På årets sista dag

Enligt den kineskiska astrologin: "2019 är det Grisens år och Jordens element råder. Det anses vara ett gott år som symboliserar ärlighet. Grisen är en upplyst varelse med god förståelse för andra. Tålamod och omtänksamhet är andra ord som är associerat med grisen. Nu tänker vi mer på varandra, tror gott om varandra och lära oss att förlåta. Grisar hjälper andra människor och detta är en fin egenskap som vi kan lära oss av dem." (Läs mer i Astrobloggen!) Det låter väl toppen? Mer "grisegenskaper" behövs verkligen hos mänskligheten!

Själv är jag född 1964 som var Drakens år. Enligt kinesisk astrologi: "Är man född i drakens tecken är man orädd och extremt självsäker. Man tror att man klarar av vilken utmaning som helst och den tron underlättar verkligen. Är man född i Drakens år är man en riktig risktagare. Därför kan Drakar ibland lyckas med stordåd som ingen annan klarat av." (Om Drakens tecken.) Tack! Det låter precis som egenskaper jag kan komma att behöva för att klara av nästa års utmaningar! Här kan du läsa mer om vad du själv är född i för tecken och vilka egenskaper kineserna anser att du har: Kinesiskt horoskop!

I natt ringer vi ut det gamla och in det nya. För egen del tycker jag att det ska bli oerhört skönt att lämna 2018 bakom mig! Det har varit ett av de absolut värsta året i mitt liv - även om det också har varit fyllt av mycket kärlek och omtanke. Jag tänker inte räkna upp allt elände, det är väl beskrivet i bloggen sedan tidigare och i Gubben de Lux manusprojekt. Men ett livsavgörande datum under 2018 vill jag ändå lyfta. Det är den 16 augusti, min 54:e födelsedag, då fick jag en definitiv diagnos efter alla utredningar: Spridd bröstcancer med multipla metastaser i skelettet. Cancern var då så pass långt gången att det inte längre fanns något hopp om bot. Grattis på födelsedagen Helena! Som tur är finns det bromsmedicin och ännu så länge har de fungerat *pepper, pepper*. I somras (när spridningen i skelettet gick i rasande fart) vågade jag inte ens hoppas på att finnas kvar i livet året ut. Nu sitter jag ändå här och väntar in det nya året. Känslan som fyller mig nu är STOR tacksamhet, kärlek till livet och till alla mina nära. Och en liten, liten förhoppning om att trots allt få möjlighet att hänga med ytterligare ett år ...

 ❤ Ett Gott Nytt 2019 önskar jag dig! ❤

På årets sista dag

I sjunde himmelen där lyser det i natt.

En silvermåne, så full av evighet och kraft.

I dina ögon ser jag stjärnor, så små.

I dina händer, där vilar framtidens spår.

Känslorna dom stiger som bubblor mot ytan.

Har ingen chans att värja mig mot nostalgin.

Jag står här vid fönstret mot vår by,

där rimfrosten ler mot den mörka natten.

Snart är vi där. Farväl nu alla stunder.

Nu möts vi här. Och jorden kommer lysa.

Snart vi där. Här på årets sista dag.

Här på årets sista dag.

Glädjen har sin egen sorg, min vän.

En drink av vemod fyller glasen igen.

Dom tårar som aldrig sett ljuset,
dom kommer nu. Här på årets sista dag.

Och jag lovar mig själv ännu en gång,

att inga löften ska få lämna dessa läppar.

För alla löften stiger mot skyn,

som ett norrsken som flammar upp och dör.

Snart är vi där. Farväl nu alla stunder.

Nu möts vi här. Och jorden kommer lysa.

Snart vi där. Här på årets sista dag.

Här på årets sista dag.

Ja, nu möts vi här igen.

I våra händer vilar vår framtid.

Och löften kommer stiga mot skyn,

som ett norrsken som flammar upp och dör.

Snart är vi där. Farväl nu alla stunder.

Nu möts vi här. Och jorden kommer lysa.

Snart vi där. Här på årets sista dag.

Här på årets sista dag.

