Dokumentär eller propaganda?

Ute spirar våren och jag njuter av solen de stunder den visar sig samtidigt som jag orkar vara ute. Men nu för tiden måste jag tyvärr tillbringa mycket tid i min tryckavlastande, ställbara säng på grund av min trasiga, ständigt värkande rygg. Jag har svårt med "vanliga" böcker på grund av mitt dimseende och måste därför välja e-böcker när jag vill läsa. Tack och lov för TV, streaming och min laptop! Jag har alltid haft ett stort intresse för film och dramaturgi och valde även att utbilda mig inom området media- och kommunikation med inriktning mot film på 2000-talet. Efter utbildningen har jag sedan jobbat mer med litterära berättelser och teater. Nu har jag som sagt väldigt mycket tid att titta på TV och film. Det är svårt att inte falla tillbaka i rollen som filmkritiker (något som jag jobbade med vid sidan om under tiden jag utbildade mig) men jag försöker låta bli att fastna, eftersom jag behöver vilan. Men ibland är det helt enkelt omöjligt att inte reagera och reflektera!

Den senaste veckan har jag skrivit ett par inlägg om kontroversiella dokumentärer / personporträtt som visats på SVT. Läs gärna om det i mitt tidigare inlägg Aldrig mer! där jag funderar kring dokumentärerna om R. Kelly, Michael Jackson och Josefin Nilsson. I ovanstående fall är det lätt att känna sympati och medlidande med de berättelser vi får ta del av. Utan att ifrågasätta särskilt mycket, faktiskt. Trots att även dessa berättelser är ensidiga och utan tvekan har tagit ställning i berättandet. Men det finns även en aktuell dokumentär som SVT visar som jag dragit mig för att skriva om. Varför? Jo, eftersom jag egentligen inte anser att den ska få mer uppmärksamhet än nödvändigt. Men nu gör jag det i alla fall...

Orsaken till att jag ändå väljer att skriva om den är att jag verkligen undrar varför i hela friden SVT valt att köpa in den och visa den på bästa sändningstid och på SVT play. Det får mig att fundera om gränsen mellan dokumentär och propaganda suddats ut? Och om SVT (våra skattefinansierade public service kanaler) inte längre har några som helst krav på sig att vara objektiva eller åtminstone ha någon slags jämvikt i sina inslag. Det får mig att ifrågasätta vilken definition dokumentärfilm egentligen har nuförtiden?

Wikipedias definition: "En dokumentärfilm är en film som dokumenterar en aspekt av verkligheten. En dokumentärfilm är inte dramatiserad eller iscensatt och historien som berättas är inte fiktiv. En dokumentär kan exempelvis avhandla historia, natur och vetenskap, mänskliga livsöden eller politiska och sociala motsättningar."

Ja, definitionen är visserligen lite flytande - men allvarligt...? Dokumentären jag talar om är "Mattias Karlsson - året fram till valet". Under 1 tim och 32 min målas ett sympatiskt personporträtt av Sverige Demokraternas (SD:s) avgående gruppledare och chefsideolog. Filmen är gjord av Mattias skolkompis Kalle Segerbäck som faktiskt verkar vara lite kär i Mattias. Eller åtminstone är han ett av Mattias största fans i idolklubben. Filmen handlar i princip inte alls om Mattias SD politik. Det närmaste den främlingsfientlighet (som SD faktiskt står öppet för) är en tvetydig kommentar om att grannens lamadjur kanske inte riktigt passar in i det småländska landskapet, men att de trots allt gör nytta eftersom de tydligen försvarar fåren mot vargangrepp. Lite "fåraktigt" tilläggs också att ingen egentligen tycker om lamorna eftersom de är så väldigt otrevliga och sura.

Mattias framställs annars som en mycket enkel, sympatisk man med fötterna djupt i den småländska myllan. En man som gör vad han kan för sina barn och gamla föräldrar och som har offrat både sin hälsa och kärleksrelationer för det han tror på. Vad han tror på sägs det inte just något om. Fokus ligger i stället på alla de krav Mattias arbete i riksdagen och för partiet ställer på honom och hur svårt det är att kombinera med ett privatliv. Han säger sig vara utbränd och när hans flickvän gör slut i samband med Almedalsveckan så djupdyker han dessutom i något som kan tolkas som en depression. Det är svårt att inte tycka om denne sympatiske och rättskaffens man när man ser den här så kallade dokumentären. Jaa, stackars lille man!

Jag har inte alls svårt att förstå filmaren eller Mattias Karlssons motiv till att göra denna produktion. Herregud, vilken bra publicitet för SD och deras chefsideolog - Bättre kan inte köpas för allt smör i Småland! De andra partiernas ledande representanter skulle säkert inte ha tackat nej till en sådan fantastisk chans att visa det svenska folket att de är en av "oss" men mig veterligt har ingen av dem fått chansen. Hade de också fått det, så hade det åtminstone blivit lite jämvikt i den politiska marknadsföringen. Som det är nu väcker SVT:s val att visa denna film en hel massa frågor hos mig och många andra: Vad har SVT för motiv med att visa denna film? Är det ett medvetet steg i att "normalisera" SD som parti? Vem driver i så fall detta bakom kulisserna? Var går egentligen gränsen mellan dokumentär och propaganda? Kan vi inte kräva lite ansvar och någon sorts objektivitet av public service som ju ändå drivs med skattemedel? Jag bara undrar...?

