Jag kastar inte in handduken

Sist jag skrev i bloggen gnällde jag över att jag vaknat på fel sida. Och tyvärr har jag ännu inte lyckats vakna på "rätt" sida ännu, trots att jag verkligen försökt. Känner mig lite som Ior här ovan. Vad jag än gör - vart jag än går - så har jag ett alldeles eget, regnmoln ovanför mig. Jag kan ju se solen där borta vid horisonten så snart hittar jag kanske orken att "springa" ifrån molnet. Eller så hittar jag kraften att ändå njuta av solregnet. Men just precis nu är det mörkt. Och det kanske det måste få vara ibland ...

I samband med att jag fick Zometa-dropp i fredags nämnde jag för sköterskan att jag fått så mycket svagare ben de sista veckorna. Hon blev bekymrad och ville gärna att onkologen skulle titta på mig innan vi åkte hem. Visst. När vi var klara så satte vi oss i väntrummet. Tiden gick och jag har ju väldigt svårt att sitta rakt upp och ner på en stol. Efter en stund bad jag Peter att säga till om att vi skulle åka hem och ta det per telefon istället. Vi hann inte särskilt långt innan sköterskan ringde och bad oss vända. Läkaren undersökte mig och bestämde direkt att han ville lägga in mig. Jag blev minst sagt chockad men han misstänkte tydligen att det blivit något knas i ryggraden och ville ta en ny magnetröntgen. Ok. Jag hatar verkligen att ligga på sjukhus (har alldeles för negativa erfarenheter sedan tidigare) men jag hade inte något val. Ville inte riskera att bli förlamad om någon kota nu skulle ha kollapsat. Fick åka ner på röntgen nästan direkt efter inskrivningen. Tack och lov så visade den inga stora förändringar! Men de ville ändå att jag skulle stanna över natten och misstänker nu istället att det är något neurologiskt skit. Tur att jag har tid hos neurologen redan på onsdag. Fick åka hem igen på lördagen. Skönt! Vill mycket hellre släpa mig fram här hemma än på sjukhuset. För benen funkar fortfarande inte som de ska. Suck!

Ni vet det där talesättet "att man måste vara frisk för att orka vara sjuk"? Det stämmer. Bara det här med att försöka få till något gånghjälpmedel har visat sig vara riktigt struligt. Precis som om man skulle be om hjälp om det inte behövdes? Eller ..? Kanske finns det många i min ålder som går omkring och drömmer om en alldeles egen rollator eller transportrullstol - Vad vet jag? För mig är det snarare mardrömsaktigt att ens behöva be om detta och det känns som ett riktigt stort nederlag för mig ... Hur som helst så är jag oerhört tacksam över att Peter tagit på sig att ringa alla dessa samtal som tydligen krävs. Man hänvisas hit och dit och fram och tillbaka i alla frågor. Själv orkar jag inte strida. Inte idag i alla fall. I morgon är en helt ny dag. Då ska jag försöka vakna på rätt sida! 

Känslan av att vakna på fel sida

Jag brukar alltid försöka att vara så positiv som jag bara kan, trots att det faktiskt är en riktig kamp att se allt det som är positivt i livet ibland. Men idag vaknade jag på helt fel sida. Jag försökte verkligen att somna om igen med förhoppning om att kunna vakna på rätt sida. Men det gick inte alls! Så idag har jag ett alldeles eget, mörkt regnmoln ovanför mitt huvud och det känns inte som om det kommer att klarna upp ännu på ett tag. Hoppas att det är solsken i morgon för jag hatar faktiskt att känna mig så himla deppig, trött och less på allt. Är egentligen inte alls (och vill verkligen inte vara!) en gnällspik. Men idag måste jag bara få gnälla av mig lite. Så gnällkänsliga läsare rekommenderas att surfa vidare NU!

För 3,5 vecka sedan fick jag min första skelettstärkande behandling (Zometa i droppfrorm). Idag är det dags för den andra behandlingen. Det är ju egentligen jättebra. Och med tanke på att röntgenresultaten visade att den hormonblockade behandlingen verkar bromsa upp cancern så borde jag väl vara väldigt positiv. Men (och det är ett STORT MEN) efter förra Zometabehandlingen fick jag 39 graders feber i ett par dygn och sedan dess har jag varit extremt trött, yrslig och har börjat tappa mitt hår. Det är ju inte kul - men inte heller helt oväntat. Värre är att jag fått allt sämre funktion i bäcken och ben. Skelettet håller liksom inte riktigt ihop, vilket påverkar balansen, förmågan att tömma blåsan och styrkan i benen. Efter en hel del ångest bestämde jag mig för att be om att få hjälp till en rollator, söka färdtjänst (om inte Peter kan köra) och handikapptillstånd (om jag kan få skjuts) eftersom jag inte klarade av att gå mer än ett par hundra meter. Det var ett riktigt tufft beslut. Men ännu tuffare är att den sista veckan har mitt högra ben nästan helt slutat att bära. Är livrädd att rollator inte räcker till längre, utan att det måste till en transportrullstol snart om jag ska kunna ta mig någonstans. 

- Det är kanske bara en tillfällig försämring, hörs förnuftets röst viska inom mig.

- Men tänk om försämringen bara fortsätter i samma takt!? skriker känslans röst, ångestfullt, gång på gång - högre och högre ...

Skit! Jag vill bara dra något gammalt över mig och gråta idag. Men nu måste jag göra mig i ordning och åka in för att få nästa behandling. Håll tummarna för att jag åtminstone slipper få feber denna gång! 

Hoppas du får en bättre dag än jag idag! 😁