Text & musik: Uno Svenningsson

Så mycket bättre - igen

Jodå - jag också. Mår mycket bättre, alltså. Eller ... För att vara ärlig, jag är åtminstone piggare i huvudet och de mörka molnen har äntligen skingrats. Med kroppen är det ju som det är, tyvärr. Men det är skönt att ha hittat tillbaka till mitt vanliga, lite mer positiva, jag. Nej, jag syftar förstås på säsongsavslutningen av "Så mycket bättre". Det är dags för en sammanfattning!

Den här omgången måste jag erkänna att jag inte alls blev lika berörd av tolkningarna som jag brukar bli. Inte av de flesta tolkningarna i alla fall men det fanns verkligen höjdpunkter! Och de flesta höjdpunkerna stod en, för mig helt oväntad, artist för. Jag har nämligen skaffat mig en ny favorit under seriens gång: Linnea Henriksson - Vilken tjej! Jag har inte hört så mycket av henne förut men vilken fantastisk röst! Hon har ett stort röstomfång och tycks behärska alla genres hon ger sig på. Jag bara älskade hennes tolkning av Louise Hoffstens "Dance on your grave" och hennes hyllning till Monica Z "Some other time". Och hennes personlighet får mig faktiskt att bli lite småkär: Hon ber inte om ursäkt för sig en sekund, utan är rakt på sak, naturlig och helt utan divamanér. "Här är jag. Jag gillar mig som jag är - och om du gör det eller inte, är upp till dig!" Härligt och SÅ befriande! En superförebild för kvinnor - inte bara för småtjejer (som hon ju sjunger för i en av Stors låtar). Och  - viktigast av allt - så älskar hon uppenbarligen att sjunga och gör varenda låt till sin egen.

Jag brukar inte vara särskilt sentimental men har kanske blivit det på "gamla dar" ändå. (Får väl skylla på min nuvarande livssituation där känslorna ligger ovanligt nära ytan). Dansbandskungen Christer Sjögrens hör knappast till mina favoriter men när Linnea tar sig an hans låt "Den stora dagen" så sprutar mina tårar som en nyutsprungen vattenkälla i öknen. Ojojoj, den känslan, violinen, kören. Du bara måste lyssna på denna!

OBS! Sångtexten hittar du längst ner i det här blogginlägget.

Ofrivillig ensamhet är plågsamt. Julen är vår största familjehögtid, som jag och många med mig älskar och ser fram emot. Men för de som inte har någon att fira den med, är det ofta en mardröm som de gruvar sig inför. I en perfekt värld skulle ingen behöva vara ensam på julafton! Förr var vi oftast väldigt många runt vårt julbord. En salig blandning av familj, lite andra (mer avlägsna) släktingar och någon/några andra som vi hade kontakt med på annat sätt. I år blir det (av förklarliga skäl) bara några av de närmaste här hemma på julafton. Det tycker jag är lite trist. Jag önskar att jag kunde bjuda in alla ensamma själar omkring oss att dela vår gemenskap! Kanske har du någon i din närhet som riskerar att fira jul ensam? En gammal morbror, en granne eller kanske din nyskilda kusin som för första gången ska fira jul utan sin familj? Se dig omkring! Våga fråga! Om du bara orkar och kan - Bjud in dem till din familjs julfirande. Jag lovar att det kommer att kännas SÅ mycket bättre!

Ha en trevlig tredje advent!

💝 💝 💝

Den stora dagen

(Text & musik: Benny Borg)