SYSTEMFEL (hashtag #metoo)

I förgår bloggade jag under rubriken Aldrig mer! om de upprörande dokumentärerna som SVT sänt de senaste veckorna om R. Kelly och Michael Jackson. De handlar om mäktiga, inflytelserika och kända mäns våld mot kvinnor och barn. Och hur de kommer undan med det. Porträttet av Ainbusk Singers sångerskan Josefin Nilssons tragiska öde fick bägaren att rinna över för mig. Hon blev svårt misshandlad av en man med långtgående konsekvenser för henne både psykiskt och fysiskt. Och i princip inga konsekvenser för honom. Jag blir så himla upprörd över att det kan vara så! Men egentligen är det systemet som inte fungerar. Rättsväsendet, som inte tar sexuella trakasserier, våldtäkter och kvinnomisshandel på allvar. OCH omvärlden som blundar och förminskar handlingarna. Jag blir väldigt kluven inför min egen ilska och vilja att hämnas. Egentligen tycker jag att det finns principer som är oerhört viktiga att följa för rättssäkerhetens skull:

• Alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats!!!
• Det är fel av media att hänga ut någon med namn innan denne person förklarats skyldig. Om offren outar någon med namn är en annan sak - De äger sin historia!
• Även om det finns förklaringar till ett beteende (som t.ex. att förövaren själv blivit utsatt) är det endast en förklaring och inte en förmildrande omständighet när det gäller brottspåföljd.
• Alla ska dömas lika utifrån sitt brott, utan hänsyn till vad de har för samhällsstatus, är inflytelserika, förmögna eller kändisar.
• Den som dömts för ett brott och avtjänat sitt straff ska få en ny chans att räta upp sitt liv och leva efter samhällets normer. Det är viktigt!

Det som är ett stort problem med att döma den här typen av brott, är att detta ofta sker bakom stängda dörrar och de enda närvarande ofta är offret och förövaren. Det gör att bevisningen inte alltid är lätt. Det kan ofta bli en situation med ord mot ord. Och när en "ord mot ord"-situation uppstår så görs en bedömning av trovärdighet, vilket alltför ofta innebär att kvinnans ord väger lättare. I dagsläget verkar det som om bevisbördan för den som som utsatts för denna typ av brott är orimlig. Det måste finnas något sätt att göra någon sorts helhetsbedömning av situationen istället för att endast basera brottspåföljden på bevis som ex.v. läkarintyg av en nyuppkommen skada. Eller? När det gäller barn kan ju en röntgenundersökning även visa på tidigare misshandel - Varför inte även på en kvinna om hennes berättelse (och ev. vittnen) bekräftar detta? Varför används inte lögndetektor mer? Varför hörs inte vittnen om helheten istället för bara den specifika situationen som anmälts? Kvinnovåld är ju ofta något som pågår under lång tid innan kvinnan vågar anmäla.

Det måste till en förändring i bedömningssystemet! Jag tycker inte alls det är konstigt att den här typen av brott sällan blir en rättssak. Bortsett från att själva rättegången är oerhört påfrestande för den som utsatts för brottet (och att deras trovärdighet alltid ifrågasätts hårt) så är alltför ofta brottspåföljden (även när det finns konkreta bevis) en ren skymf mot alla offer. Så länge förövare rent juridiskt går fria så måste de outas på annat sätt. Om det inte sker en förändring så är risken stor att det med tiden utvecklas folkdomstolar som både anklagar och ser till att genomföra straff. Inte något som är värdigt en demokrati men som definitivt är en tänkbar följd av att det är så frustrerade med alla gärningsmän som går fria. Risken finns då att vissa av de anklagade på sociala- och i traditionella medier faktiskt är oskyldiga. Det är illa och sätter rättssäkerheten på spel! Jag är ingen jurist så jag vet inte exakt hur systemet ska ändras men det är hög tid att göra något! Tills dess: Tack och lov för #metoo!

Just nu: SVT granskar

Ibland finns det mycket jag skulle vilja skriva om - men som jag inte alltid riktigt vill/orkar/kan eftersom det balanserar på gränsen till det "alltför personliga". Som ex.v mina egna erfarenheter av och åsikter om saker som påverkar livet i allra högsta grad som ex.v. sjukvården, kontakter med FK, rasism, politik, miljö och privatekonomi. Jag är egentligen lite för sjuk för att alltid orka ge mig in i debatter.  Men denna gång kunde jag inte låta bli! Just nu granskar nämligen SVT konsekvenserna av försäkringskassans tuffare bedömningar. Särskilt av unga personer med funktionsnedsättningar. När jag såg det blev jag oerhört glad över att någon äntligen reagerar och var tvungen att delge vår berättelse. Systemet är trasigt och det måste till en förändring! 

