och det beror inte alls på att gårdagens födelsedagsfirande blev vilt. Nej, födelsedagen kom alldeles i skymundan då mitt inledande besök hos onkologen tog all plats. Det är konstigt ... Trots att man egentligen vet och har haft god tid på sig att förbereda sig mentalt, är det ganska grymt att få svart på vitt att man drabbats av obotlig cancer och lever på lånad tid. Det blir plötsligt otäckt verkligt samtidigt som det känns helt surrealistiskt. Är så himla glad att jag har Peter vid min sida. Han är min klippa och trygghet i kaoset! 💗

Positivt med gårdagens besked är jag jag i första läget kommer att behandlas med hormonblockerande medicin som jag kan ta i tablettform. För många (men inte alla) kan behandlingen bromsa upp förloppet så att man får lite mer tid. Börjar med medicinen idag och håller tummarna för att jag inte ska få så starka biverkningar. Biverkningarna är nämligen ungefär de samma som vid cellgiftbehandling, om än något mildare. Trötthet, illamående, värk och nedsatt immunförsvar. 1 av 10 tappar håret. (Jag kan ju bara gissa vilken grupp jag kommer att tillhöra med min "tur".) Men att få behandlas på hemmaplan är en enormt stor lättnad. Jag hoppas innerligt att min elaka tumör kommer att svara på behandlingen!

Tyvärr kommer behandlingen inte ha någon effekt på de skelettmetastaser som redan finns. Därför kommer jag att behandlas med skelettstärkande injektioner var tredje vecka och mina värsta metastaser kommer kanske strålas - mest för att lindra värken. Om det blir någon operation för att stadga upp ryggraden kommer en ortoped att ta ställning till så småningom. Skönt är i alla fall att jag fått en lite mer effektiv värkmedicin. Har faktiskt sovit (nästan) en hel natt i sängen för första gången på flera veckor. Gött!!!!

Vill passa på att tacka för alla fina gratulationer på min födelsedag. Är SÅ oändligt tacksam över allt stöd jag får från familj, vänner och bekanta!!! Ha en riktigt skön helg alla!

Snart fyller madame De Lux år.

En månad och 8 dagar efter besked om spridd cancer, med okänd modertumör.. 

Eftersom Helena snart fyller år (16/8) så valde vi att tjuvstarta med en god måltid på restaurang. Vi vågar inte vänta för snart blir det troligtvis behandlingar och undersökningar in absurdum, så bäst att smida medans järnet är varmt. Givetvis väntar vi och hoppas på en mer detaljerad bild av tumören men samtidigt så är risken för att vi har en tuff tid framför oss överhängande. Vad passar då bättre än att svänga ut med Chryslern och ta en tripp till Gränna. Vi valde att äta på "Pir Kro" som ligger nere i hamnen. Helt ok ställe och uppskattat av oss som väldigt sällan unnar oss en restuarangmåltid. Helena fick även plaska lite med fötterna i Vättern (och äta en liten mjukglass) innan vi vände kosan åter mot civiliserade områden. Grattis på ännu en 25 års dag! //Peter D

Helena favoritpose: Vatten, vatten och ändå mer vatten och så lite-lite av mig.

Kotlettplankan var ordentlig och smakfull, Matkoma big size!

Precis norr om hamnen, på norra sidan brytpiren finns en ganska så 

orörd och skyddad oas. Fint vid lugnt väder - olidligt vid nordlig vind.

Vid havet (eller åtminstone Vättern) vill jag bo!

  

Gästbloggaren ser sur ut (som vanligt).