En gammal kvinna går omkring och pyntar i sitt hus

Idag är det hennes stora dag

Hon har köpt kaffebröd och tårta

som smyckats med små ljus

och likör av bästa slag

Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har

så ringer det på hennes telefon

Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten av en karl

Hennes allra yngste son

Jaså, säger du det, du kan inte komma från

Du tog fel på vilken dag det var

Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring

för jag finns ju här var dag

Hon tar fram finservisen, den med små violer på

En kopp har visst en gång gått i kras

men hon tänker det gör nog ingenting

vi blir så få på mitt årliga kalas

Och när kaffet kokar upp så ringer telefon

Hon glömmer allt och springer därifrån

och på ett ögonblick hon mister något av sin illusion

när hon hör sin äldste son

Jaså, säger du det, du kan inte komma från

Du tog fel på vilken dag det var

Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring

för jag finns ju här var dag

Flera timmar går förbi och dagen blir till kväll

En trött och gammal kvinna somnar in

Hon har stått där hela da’n och väntat sina barn

vid sin blommiga gardin

Och hennes kaffebröd är kvar och tårtan där den står

Den visar hur barn kan överge

så när dottern ringer finns det inget mer att förstå

då har ljusen brunnit ner

Jaså, säger du det, du kan inte komma från

Du tog fel på vilken dag det var

Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring

för jag finns ju här var dag

Louise Hoffsten och Dr Day

Igår var det Louise Hoffstens dag i "Så mycket bättre". Jag fastnade inte för hennes musik när hon slog igenom 1993 med hitlåtar som "Let the best man win". Jag upptäckte henne först på allvar genom hennes bok/cd "Blues" som är en självbiografi om hennes utredning och MS-diagnos. Det var 2000-2001, samtidigt som jag själv var sjuk och utreddes för MS. Sedan dess har jag varit ett stort fan av henne! Inte bara för att hon skriver väldigt stark musik/texter och är en superartist - utan också för att hon vägrar låta sin sjukdom diktera allt. För någon månad sedan läste jag hennes andra självbiografi "En näve grus" och även den kan rekommenderas varmt!

Som vanligt i programmet var det flera bra och intressanta tolkningar av dagens artist men det var en sak som intresserade mig lite extra. Linnea Henriksson berättade att hon direkt kände att hon ville göra "Dance on your grave" (en av mina favoritlåtar också) men att hon inte längre kände den där ilskan som genomsyrar hela låten då hon lever i en kärleksfull relation. På grund av detta bestämde hon sig för att göra om låten så att den istället handlar om att den man älskar ska fortsätta att leva och glädjas när man dött. Louise svarar med att berätta (precis som hon gör i "Blues") att skivan kom ut i samband hennes skilsmässa och sjukdomsdebut. När hon blev sjuk trodde hon själv att hon led av brustet hjärta. Hon var fylld av ilska, besvikelse och bitterhet. Att Linnea valde att göra om låten skulle enligt Louise vara ett perfekt sätt att bryta förbannelsen eller "Breake the spell", som hon uttryckte det.

Här kan du se Linneas tolkning!

Det finns många som anser att det finns ett klart samband mellan negativa känslor och sjukdom. Särskilt autoimmuna sjukdomar och cancer tycks ha en förmåga att bryta ut när sinnet blir överbelastat. Att själ och kropp hör ihop tycker jag inte att det är någon som helst tvekan om. För egen del har jag nog aldrig varit så bitter och arg (kanske för lite egentligen) men har däremot levt långa perioder med mycket oro för mina barn, för min man och min mammas hälsa och för vår usla ekonomi. Som någon kommenterade mitt blogginlägg igår (där jag berättade endast lite av allt som skett) så har mitt liv i perioder varit extremt dramatiskt och den psykiska belastningen enorm. Jag har faktiskt klarat mig utan att bli psykiskt utbränd men däremot har kroppen förmodligen blivit lidande. Åren innan jag blev riktigt sjuk så avlöste den ena krisen den andra i våra liv. Om teorin kropp-själ. stämmer eller ej är väl upp till var och en att bedöma. För mig känns det inte alls otroligt att raddan av diagnoser jag fått de senaste två åren (PBC - en autoimmun leversjukdom, diabetes och spridd bröstcancer) har ett samband med den psykiska belastning.