Vår familj har tyvärr drabbats av FK:s nya, stenhårda bedömningar. Min man, som har en utsliten kropp med ett flertal allvarliga diagnoser och inte längre är önskvärd på den arbetsplats som varit hans i 18 år, blir inte beviljad sjukersättning av FK. Hur det blir för mig? Ja, det återstår att se? Snart kommer FK kanske även ifrågasätta min sjukskrivning. Detta är historier som jag kanske orkar skriva om så småningom. Men idag vill jag berätta om den person som drabbats hårdast i vår familj: Min dotter som har högfungerande autism och ADD som numer tvingas gå till socialen varje månad eftersom FK numer anser att hon kan jobba och försörja sig själv. Under veckan kommer SVT att visa flera reportage om unga funktionshindrade som förlorat aktivitetsbidrag: Missa inte det! Här kan du se deras minidokumentär i ämnet:

Ett riktigt jobb - Bara i fantasin

Den här dokumentären handlar om Helena och Martin som båda har en funktionsnedsättning. De bollas runt i ett system som påminner om ett flipperspel – i jakten på ett ”riktigt jobb”. Men Martin tvingas istället söka socialbidrag. Och Helena tar numera antidepressiv medicin. Varför blev det så? Vi har granskat konsekvenserna av att allt fler unga med funktionsnedsättningar uppmanas att söka ”riktiga jobb”.

SVT:s inslag och den efterföljande chatten visar på en skrämmande verklighet. Och det är oerhört många individer och familjer som drabbas! Konsekvensen av detta "sparande"? Ja, det borde man väl egentligen ha kunnat gissat sig till innan de politiska besluten fattades! Eller???

Vår berättelse

Jag är mamma till en tjej på 28 år som har högfungerande autism och ADD. Hon har dessutom en förlossningsskada i botten som påverkar henne rent fysisk. Redan som 4-åring fick hon diagnos och (eftersom det inte alls fungerade med dagis) fick jag säga upp mig från min fasta tjänst för att vara hemma med vårdbidrag. Trots medicinering med centralstimulerande medel och anpassad skolgång (mindre tid, assistent och/eller liten grupp) har det varit omöjligt för henne att orka med en hel skoldag i alla år. Konkret består hennes funktionshinder av en oerhört låg energinivå - både fysiskt och psykiskt, problem att läsa in sociala situationer, koncentrationssvårigheter, perceptionsstörningar och återkommande perioder med depression, ångest och tvångstankar.

Sin första djupa depression med svår ångest/tvång och självmordstankar hade hon redan som 9-åring. De dåliga perioderna har sedan varit återkommande under alla år. Under sina bra perioder har ofta de stödåtgärder, som jag som mamma lyckats kämpa fram i skolan, dragits ner och resultatet har blivit att kraven blivit för höga och hon har åter rasat ner i en dålig period. Ändå hankade vi oss fram genom grundskolan, även om hon bara fick betyg i grundämnena och gick ut ett par år senare än sina jämnåriga. (Då hon har ett högt IQ och egentligen inte har några inlärningssvårigheter är detta inte något vidare bra betyg för grundskolan/skolan.) I gymnasiet kraschade det med dunder och brak redan efter ett halvår eftersom de planerade anpassningarna inte alls fungerade. Hon hamnade i en lång och djup depression med sJälvskadebeteende, ångest, social fobi och var därför tvungen att avsluta sina gymnasiestudier. Det tog ett par år för henne att komma ur denna dåliga period.

Vid 20 års ålder fick hon aktivitetsersättning, så småningom ett eget boende med boendestöd (enl. LSS) och praktikplats några timmar ett par dagar i veckan via daglig verksamhet. Det var en lång, ganska bra period utan djupa depressioner. Men eftersom min dotter gärna ville fullfölja sina gymnasiestudier sökte hon aktivitetsersättning för studier och började läsa igen på folkhögskola. En kurs som kallades Flex och var anpassad för unga med npf-diagnoser som behövde gymnasiekompetens. Detta innebar att de läste i liten grupp, hade mycket självstudier och en individuell studieplan. Det fungerade ganska bra i två år, sedan beslutade skolan sig för att lägga ner denna studiemodell. Konsekvensen blev att hon åter hamnade i en mycket dålig period och fick lov att avsluta sina studier.

Då vi insåg (efter en längre sjukskrivning) att det inte var möjligt för henne att fortsätta sina studier så sökte vi åter aktivitetsersättning och boendestöd enl. LSS. Boendestödet är nu beviljat med 3 tim/veckan men denna gång blev det avslag på aktivitetsersättningen då FK ansåg att hon inom ett år borde kunna försörja sig själv genom förvärvsarbete. Hon blev därför hänvisad till arbetsförmedling och socialtjänsten. Vi överklagade till FK men fick åter avslag. Det senaste året har hon gått på socialbidrag som ska sökas månad för månad, vilket är ett stort problem för någon som har svårt att organisera sig, lätt blir stressad, får ångest av ovisshet och omställningar. Tyvärr har boendestödet liten/ingen möjlighet att hjälpa henne med pappersarbeten/möten etc. utan det hamnar på mig och hennes bonuspappa. AF vet inte riktigt vad de ska göra med henne då de förstår att ett heltidsjobb ligger lång utanför möjligheternas ram. Eftersom hon aldrig haft något annat än jobbpraktik genom daglig verksamhet så har hon inget SGI eller A-kassa att falla tillbaka på.

