Jag utmanar ödet

Egentligen är jag inte så värst skrockfull men vissa saker man gör eller säger känns verkligen som om man utmanar ödet. På något vis är jag alltid lite rädd för att min hybris ska straffa sig om jag utmanar ödet allt för mycket. Och det var nog precis vad jag gjorde igår!? I slutet av januari 2019 ska min son Stefan och hans Linda gifta sig. I detta läge är det naturligtvis svårt att veta säkert om jag kan vara med på bröllopet eller inte. Men jag vill SÅ mycket!!! Och därför är det mitt första mål att kämpa för att vara kvar tills dess. So far - so good. Det i sig är inte så farligt. Mål och hopp är ju bra, ja till och med livsnödvändigt när man är i min situation. Värre var nog att jag vågade mig på att beställa en alldeles underbar klänning för tillfället. Det är väl att utmana ödet på fler sätt en ett, är jag rädd. I dagsläget vet jag ju inte alls vad jag har för prognos eller vilka behandlingar och operationer som kan ligga framför mig. Och om jag nu kan vara med på bröllopet så kommer storleken förmodligen inte alls att passa då jag redan nu tappat 14-15 kg. Urbota dumt att beställa redan nu egentligen - men det struntar jag i!!! För mig är klänningen en ren kampsymbol. Jag ska hänga upp den på synlig plats för att påminna mig om mitt första delmål varje dag! 

Har fått tid till Hematologen (blodspecialisten) nästa vecka för provtagningar. Bra! Men absolut bäst igår var att det ääääntligen kom: Det efterlängtade sommarregnet med härlig svalka och som ett balsam för en svettig tants hår. Underbart! Jag önskade att jag varit pigg nog för att dansa barfota i det våta gräset och låta det milda regnet skölja över min kropp , så som jag gjorde ibland när jag var liten och vi var i vårt sommartorp. Men jag nöjde mig med att gå ut och vända ansiktet upp mot de tunga regnskyarna en stund, så där lite lite lagom vuxet och stillsamt. Det regnar även idag och jag njuter i fulla drag att att känna mig lite småfrusen mellan varven. Ha en skön dag - i regn eller sol!

Utmana inte ödet

Idag är det Fredagen den 13:e! 😲
Inte för att det spelar så stor roll. Inte egentligen. För jag är inte skrockfull eller så. Eller ... Hmm ... Jo, kanske lite då ... För det finns något lite läskigt med alla skrockfulla varningar. Sägs det att man ska undvika att gå under stegar så kan man ju ge sig på att man får en färgburk i huvudet om man nu gör det. Sägs det att man inte ska lägga nycklarna på bordet så kan man ju ge sig på att de försvinner för tid och evighet ...

Att fredagen den 13:e skulle vara särskilt olycksdrabbad har jag svårt att tro. Men ... HJÄLP!!! Nu utmanade jag väl ödet bara genom att säga så!? Nej, det är nog bäst att ta det väldigt lugnt idag. Tror jag skippar städningen (men vet aldrig vad som kan hända med en dammsugare!) och låter hemhandlingen vänta tills i helgen. Kanske skulle jag ta en vilodag och läsa en bra bok istället? Eller streama lite film och bara mysa med våra härliga valpar. Jag kan ju alltid skylla på att jag inte vill utmana ödet en dag som denna! 😏

Dear Mr. Murphy

När vi nu inleder påskveckan så har jag en bekännelse att göra. Och det är inte att jag ska ta kvasten till Blåkull, jag lovar. Nej, det är att just den här veckan ger mig stora skälvan. 

Har du hört hört talas om Murphys lag? Det har jag. De senaste åren har den i allra högsta grad påverkat mitt liv. I både stort och smått, kan tilläggas. Och under påskhelgen brukar det bli som mest tydligt av någon outgrundlig anledning. "Om något kan gå fel så gör det med all säkerhet det." Jag törs inte ens börja räkna upp alla de olyckliga händelser som inträffat i vår familj just under påskhelgen men jag kan avslöja att det rör sig om allt mellan ett flertal allvarliga akutresor på grund av sjukdom - till en rad bagateller som t.ex. ett tjog krossade ägg på golvet. Kanske är det bara en tillfällighet att vi varit extra olycksdrabbade under påsk. Men vore det möjligt skulle jag gärna stryka påsk och gå direkt till pingst i stället.

Det är synd att jag inte är skrockfull för i så fall finns det förmodligen en hel del knep att ta till för att undvika olyckor. Kanske borde jag försöka mig på att tända en påskbrasa i år för att jaga bort häxor och allt okytt. Är bara lite rädd att jag skulle lyckas bränna ner halva kvarteret i så fall. Gevärsskott och smällare ska tydligen ha samma effekt men det är nog inte heller så smart att ge sig på. Hörde något om att ett blått band i klädseln skulle kunna förhindra olyckor. Det verkar ju vara lite mindre farligt så det kanske jag skulle våga testa det i alla fall. Annars törs jag knappas utmana ödet, utan kan bara hoppas att denna påsk ska bli ett undantag. Please Mr. Murphy!