En som är helt övertygad om att negativa känslor kan leda till sjukdom är Dr Lorraine Day. Hon vägrade att underkasta sig traditionell cancerbehandling och hävdar att hon botat sin egen bröstcancer genom att lägga om sitt liv helt. Och då talar hon inte bara om kostomläggning och fysisk aktivitet, utan även om hela inställningen till livet. Hon är väldigt kontroversiell då hon menar att skolmedicinen dödar cancerpatienter. Detta trots (eller pga?) att hon själv är legitimerad ortopedläkare. Hon säger att ingrepp från läkare endast behövs vid tre tillfällen: vid trauma, vid rekonstruktion av missbildningar och vid utbyte av t.ex. utslitna höfter och liknande. Även om hon menar att utslitna leder beror på felaktig livsstil så går de inte att laga genom livsomställning. Enligt henne är kroppen designad för att läka sig själv, att hålla i minst 100 år och att vi bara måste ge den chansen genom rätt livsföring. Dr Day har 10 grundpunkter som du kan hitta sammanfattade under videoklippen.

Ja, Dr Day drar verkligen livsomställningen till sin spets. Jag blir både lite rädd och väldigt fascinerad av hennes resonemang. Tror det ligger mycket i hennes teorier men det känns väldigt riskabelt att följa dem fullt ut när man vet att man har en dödlig, obotbar cancer. Lyssna och avgör själv vad du tror:

Dr Day's 10 punkter: NEW START AB

N: Nutrition - Näringstät vegetarisk kost utan mejeriprodukter, socker och halvfabrikat. För att få i sig tillräckligt med näring förespråkar hon att man ska dricka många grönsaks- och fruktjuicer/dag.

E: Exercis - Fysisk aktivitet/motion efter förmåga och hälsotillstånd.
W: Water - Drick mycket friskt, rent vatten.

S: Sunshine - Se till att lapa sol och suga i dig dagsljuset (utan solskyddsfaktor) så fort du får en chans. Solen höjer D-vitaminhalten som är livsnödvändig för immunförsvaret.
T: Temprence - Asolutism = avstå från alla gifter: kaffe, cola, nikotin, alkohol.
A: Air - Se till att vara utomhus och andas frisk luft så mycket du kan.
R: Rest - Vila är viktigt men det är också viktigt att vi sover de timmar på dygnet då kroppen läker som mest, dvs mellan kl22-02 (04).
T: Trust - Lita på och lyssna till kroppens signaler. Är när du är hungrig, vila när du är trött och så vidare.

A: Attitude - Attidyd till livet och tacksamhet för allt som är bra. Låt inte ilska och bitterhet få övertaget, utan kämpa för att hitta det som är gott. Ja, positivt tänkande, helt enkelt. 

B: Benevelence - Välvilja mot andra. Fastna inte i ditt eget eländesträsk, utan försök att hjälpa andra som har det tufft. 

Good Feelin'

I lördagskväll var min dotter Sanna och jag till kyrkan och sjöng gospel med gospelkören Good Feelin' från Nässjö. Härligt!!! Det var en kombinerad konsert och allsångsgudstjänst och vi sjöng med av hjärtats lust, både Sanna och jag. Detta är äkta lovsång med mycket hjärta och underbara harmonier och rytmer som man kan förlora sig i. Jag älskar verkligen gospel!

Efter gudstjänsten kom flera och försökte värva mig till kören. Det kändes väldigt dubbelt. Roligt att de uppmärksammat min röst bland alla i kyrkan. Hade det varit för att par - tre år sedan hade jag tackat ja direkt och känt mig hedrad över att bli tillfrågad. (Jag visste faktiskt inte ens att det fanns en gospelkör i Nässjö för då skulle jag gått med för länge sedan.) Men nu ... Ja, vad säger man? "Tack, det vore skoj - men jag har cancer och vet tyvärr inte hur länge jag kommer att överleva" Eller? Nej, så klart man inte säger så till främmande människor. Man vill ju inte skrämma livet ur dem. Särskilt inte när de precis bjudit på en riktigt härlig musikstund! Priset jag fick betala för 1 ½ timme på en hård kyrkbänk med ryggen och bäckenet fullt av metastaser och en rejäl kotfraktur kan ni väl nästan gissa? Under gårdagen var jag helt borträknad men idag känns det lite bättre. Tur att det var värt det! Det blev en söndag i soffan framför TV:n med Netflix-serier. Så någon mjukglass i Lekeryd blev det inte i helgen. Men min älskade man kompenserade mig med att fixa en supergod Bananasplitt till eftermiddagsfikat igår. Tack vännen! 💕

En ny dag

Vaknar upp till ännu en strålande sommardag med en myriad av tankar i mitt huvud och gråten i halsen. För första gången sedan vi fick cancerbeskedet tycker jag väldigt synd om mig själv. Vill bara gräva ett djupt hål, dra något gammalt över mig och stanna där tills allt är över. Det var ju inte så här det skulle bli! Jag och Peter skulle bli gamla tillsammans, njuta av friheten nu när barnen blivit vuxna, resa, älska varandra och barnen, uppleva det goda livet, välkomna barnbarn till världen, jag skulle skriva århundradets roman och vi skulle sjunga våra sånger länge till. Istället har livet blivit så litet, så litet ... SÅ begränsat av sjukdom och bristande ork!

Men i det lilla växer sig det viktigaste starkare än någonsin: Kärleken! Till Peter - min klippa och stora kärlek, till mina älskade ungar, till mina föräldrar och mina nära vänner. Och till livet - så som det är! Även om min tid kanske är begränsad och mitt liv blivit reducerat till ett flyktigt nu, så kan jag inte sluta leva så mycket jag bara kan. Så länge jag bara kan!

Ny attack

Som om det inte vore nog med min relativt nydiagnostiserade autoimmuna leversjukdom PBC så har mitt blodsocker plötsligt fått fnatt det också. Från att ha varit bara något förhöjda sockervärden i många år har de på ett par månader blivit extremt höga. Det upptäcktes när jag var till läkaren förra veckan för att inleda bromsmedicineringen för min PBC. Konsekvensen blir att bromsmedicinen får lov att vänta och istället har jag fått lov att börja med sockerstabiliserande medicin och kommer få ta insulinsprutor - åtminstone inledningsvis. Orsaken måste förstås utredas mer men min läkare misstänker att det är mitt immunförsvar som gått till attack igen. Denna gång mot bukspottkörteln. Vill gärna försöka tänka positivt men kan inte låta bli att undra var nästa bomb slår ner ... 😢

Det här med positivt tänkande är oerhört kraftfullt! Jag hör till dem som överlevt många smällar i livet genom att försöka tänka positivt, se möjligheter och anpassa mig efter förändrade förutsättningar för att behålla framtidstron och hoppet. Men ibland tror jag att min nästan absurt positiva inställning till det mesta i livet kommer tillbaka och biter mig i svansen. För på något sätt innebär detta med att alltid försöka fokusera på det som ändå är bra att man lätt nonchalerar allvarliga problem. När det gäller mig själv och min hälsa är jag expert på att "sopa under mattan". Sista månaderna har jag ju känt hur jag blivit ännu tröttare än förut (och på ett annat sätt) och hur jag fått alltmer besvärande dimsyn (så till den milda grad att jag nu även har svårt att läsa på skärmen). Har kopplat det till PBC och därför inte klagat hos läkaren förrän nu. I hemlighet har jag istället varit livrädd för att min progressiva leversjukdom avancerar snabbare är förväntat. Dumma mig! Just nu orkar jag inte riktigt tänka positivt hela tiden men vet att jag snart kommer tillbaka till min vanliga livsinställning igen. Behöver bara en paus där jag ger mig själv tillstånd att tänka lite mörka tankar ett tag.Vi ses på andra sidan!

Här är min dag!

När jag växte upp var det vanligt att unga tjejer skrev dagbok. Jag tror inte att det är lika vanligt med dagboksskrivande nu för tiden när alla har tillgång till sociala medier. Men det är förstås en stor skillnad mellan att använda Internt och en superhemlig dagbok för att uttrycka sina innersta tankar och känslor. Det som publiceras i sociala medier eller bloggar är ju knappast privat, så kanske finns det fortfarande många som väljer att skriva dagbok också. Jag var i alla fall aldrig någon flitig dagboksskrivare under min uppväxt. Lite synd för det skulle ha varit roligt att läsa idag. Däremot hade jag en inbunden, grön bok där jag skrev ner alla mina (som jag tyckte då) bästa dikter och sångtexter när jag var mellan 13 och 17 år ungefär. Den har jag fortfarande kvar och den är fylld av en naiv passion som kastar mig tillbaka i tiden när jag läser den. Vissa sidor i boken får mig att le brett eller nästan rodna eftersom texterna känns smått pinsamma idag. Andra är faktiskt ganska bra och berör mig fortfarande. Den här låten till exempel: En stråle ljus, som jag skrev när jag var i 15-16-årsåldern. Långt senare (2000) blev låten inspelad i studio och här kan du lyssna på den i mp3 om du vill.