För att försöka påverka situationen för barn och unga med den här typen av funktionshinder skrev jag boken “Älskade ungar” som gavs ut via Gravander och Widerlöv förlag år 2000. Den handlar om hur det var för oss att ha barn med NPF-diagnos i familjen. En andra upplaga gavs ut i egen regi via Duo Dito förlag i samband med att jag, min dotter och min man gav ut diskussionsboken: “Ska det vara så här?” 2011. Den handlar om den situation som uppstod då min dotters gymnasieskola inte kunde anpassa hennes studier och hon drabbades av en djup depression med självskadebeteende på grund av detta.

Som ni kanske förstår av vår berättelse så har samhällets stöd alltid varit otillräckligt och jag (som mamma) har i alla år fått lov att anpassa mitt liv (vad gäller yrke/studier) för att finnas till som stöd. Nu börjar jag få panik då det inte längre tycks finnas något stöd alls från samhällets sida. Till saken hör att jag blev diagnostiserad med spridd bröstcancer i somras och vet att mina dagar är räknade. Då jag varit dålig har min man (som även han har hälsoproblem och är långtidssjukskriven) fått rycka in och hjälpa dottern med alla ansökningar, möten etc. Men hur ska det bli när jag/vi inte finns som stöd längre? Har hon ens någon framtid?

Forserum 20190226 / HD

Frukostfunderingar

Mitt frukostbordet här hemma, en vecka före jul

God morgon kära vänner! Är du en natt- eller en morgonmänniska? Jag har alltid varit en typisk morgonmänniska. Timmarna innan världen börjar snurra  är, och har alltid varit, värda guld för mig. När barnen var små steg jag ofta upp vid 4-5-tiden för att hinna skriva en stund innan morgoncirkusen satte igång. Nuförtiden har jag ju inga små barn hemma som vaknar upp och kräver full uppmärksamhet. Men trots att jag oftast äger min egen tid nu, är jag ändå morgontidig. Jag gillar verkligen de där timmarna då det är tyst, lugnt och tanken är ren. Ja, efter ett par koppar kaffe och lite värkmedicin, vill säga. Oftast är det i arla morgonstund som jag skriver här i bloggen. Men först brukar jag alltid läsa nyheter på webben och idag är det reflektioner över vad som händer just nu i Sverige som far runt i mitt huvud. Är du inte intresserad av politik och samhällsfrågor så ska du sluta läsa nu!

Igår vad det 100 år sedan demokratin infördes i vårt land. Det är verkligen värt att fira: Hurra, hurra, hurra! Det dröjde dock ett tag till innan det var klart att även kvinnor skulle omfattades av den allmänna rösträtten men det kom också kort efter detta. Demokrati är det som gjort Sverige till ett land som jag alltid varit stolt och tacksam över att leva i. Nu skriver jag varit (i imperfekt) eftersom jag är rädd att det snart inte är lika självklart längre. Varken med demokrati eller med den stolthet och trygghet jag alltid känt över att vara svensk. Ännu är vi inte där men jag undrar verkligen vart vi är på väg!

Idag är det 100 dagar sedan valet och vi har fortfarande ingen regering. Det är knappast något att fira eller vara stolt över. Visst, demokrati måste få ta tid - Men allvarligt talat, kära folkvalda politiker: Vad håller ni på med? Är det SÅ viktigt att vinna makt att ni är beredda att riskera ett nyval, hellre än att försöka hitta kompromisser som kan funka för denna valperiod? Ett nyval kostar (enligt DN och Expressen) ungefär lika mycket som en ordinarie val, dvs c:a 400 miljoner kronor. Enligt opinionsundersökningarna skulle det knappast innebära någon större förändring i valresultatet. Åtminstone inte vad gäller mandatfördelningen mellan blocken. Är det försvarbart att lägga SÅ mycket pengar på något som inte kommer att förändra förutsättningarna? Särskilt när det flaggas för stora neddragningar inom många sektorer! Att SD är de enda som kommer att vinna på ett nyval är troligt, tyvärr. Var det inte att ge dem mer makt ni ville undvika? Jag har högaktat C och L för att de stått fast vid sina principer men nu undrar jag om det bara varit ett spel för gallerierna. För den så kallade "förhandlingen" med S har ju varit ett skämt från början till slut. För att kunna kalla något för förhandling så krävs kompromisser från båda håll - Inte ultimatum. Att tro att S ska lägga sig platt och bedriva en ren allianspolitik (med stora reformer som går helt emot deras grundideal) är bara dumheter! Men det visste du väl redan från början, Annie Lööf? Jag kan inte annat än tro att det handlar om en ursäkt för att till sist (efter mycket spelat motstånd) ändå "tvingas" att indirekt samarbeta med SD. I så fall tycker jag att ni kan strunta i spelet och köra på nu! Det är både billigare för stadskassan och schystare mot oss väljare!

Nåja, någon regering har vi inte och det verkar inte som om det finns någon lösning i det närmaste. Men en ny M och KD budget röstades igenom förra veckan. Så nu ska här reformeras, minsann! Och detta utan någon "riktig" regering vid styret. Toppen! Vi börjar med skattesänkningar på närmare 20 miljarder. Sänkt inkomst- och pensionärsskatt. Wow - Min mamma (som är fattigpensionär) kommer att få c:a 100 kr mer i plånboken i månaden! Vinnare: Höginkomsttagare. Förlorare: Arbetslösa och långtidssjukskrivna. Ok, jag kan hålla med om att det ska löna sig att arbeta. Men är det rimligt att de som av någon orsak inte kan arbeta får det ännu sämre än de redan har ekonomiskt? De flesta av oss har ändå jobbat och betalat skatt i många år.

Ännu finns inte detta (som S nyss avskaffade) med att återinföra den bortre gränsen för sjukskrivning med i budgeten men det finns planerna på det i tilläggsbudgeten, vad jag förstår. Samtidigt har man gjort det nästan omöjligt att få sjukersättning (fd. sjukpension) eller aktivitetsersättning - oavsett vad man har för diagnos eller funktionshinder. Det har även talats om att sänka subventionerna när det gäller "dyra" mediciner. Hittar inget om det i dagsläget men är livrädd. Ovan ser ni hur min dagsdos av medicin ser ut. Jag har behov av 24 piller/dagen + div. annan medicinering som ex.v. insulinsprutor och astmasprayer vid behov. Bara den lilla orangefärgade kapseln (vid kaffekoppen) kostar mellan 25000-30000 kr/månaden att behandla mig med. Det är betydligt mer än min sjukpenning ligger på/månad. Tyvärr kommer inte denna behandlingen att bota mig från min spridda bröstcancer. Däremot kan den ge mig åtskilligt längre tid att leva. För mig är det värt ALLT! Men någon produktiv människa i samhällskuggeriet kommer jag knappast att bli någonsin igen. Kanske är det snart dags för att återinföra Ättestupan?

Jahaja, jag surfar vidare och konstaterar att den nya budgeten innebär nedläggning av Jämlikhetsmyndigheten som startades för knappt ett år sedan i spåren av #metoo-rörelsen. Snabbt tas beslutet så att det inte hinner bli allt för stark opinion runt det hela. Budgeten röstades igenom förra veckan, beslutet om nedläggning togs igår och ett år får de på sig att avveckla. Motiveringen M och KD har är att "alla myndigheter ska hantera dessa frågor" i stället. Jo, det blir säkert jättebra! Sedan fortsätter de glatt med att göra kraftiga nedskärningar i Naturvårdsverkets budget (c:a 40 %) mitt i den värsta klimatkrisen. Fantastik timing, inte sant? Att slopa fri entré till statliga museer är väl inte den värsta konsekvensen av budgeten men ändå. När kommer det att kosta att låna böcker på bibblan också, undrar jag? Både Arbetsförmedlingen och migrationsverket drabbas av kraftiga nedskärningar. Vad konsekvensen av det kommer att bli vågar jag knappast tänka på ...

Usch, nej, nu är jag trött på politik! Det är dags att börja denna dag på allvar. Ute skiner solen över ett vintergrant landskap och det är mindre än en vecka kvar till jul. Innan dess kommer jag att få mina gånghjälpmedel och jag ser verkligen fram emot att kunna ta promenader. Tack och lov finns det fortfarande vissa fria hjälpmedel för behövande i Sverige och det är jag oerhört glad för!

Ha en bra dag i vintersolen!

Ordanvändningar

När SD röstade ner regeringens budget och regeringen därför gav besked om att det blir ett extraval i mars -15, använde de flesta journalister, statsvetare och andra experter ordet "förvåning". Personligen har svårt att förstå det. Ja, inte ordets betydelse i sig, utan valet av just det ordet i detta sammanhang. Jag har väntat mig något i stil med detta ända sedan valresultatet blev känt i september. Att SD inte skulle utnyttja sin vågmästarroll till fullo när nu möjligheten uppenbarar sig, det skulle i sanning ha förvånat mig mycket mer.

Ord är makt. Och orden påverkar oss inte bara direkt, utan även undermedvetet. De senaste dagarna har präglats av återkommande ord och fraser som får mig att reagera som medievetare, författare och väljare. Både media och politiker har öst ut formuleringar som "regeringskris" och "parlamentariskt kaos". Det ligger naturligtvis en del i det men "kris" och "kaos" är starka katastroford som knappast manar till eftertänksamhet, utan snarare till extrema akutåtgärder och heta diskussioner om vem som bär skulden för att situationen uppkommit.

Det talats mycket om "utsträckta händer" och om "ansvar". Jag skulle vilja hävda att "utsträckta händer" inte betyder något om det inte följs (och möts!) av en genuin vilja till samarbete. Och "ansvar" är något som jag, kanske lite naivt, trodde att vi kunde förvänta oss av alla våra folkvalda politiker. Något som också har nämns ett flertal gånger i sammanhanget är "sandlådenivå" och DET är tyvärr något jag känner att jag kan skriva under på till 100 % efter denna höst. För visst känns det väl som strider som man kan förvänta sig av småbarn?

