Min överlevnadsstrategi alltid har varit att försöka fokusera på det som är positivt i livet. Om vågskålen med negativ input väger för tungt, får man fylla på med positiva saker i en andra vågskålen för att försöka hitta någon slags balans. Ibland innebär det också att jag, om det är möjligt, måste ta bort vissa saker som väger för tungt i den negativa vågskålen. Det funkar (oftast) för mig. Men ibland känner jag mig som värsta egotrippen. Jag orkar nämligen inte alltid lyssna till andras jobbigheter i livet och ge dem stöd, råd och/eller sympati. Särskilt inte när någons livsberättelse stämmer allt för mycket med min egen. Jag pratar om hur det varit (och fortfarande är på sätt och vis) för mig att vara mamma till barn med särskilda behov. Egentligen borde vetskapen om att man inte är ensam, vara positiv. Men det är den inte för mig - Tvärtom! Varje gång jag försöker engagera mig i grupper med andra föräldrar som är i samma situation, så blir jag totalt utmattad och uppgiven. Kanske beror det på att det föräldrarna har att kämpa emot idag är precis samma problem som jag tillbringat de senaste 20 åren med att försöka förändra. Att väldigt lite eller inget är förändrat är nedslående!Någon dag när jag har tid (och har samlat lite mer mod) ska jag berätta mer de stora konsekvenser jag och min familj fortfarande lever med idag då barnen är vuxna och utflyttade. Tills dess rekommenderar jag dig att läsa den här artikeln i Föräldrakraft!
Positiv-listan
- Nu är det endast fem dagar kvar tills jag har klarat av hela min novemberutmaning: att skriva en positiv-lista varje morgon. Känner mig duktig.
- Uppfödarutbildningen var mycket intressant igårkväll. Det är spännande att höra om andras erfarenheter av parning och valpning!
- Idag ska jag följa med Sanna in till stan. Mysigt att få lite mamma-dotter-tid tillsammans. Att det ser ut att bli en solig dag gör det hela ändå bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar