onsdag 17 oktober 2018

Kaos? Eller nödvändig utveckling?


Jag har ju tyvärr väldigt svårt att sitta längre stunder vid datorn men nu MÅSTE jag bara få ner några av mina tankar om det politiska läget, även om det tar en stund och jag måste vila ändalykten mellan varven. Here we go:

Vi översköljs i media av analyser av det parlamentariska läget och av politikernas ageranden. Ord som kaos, katastrof, svek, bristande ansvar, barnsligheter och liknande används ofta av både "förståsigpåare" och av "vanligt folk". Jag har egentligen aldrig var särskilt intresserad av den parlamentariska biten av politiken. Har inte heller känt mig 100% hemma i något politiskt parti, utan främst engagerat mig i sakfrågor genom åren. Däremot har jag mycket klart för mig vad jag har för grundläggande värderingar. Och vilka politiska partiers ideologier som ligger närmast det jag tror på (om än inte alltid i sin helhet) och vilka partier som absolut INTE står för de värderingar jag har - varken i praktiken eller rent ideologiskt. Kanske är det just därför jag häpnar när jag hör kommentar som:

"C och L borde skärpa sig, ta ansvar, kliva upp ur sandlådan och prata med SD!" 

"Om politikerna bara kunde släppa på sina "barnsliga" principer så skulle ju Sveriges regering bildas på nolltid."

"Inte kan man väl hålla ett partis historia mot dem i all evighet? SD har ju ändå fått 17,5 % av folkets röster! Det är odemokratiskt att inte samarbeta med dem!"

Så går diskussionerna i media. Helt otroligt! Har folk glömt bort vad de olika partierna egentligen står för? Har vi tappat kunskapen om vad partierna har för grundläggande ideologier? Ja, det enda som gäller i debatten nu är frågan om vem som ska få/ta maken! Vad som står i partiernas partiprogram och vad de har för historisk bakgrund verkar vara helt oviktigt i dagsläget. Ja, förutom när det gäller SD förstås där många tycker att man "tjatar" om deras nazistbakgrund och att man inte borde hålla den emot dem i dag. När det gäller V talas det nästan lika ofta om deras kommunistiska bakgrund. Till skillnad från de (idag när makten står på spel) allt mer "accepterande" tongångar som plötsligt hörs kring SD så verkar det fortfarande självklart att hålla V:s historia emot dem för tid och evighet. Och visst! Bakgrund är en sak som är oerhört viktig - Men ännu viktigare är väl ändå vad partierna vill och står för idag? När kollar man vad dessa två partier i ytterkant vill genomdriva för politik så vet då jag alldeles säkert vad som skrämmer mig mest!


Definitionen av kaos är oordning, turbulens och förvirring. Kaos är också kopplat till oförutsägbarhet och förändring. Valresultatet var inte oförutsägbart i sig, tror jag. Det finns många goda skäl till att det blev som det blev. Blockpolitiken har varit så stark det senaste decenniet att de olika partiernas grundläggande skillnader blivit så diffusa att ingen längre minns. Jo, att det är skillnad mellan höger och vänster är de flesta medvetna om. Men att det är stora ideologiska skillnader mellan de fyra allianspartierna sinsemellan och även mellan S och MP verkar de flesta glömt bort. Och det är inte alls särskilt konstigt, tycker jag. Partiernas särarter har drunknat i blockpolitiken. Politikerna uttrycker sig oerhört diplomatiskt i de flesta lägen nu för tiden. Varför? Jo, för annars kan man ju stöta sig med någon av sina allierade. Eller förlora några procent i nästa opinionsundersökning genom att framstå som en smula kontroversiella. Hemska tanke!

Så, var är alla brinnande eldsjälar? De där människorna som verkligen tror på sin sak och är beredda att kämpa för den? Jo, söker man så hittar man dem i princip bara hos SD. Björn Söders svulstiga uttalanden om "seger eller död" och att "ödet utsett oss" uppfyller säkert ett behov hos många. Kanske är det så att vi har för lite att kämpa mot i Sverige idag? Kanske är det därför SD lyckats få så många att utse invandrare som motståndare/syndabockar? Kanske har vi det för bra och behöver ett hot (verkligt eller ej) för att vakna upp ur vår dvala och känna oss levande? En kamp som folk kan engagera sig i. "Vi mot dem". Något att tro på! 

Jag tror att alla de där sex partierna i mitten (som Annie Lööf talar om för jämnan) måste skärpa till sig och hitta tillbaka till sina grundideologier. Grow some balls! Stå upp för det ni tror på! Tala vitt och brett om era ideal! Ge oss vanliga, dödliga något att tro på och kämpa för! Det oförutsägbara och förändring är skrämmande men nödvändigt ibland. Det rymmer möjligheter. Kanske är detta kaos som råder efter valet precis vad vi behöver i Sverige för att kunna komma vidare? För att utvecklas. För att hitta en väg in i framtiden! Det tror jag. Vad tror du?