- Ni kan få vara med på vårt kalas om ni bara hjälper till att baka våra kakor! säger Stefan med utsträckta händer mot alliansgänget .
- Ja, är vi inte snälla mot er då? undrar Åsa och Gustav i kör. 
- Vi vill va' med. Vi vill va' med! ropar Jonas ivrigt.
- Nej, ni är alldeles för små. Men kanske kan ni få vara med på ett litet hörn om ni sköter er. Håll er där borta med era röda hinkar, säger Stefan och pekar mot det vänstra hörnet av sandlådan.
- Men ...
- Nej, vi vill INTE vara med, avbryter Anna bryskt. Vi är faktiskt bara superkompisar med varandra och ska ha ett alldeles eget kalas där ingen av er får vara med. Så det så! 
- Nej, och ni har inte ens sagt förlåt för det där som hände vid förra kalaset, utropar Annie med bitterhet i stämman och alliansgrabbarna nickar instämmande. Och förresten är ni inte alls snälla - Stefan knuffas ju!
- Och vi tänker absolut inte vara med på något kalas om vi inte får baka våra negerbollar! skriker Jimmie och Mattias gäng, där de står utanför sandlådan och trampar. Akta er så att vi inte kastar sand på er allihopa!

Det talas även om "ett helt nytt politiskt landskap". Men så värst nytt är det väl knappast? Redan efter valet 2010, då Alliansen bildade minoritetsregering, fick SD en vågmästarroll. Att det inte tidigare uppstått några större kriser beror främst på att SD röstade med Alliansens förslag i nästan 9 fall av 10. Men nu har SD tydligt deklarerat att de kommer att agera för att fälla varje regering som förespråkar en ökad invandring och/eller ger Miljöpartiet ett avgörande inflytande över svensk migrationspolitik.  Så nu undrar jag bara om ordet "förvåning" är det som kommer att användas om Alliansen bildar regering efter extravalet och SD väljer att fälla även dem? (Detta under förutsättning att valresultatet i stort upprepar sig, så som de flesta politiska experter förutspår, förstås.) Räknar alliansen med att deras "utsträckta händer" ska tas emot av de rödgröna den dagen de behöver stöd? Eller planerar de trots allt att låta SD diktera villkoren i så fall?

"Det nya politiska landskapet" är något som även gett upphov till diskussioner om att ändra reglerna så att en minoritetsregering ska kunna driva igenom sin budget utan majoritet i riksdagen. Det låter kanske som en enkel utväg för både de rödgröna och alliansen med anledning av det som nu skett. I min värld sätter det demokratin på spel på allvar. Kanske kan det ge smidiga segrar i ett kort perspektiv MEN den dag det är något missnöjesparti med extrema åsikter som sitter med 30 % av rösterna och får bilda en minoritetsregering - Vad händer då? Ska 70 % av Sveriges befolkning bara få lov att acceptera deras budgetförslag utan att det ens behöver förhandlas med övrig partier? Hallå!!!

En annan flitigt använd formulering i debatten är SD:s ständiga hänvisningar till "den tysta majoriteten". Med det menar SD knappast de 87 % som valde att inte rösta på dem i det ordinarie valet i höstas av olika skäl som t.ex. deras politiska grundvärderingar eller männsikosyn. Nej, SD vill gärna få oss att tro att nästan alla tycker som de men är för fega för att öppet stå för det - ännu. Nåja, det finns många av de 87 % som väljer att inte vara "tysta" och jag hoppas innerligt att det kommer att vi blir fler före extravalet!

När mina barn var i lågstadieåldern införde jag (av skäl som du kan läsa om i min andra blogg) "Dagens ord" hemma hos oss. Det var en lek som gick ut på att barnen fick lära sig ett nytt ord varje morgon och sedan använda det (med rätt betydelse) så ofta de kunde under dagen. Idag skulle jag vilja dela ut några ord till de politiska partierna och till alla oss vanliga väljare:

Kompromiss = sammanjämkningsförslag, ömsesidig eftergift, medelväg. Detta ord skulle jag vilja ge både de rödgröna och alliansen att fundera över vad det faktiskt innebär i praktiken. För mig betyder det att sätta sin prestige åt sidan för att hitta gemensamma lösningar för att uppnå ett högre mål (som t.ex. att inte låta SD diktera villkoren för landets politik).

Empati = förmåga till inlevelse i andra människors känslor. Detta ord lämnar jag med varm hand till SD för att fundera över ordets innebörd. Och då syftar jag inte i första hand på övriga politikers eventuellt sårade känslor!

Demokrati = stat med folkvälde. Ett ord som är stort och viktigt för alla oss väljare. Det innebär att vi (folket) med våra val bestämmer hur framtiden i vårt land ska formas. Det är både en ovärderlig möjlighet och ett stort ansvar. Glöm inte det!

(Ordens definitioner ovan är tagna ur Svenska Akademiens Ordlista)

I-landsproblem

Igår gnällde jag över hur mycket och ofta jag fryser sedan jag flyttade till Småland. Så snart jag publicerat inlägget fick jag dåligt samvete. Vem är jag att klaga, egentligen? Jag äger faktiskt redan en hel del varma vinterkläder. Jag har ett mysigt hem där jag kan krypa ner i soffan med en pläd över fötterna och dricka en god kopp kaffe, te eller till och med glögg (om jag känner för det) för att värma mig med när jag är frusen. Och framför allt så måste jag inte vara utomhus några längre stunder när det är riktigt ruggigt - om jag inte själv väljer att vara det.