En stråle ljus in i mörkret tränger

En lekfull sång som dansar runt och svänger

Ger allting liv, får blommorna att knoppas

Livet sprids, det kan ej längre stoppas

Här är min dag - Full av av möjligheter och alternativ

Här är min dag - Den första dan på resten av mitt liv

Såren läker och glädjen återvänder

Isen smälter av värmen solen sänder

Allt som var dött spirar, växer, hoppas

Livet sprids, det kan ej längre stoppas

Här är vår dag - Full av av möjligheter och alternativ

Här är vår dag - Den första dan på resten av vårt liv

Låt oss leva det nu!

© HD

Insomia

Ibland har jag oerhört svårt att varva ner tillräckligt för att kunna somna på kvällarna. Oftast beror det då på att jag är övertrött eller att det är något som snurrar lite för intensivt i tankarna. Tack och lov är det inte ett konstant problem för mig men det händer ändå med jämna mellanrum och ibland under lite längre perioder. Istället för att ligga och vrida och vända mig i sängen brukar jag djupdyka i en bok, film eller (som allt ofta på senare tid) i en streamad tv-serie tills jag är så trött att jag somnar av utmattning. 

I natt började jag titta på en intressant serie på Netflix; Touch (2012-13). Det handlar om en ensamstående pappa till en autistisk, 11-årig pojke. Pappan spelas av Kiefer Sutherland och pojken av David Mazouz. Pojken kan inte prata alls och pappan, som har kämpat i alla år för att försöka hitta ett sätt att kommunicera med sin son, inser plötsligt att sonen ser mönster i siffror och system och på så sätt tycks kunna förutsäga händelser. Pappans uppgift blir att försöka tolka sonens budskap för att kunna förebygga olyckor och påverka de inblandades livsöden. Jag har bara hunnit se de första avsnitten så det är för tidigt att ge en riktig recension. Men serien är fängslande, skådespelarinsatserna bra och jag gillar intrigbygget som (ännu i alla fall) är ganska oförutsägbart. Varje avsnitt bildar en väv av olika livsöden som så småningom dras samman på ett lite oväntat sätt. Me like!

Positiv-listan

• Trots att det blev alldeles för få timmars sömn i natt känner jag mig ganska laddad nu på morgonen. Ska bara ta mig en tretår kaffe och sedan är jag nog redo att ta tag i dagens jobb.
• Peter har jobbat halvtid ett par dagar efter den jobbiga operationen och det verkar funka över förväntan. Skönt!
• Fick en förfrågan igår som gjorde mig väldigt glad. Min första bok Älskade ungar (2000) baserades på 12 av mina låtar. Nu planeras en stödgala för NPF (neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD, ADD, Aspergers och andra diagnoser inom autismspektrat) och de vill använda några av mina låtar - SÅ kul! Här kan du lyssna på några av låtarna från CD:n om du är nyfiken ...

Ha en bra dag!

Positivt tänkande

Jag är i grunden en väldigt positiv person som nästan alltid väljer att se möjligheter istället för problem. Jag brukar vara bra på att söka eller skapa ljusglimtar i vardagen som hjälper till att motverka allt det negativa, mörka som finns i livet ... 