Tillägg: Ett par saker som inte kom med i mitt resonemang. C och L har sedan valet valt att stå fast vid sin ståndpunkt att inte samarbeta med SD eller sätta sig i en regering som är beroende av dem. Detta trots att det inte är populärt i Alliansen och väldigt kritiserat bland väljare och även i de egna leden. Det högaktar jag. Jag hoppas verkligen att de orkar stå fast vi detta vallöfte! Heja, heja!!!

En annan aspekt på eftervalskaoset (men minst lika viktig) hittar man i webbtidningen Nyheter 24. Krönika av Karl Anders Lindahl: Läs detta innan du kallar Svensk politik för "sandlåda"



söndag 7 oktober 2018

Livslängtan

Det är Peter som stök-skriver (du läste rätt - inte spök utan stök!), här idag.

Helena har tänkt ett längre tag på att skriva om det som man egentligen inte får eller bör prata om - än mindre skriva om. Hur man som hon kan älska livet men ändå vara tillfreds med tanken på att döden med stor sannolikhet kommer betydligt tidigare för henne än hon väntat. Helenas Gudstro hjälper henne mycket på vägen. Just nu så mår hon ganska så hyfsat. Igår orkade hon med två butiker i hyfsat snabb takt innan orken tröt, i den tredje blev det ridå väldigt snabbt. Idag har vi promenerat med hundarna 1½ kilometer vilket Helena inte klarat sedan innan cancerbeskedet. Så hur ska jag kunna förklara var Helena är i tanken på liv/död. Hon älskar livet och vill leva så länge som hennes liv är värt att leva. Hon har deklarerat inför mig och även sina barn och föräldrar att när hennes liv inte längre är värdigt enligt hennes värderingar så är det upp till mig att besluta om att det är nog. Det är inget litet beslut men jag hoppas vara stark nog att kunna ta det den dagen då det behövs. Hon har gått med hög värknivå sedan slutet på nittonhundratalet så värk vet hon hur man kan tänka bort till viss del och även så har hon börjat medicinera mer förnuftigt för att orka med vardagen. Så lite harmoni mellan medicin och "sju-tusan-jävlar" så kommer vi nog att reda resan framöver ett bra tag - om bara bromsmedicinerna fungerar. Jag tror att sammanfattningen är: Älska livet - acceptera döden.


Hennes största oro om framtiden gäller inte henne själv, utan som den varmhjärtade människa hon är, givetvis oss som blir kvar.. - Hur går det för Peter med huset, - hur ska mamma klara allt, - hur ska mina barn göra i kniviga situationer där mamma kunde hjälpt dom? Det är flera gånger i veckan som vi diskuterar och pratar om just sådana världsliga saker.

Vi har nu passerat 3 månader sedan vi fick cancerbeskedet. Resan har redan varit krokig och brokig. Framförallt så har alla frågetecknen i utredningsskeendet gjort att vi valsat runt i 1½ månad mellan olika avdelningar, innan vi slutligen hamnade på onkologen. Vi har tillhört bröstavdelningen 3 gånger, kirurgavdelningen för "okänd-tumör-sjukdom" 3 gånger och slutligen onkologen - allt detta på 1½ månad. Så kasten mellan hopp och förtvivlan har varit flera, snabba och för många för att man ska hinna reflektera över vad som händer på resan. Det är först nu när vi landat i en behandlings-situation som jag kan se tillbaka och reflektera över dessa lappkast på cancerresan.

Något som tagit oss helt på sängen är vilka som vågar och faktiskt tar ett steg fram, när Helenas situation saknar långsiktigt hopp. Vi hade aldrig i vår vildaste fantasi, kunnat förvänta oss det stöd vi fått där vi inte ens förväntat något. Det finns många på listan men jag nöjer mig med att säga Tack - Ni är hjältar! Det vi ser som utmärkande är att de som varit nära cancer eller någon annan livshotande sjukdom vågar vara öppna mot oss i vår tragedi. Eller så har de STORA hjärtan som finns till - även när Helenas liv är utmätt. Om Ni visste hur mycket Ni betyder!

//Peter.

fredag 5 oktober 2018

Tröttare än tröttast

 

Har haft några dagar då jag i princip sovit dygnet runt. Lyckas inte ens hålla ögonen öppna för att se en hel film. Än mindre har jag orkat jag skriva i bloggen eller svara på mail och meddelanden. Hade faktiskt en likadan sovperiod för en månad sedan men då skyllde jag på att jag behövde sova i fatt efter att jag äntligen fått lite smärtlindring av strålningen. Min käre make har dock stenkoll på läget eftersom han för logg över mitt hälsotillstånd varje dag. Han tror att tröttheten beror på att jag är i sista veckan av Ibrance-bahandlingen före veckouppehållet. (Jag tar dem i 3 veckor och har sedan  uppehåll 1 vecka innan nästa kur startar om.) Han har säkert rätt - liksom han oftast har - och i så fall så kommer jag antagligen piggna till någon gång efter lördag. Jag hoppas på det! 


See you when I wake up again!