Så snälla tomten, jag vill gärna revidera min önskelista: Istället för att önska nya vinterkläder till mig själv, önskar jag att ingen skulle behöva uppleva den desperation och misär som driver någon att åka till ett främmande, kallt och (för vissa) ogästvänligt land som Sverige, bara för att sitta timme efter timme i kylan i något affärscentrum i hopp om att förbipasserande ska skänka en liten slant!

Och snälla läsare, avfärda inte det hela med att det handlar om organiserade ligor! Desperata människor på samhällets botten har alltid blivit utnyttjade av företagsamma personer som ser en chans att tjäna pengar på andras elände. Så även om några av tiggarna skulle vara del av kriminella nätverk, förändrar det knappast själva grundproblemet för dem som individer. Tänk dig själv om de enda alternativen för att överleva var prostitution, stöld eller tiggeri. Vad skulle du välja?

Läs den här artikeln i JP om hur tiggarna lever i Jönköping!

Överlevnadsstrategier

Min överlevnadsstrategi alltid har varit att försöka fokusera på det som är positivt i livet. Om vågskålen med negativ input väger för tungt, får man fylla på med positiva saker i en andra vågskålen för att försöka hitta någon slags balans. Ibland innebär det också att jag, om det är möjligt, måste ta bort vissa saker som väger för tungt i den negativa vågskålen. Det funkar (oftast) för mig. Men ibland känner jag mig som värsta egotrippen. Jag orkar nämligen inte alltid lyssna till andras jobbigheter i livet och ge dem stöd, råd och/eller sympati. Särskilt inte när någons livsberättelse stämmer allt för mycket med min egen. Jag pratar om hur det varit (och fortfarande är på sätt och vis) för mig att vara mamma till barn med särskilda behov. Egentligen borde vetskapen om att man inte är ensam, vara positiv. Men det är den inte för mig - Tvärtom! Varje gång jag försöker engagera mig i grupper med andra föräldrar som är i samma situation, så blir jag totalt utmattad och uppgiven. Kanske beror det på att det föräldrarna har att kämpa emot idag är precis samma problem som jag tillbringat de senaste 20 åren med att försöka förändra. Att väldigt lite eller inget är förändrat är nedslående!

Någon dag när jag har tid (och har samlat lite mer mod) ska jag berätta mer de stora konsekvenser jag och min familj fortfarande lever med idag då barnen är vuxna och utflyttade. Tills dess rekommenderar jag dig att läsa den här artikeln i Föräldrakraft!


Positiv-listan

• Nu är det endast fem dagar kvar tills jag har klarat av hela min novemberutmaning: att skriva en positiv-lista varje morgon. Känner mig duktig.
• Uppfödarutbildningen var mycket intressant igårkväll. Det är spännande att höra om andras erfarenheter av parning och valpning!
• Idag ska jag följa med Sanna in till stan. Mysigt att få lite mamma-dotter-tid tillsammans. Att det ser ut att bli en solig dag gör det hela ändå bättre!

Tänk om det vore jag!

Idag blåser det kalla vindar i Sverige. Inte enbart för att det är vinter. Nej, det handlar snarare om en klimatförändring i samhället. Självklart är det inget som skett över en natt, utan det är en utveckling som sakta kommit smygande. Nästan utan att vi märkt det. Eller så har vi helt enkelt valt att blunda, se åt andra hållet och hoppats innerligt att vinden ska vända. Nu börjar det bli väldigt svårt att ignorera den kyliga vinden som biter i själen och får mig stel av rädsla för framtiden. Under några få år har klassklyftorna ökat lavinartat. Det där klassamhället, som jag i min enfald trodde var nästan utrotat i Sverige, håller på att ta ett järngrepp om oss alla igen. Och då talar jag inte om de få procent som är extremt rika och alltid varit i en klass för sig. Nej, jag talar om oss vanliga, svenska medborgare: 

• De som har haft turen att inte bli sjuka eller arbetslösa jobbar allt fler timmar under allt större stress. Denna grupp har stor köpkraft och konsumerar allt mer. Men tryggheten är instabil. Det är ofta krediter som betalar konsumtionen och hushållen är överbelånade. Händer något (sjukdom, räntehöjning, skilsmässa) så rämnar allt. Dessutom riskerar denna grupp också ofta att bli totalt utbrända av hårt arbetstryck. 
• De som har haft oturen att bli sjuka eller blivit av med sitt arbete av olika skäl riskerar att hamna helt utanför genom att de blir utförsäkrade och beroende av samhällets stöd i form av socialbidrag. Därmed blir de livegna utan större valmöjligheter. 
• Så finns det en stor grupp pensionärer (framför allt ensamstående kvinnor) som lever långt under existensminimum. Det är den grupp som ökar mest hos kronofogden i dagsläget. 
• Sedan har vi dessutom en hel generation unga människor som ofta inte ens kommer in i systemet - oavsett om de vidareutbildar sig eller ej. Och visst finns det en rad åtgärder för att hjälpa de unga men ofta är det nog snarare ett sätt att förbättra statistiken än att verkligen ge dem en äkta chans att komma in i samhället på riktigt. Utan jobb - ingen lägenhet. Ingen egen lägenhet - Hur sjutton ska man då kunna bli en vuxen, ansvarstagande medborgare? Eller våga satsa på att bilda familj?