MEN som jag nämnt tidigare i bloggen så har diverse personliga kriser avlöst varandra de senaste åren och någon gång i vintras hamnade jag i ett läge där mörkret totalt överskuggade varje ljusglimt. Och tyvärr så pratar vi inte om några små livskriser, utan om kriser som att flera av mina nära anhöriga drabbats av stora svårigheter. Bara för att nämna några: Allvarliga sjukdomar, ett flertal operationer - ibland med svåra komplikationer, ett par tuffa skilsmässor, djupa depressioner, misshandel med efterföljande rättegång m.m. Själv har jag haft ett par långa sjukskrivningar på grund av en brusten blindtarm och ett brutet ben, vilket gjort det svårt att få ekonomin att gå ihop som egen företagare. Allt detta har gjort att jag hade levt med oro och negativ stress under så lång tid att när Robin insjuknade i cancer och gick bort väldigt hastigt förra hösten så tog min motståndskraft helt enkelt slut. Jag fastnade i tanken och såg bara mörker. Nu är det dags för en förändring!

Dagens positiv-lista

Från och med idag ska jag försöka börja varje dag med att lyfta fram gårdagens guldkorn i vardagen. De kanske inte alltid är så stora men jag hoppas ändå att det kan göra skillnad i mitt sätt att tänka. Jag ska göra en positiv-lista varje dag under en period så får vi se vart det leder. Idag har jag inte bara en - utan tre saker på min lista. Here we go:

• Jag klippte ner Bonitas päls igår. Perros (spanska vattenhundar) ska klippas 1-2 gånger om året och nu var hon riktigt långhårig och det hade börjat tova sig i botten. Eftersom det tar ett antal timmar att klippa så har jag dragit mig för att sätta igång. Men nu lyckades jag äntligen få fingrarna ur = Liten seger för mänskligheten - Stor seger för mig!
• Min relativt nyopererade gubbe hämtar sig sakta men säkert och igår var han förhållandevis pigg. SÅ skönt att se att det äntligen tycks gå åt rätt håll!
• Trots att vi har två löptikar i huset så har jag sovit hela natten. Det är något som inte hänt så ofta på sistone och något att vara riktigt tacksam för!

Bonita före klippning ...

... och efter klippning.

Ge mig kraft, ge mig mod, ge mig styrka ...

Idag ...

... är ingen vanlig dag i min och min familjs värld. Det är idag ett år sedan vår extrason Robin drog sitt sista andetag endast 19 år gammal. Ett år av saknad och sorg. Samtidigt är vi oerhört tacksamma över att du blev en del av våra liv, Robin. Du kommer alltid finnas i våra hjärtan! <3

Glitter och glamour

Why don't you do right (YouTube-klipp)

Nu när jag närmar mig tant-status med stormsteg vill jag göra en bekännelse: Jag har alltid drömt om att någon gång i mitt liv få chansen att göra en klassisk pianobarshow med glitter och glamour á la Jessica Rabbit. Det vore SÅ häftigt! Älskar gammal, go' jazz men får alldeles för sällan chansen att sjunga den typen av låtar. Och definitivt inte i ett glittrigt fodral och med stilettklackar. Tja ... Det är väl kanske bäst så. Det är nog ändå inte riktigt min stil. Jag är, och har alltid varit, mer singer / songwritertypen. Ni vet liiite mindre glamorös med lagom höga klackar, jeans och ofta med en gitarr i famnen. Mindre teater och mycket äkta känsla. Eftersom jag, fortfarande efter alla dessa år, alltid är väldigt nervös för att gå upp på scenen så inbillar jag mig att det vore skönt att ha en scenroll att gömma sig lite bakom. När man är sig själv så känner man sig ofta väldigt naken och utlämnad. Särskilt om man (som jag) ofta sjunger sina egna sånger eller väldigt personliga tolkningar av andras. Nåja, riktigt lika utstuderad som Jessica Rabbit kanske inte min scenpersonlighet skulle behöva vara ändå. But a girl's gotta dream ...

Här är en av mina egna låtar. Om du lyssnar på den så förstår du att Jessica-Rabbit-konceptet inte funkar något vidare för mig. Jag får helt enkelt gilla läget. Eller så får jag lov att börja skriva en annan typ av musik, skaffa mig en jäkligt bra korsett, lära mig att åla omkring i högklackat och träna stenhårt på mina förförelsekonster. Phu ... Nej, jag får nog lov att vara nöjd med att vara mig själv både på scenen och IRL. Och det är väl egentligen så det ska vara!