Med det här läget i vårt samhälle har klimatet förändrats så att det blivit helt okej att göra skillnad mellan människor och människor. Vi och dom. "Dom" är alla de som inte är som vi. Allra längst ner på stegen har vi alla flyktingar. Här enas människor från alla ovanstående grupper om att det är flyktingpolitiken som är det stora problemet i vårt samhälle. Naturligtvis enas inte alla om detta - tack och lov! - men skrämmande många. Men vad är det som är problemet? Egentligen? Är vårt land verkligen så utarmat att vi inte kan ta hand om behövande längre? Har ord som solidaritet och medmänsklighet helt förlorat sin innebörd? Eller är det endast oss själva och våra likar som vi ska värna om i tuffa tider?

Jag är individualist av födsel och ohejdad vana. Inte på det där "sköt-dig-själv-och-skit-i-andra"-viset. Nej, jag utgår visserligen från mig själv i mitt sätt att se på min omvärld och mina medmänniskor men det krävs faktiskt ganska lite inlevelseförmåga och fantasi för att resonera vettigt utifrån sig själv. Det räcker med: "Tänk om det vore jag!" - En enkel tanke som öppnar för helt andra perspektiv. För mig är det givet att göra mitt bästa för att bemöta andra så som jag själv vill bli bemött. Och jag vill bli bemött med respekt för den jag är och vad jag gör - Inte utifrån mitt kön, min hudfärg, min sociala grupptillhörighet eller min lönecheck. Om jag hamnar i ett läge där jag verkligen behöver hjälp, önskar jag att jag ska kunna få det utan att behöva bli skuldbelagd (varken ekonomiskt eller känslomässigt) eller behöva offra all min stolthet och valfrihet. Och om jag och min familj skulle vara tvungna att fly från vårt hem och vårt land för att inte riskera att förföljas, torteras, avrättas eller dö i krig, skulle jag önska att vi blev mottagna med medmänsklig omsorg i ett land där vi kunde känna oss trygga och där mina barn skulle få tak över huvudet och få äta sig mätta. För mig handlar individualism om att varje människa är unik och värdefull - Inte bara jag och de som står mig nära. 

Jag har inte några djupare kunskaper i samhällsekonomi men som mamma i en stor familj är mattematiken enkel: Blir vi plötsligt 18 personer till middagen istället för planerade 9 så får alla en halv köttbit var och får istället fylla på med lite extra potatis, bröd och grönsaker. Vi får helt enkelt dela på det som finns om våra gäster också är hungriga. Behöver våra gäster en trygg plats att vila så får vi lägga madrasser på golvet så att alla får plats. Jag är inte partipolitiskt eller religiöst aktiv. Är bara en kulturtant som blir väldigt illa berörd över den totala egoism som får fritt spelrum i vårt samhälle idag: 

• Kommuner som anlitar konsulter för att lära sig hur man slipper betala ut lagstadgad hjälp till funktionshindrade via LSS 
• Äldreboenden där neddragningarna kallas för "omfördelningar"- vilket låter positiv men som i praktiken innebär att vården av de gamla blir bristfällig.
• Friskolor som struntar i att ens försöka få eleverna att uppnå målen men tar ut stora vinster. 
• Socialbidragsregler som är så bristande att det krävs privata initiativ för att vissa drabbade familjer ska kunna ge sina barn mat 

Listan skulle kunna göras mycket längre. Tyvärr! Jag påstår inte alls att jag har lösningar på alla de problem som vi har i vårt samhälle idag. Men jag påstår att det måste finnas en grundläggande humanistisk människosyn som grund för hela debatten. I Syrien är situationen idag alldeles katastrofal. Varje dag passerar 6000 personer över gränserna till grannländerna och de har verkligen skäl att fly från sitt hemland. Antal syriska flyktingar i grannländerna:

• Libanon: 752 120
• Jordanien: 522 588
• Turkiet: 492 683
• Irak: 192 443
• Egypten: 126 717

Totalt har mer än 2 miljoner (2 107 460) syriska flyktingar sökt skydd hos UNHCR i grannländerna. En miljon av flyktingarna är barn, enligt FN:s flyktingkommissariat UNHCR. Siffran uppdaterades 23 september 2013. (källa: data.unhcr.org)

I Sverige har vi, som första EU-land, nyligen tagit beslutet att ge alla flyktingar från Syrien uppehållstillstånd. Under 2012 och 2013 har Sverige sammanlagt tagit emot 14 700 asylsökande syriska medborgare. Denna siffra väntas öka. Enligt Migrationsverkets senaste prognos väntas 56.000 flyktingar komma i år, och 60.000 nästa år. Men osäkerheten kring talen är stor, det kan bli mer eller mindre. Trots de enormt stora hjälpbehoven så vill vissa kommuner inte ta emot fler flyktingar. Även om det är väldigt mycket färre flyktingar här än i Syriens grannländer, så är det förstås många som ska tas hand om i våra kommuner med boende, sjukvård, skola etc. Och visst kostar det en slant och kräver en hel del planering för att få det hela att fungera - särskilt i små, fattiga kommuner. Men ändå ... Glöm aldrig bort varför de flyr!

Tänk om det vore du!