När jag började gymnasiet var jag helt säker på vad jag ville utbilda mig till: Journalist. Jag älskade att skriva, hatade orättvisor och brann för att förändra världen. Året var 1981 och jag tillhörde den generation unga tjejer som inte tvekade en sekund på att "tjejer kan" - Ja, minst lika bra som killar. Sökte in på humanistisk linje och siktade på journalisthögskolan i nästa läge. På grund av sjukdom missade jag nästan hela höstterminen i första ring och bestämde mig därför för att ta en paus för att börja om hösten därpå. Jag lyckades ordna en praktikplats på lokaltidningen som journalistpraktikant under vårterminen och var eld och lågor. Ett steg närmare min dröm!
Redan första dagen såg jag vilket gubbvälde som rådde på redaktionen. Alla var män i 35-60 årsåldern, utom receptionisten som var en trött 50+ kvinna. Snabbt insåg jag att hierarkin på den lilla lokalredaktionen var stenhård. När chefsredaktören drog ett skämt så skrattade alla - oavsett om det var roligt eller ej. Den enda som ställde sig lite utanför detta spel var lokalredaktionens enda fotograf. Men så var han också yngst och absolut lägst i hierarkin. Ja, förutom receptionisten då. Men hon räknades inte. Själv var jag 16 år och säkert rätt så kaxig och rapp i repliken. Men det var mest yta, som hos de flesta unga tjejer. Egentligen var jag nog ganska skör och sårbar.
Jag hade inte varit på redaktionen mer än någon vecka innan det var firmafest. Huvudredaktionen bjöd alla anställda på maskeradmiddag och alla på lokalredaktionerna bussades in till huvudorten. Jag klädde mig i en (ganska urringad) klänning i västernstil, boots och cowboyhatt. Var mycket nöjd med min outfit innan jag åkte iväg, full av förväntan inför kvällen. Till bordet fick jag Sherlock Holmes, en man i 45-årsåldern som var tidningens stjärnfotograf på huvudredaktionen. Om hans stjärnstatus kom sig av hans arbete på redaktionen eller av att hans frilansarbete ska jag låta vara osagt. Redan när vi satte oss till bords insåg jag att han tjuvstartat med alkoholen. Nästan omgående kom det fram att han även frilansade som flickfotograf för tidningar som FIB-aktuellt. Hela kvällen jobbade han sedan hårt på att värva mig som nakenmodell. Enligt honom var jag perfekt för uppdraget och hans vandrande blickar (och delvis händer) beskrev i detalj varför. Det tyckte tydligen mina sk. arbetskamrater var väldigt roligt. Det tyckte inte jag. När kvällen äntligen var över och bussen vände hemåt kände jag mig oerhört lättad!
Jag tog ut lättnaden i förskott. För på något vis blev det efter festen helt ok bland gubbarna på redaktionen att komma med en massa mer eller mindre direkta kommentarer kring min "sexighet" och lämplighet som nakenmodell. Dagarna blev en plåga då jag hela tiden fick försvara mig mot det som idag skulle kallas för sexuella trakasserier. Jag kände mig allt mer obekväm att åka ut ensam med reportrarna på uppdrag och tillbringade istället mer och mer tid tillsammans med fotografen. Han var den enda som inte drev med mig. Självklart lärde jag mig en hel massa om fotografering och framkallning. Men den största lärdomen jag drog under mitt halvår som journalistpraktikant var att jag aldrig skulle stå ut att jobba i en sådan mansdominerad miljö. Mina drömmar om att bli journalist lades på hyllan.
I skuggan av #metoo är denna berättelse så klart obetydlig och bagatellartad. Och precis som de flesta kvinnor har jag varit med om betydligt värre saker senare i livet, även om jag - tack och lov - varit förskonad från allvarliga övergrepp. Men min berättelse kanske ändå är lite betydelsefull i sammanhanget. Dels för att den säger ganska mycket om vad som ansågs vara en helt ok jargong i gubbmaffian mot en ung tjej. Dels för att detta halvår av mitt liv som 16-åring hade så pass stor inverkan på mig att det fick mig att för alltid ge upp min dröm om att bli journalist. Händelserna har faktiskt även påverkat min syn på mig själv som vuxen. Jag har t.ex. mycket svårt att ta emot (även ärligt menade) komplimanger. Och att jag hela mitt liv varit noga med att framstå som seriös i både klädsel och attityd i alla jobbsammanhang. Har inget emot att bli betraktad som snyggt och kvinnligt klädd men vill absolut INTE betraktas som sexig!
Jag, 16 år och förhoppningsfull journalistpraktikant.
De senaste veckorna har SVT sänt en rad kontroversiella dokumentärer som väckt stor uppmärksamhet och debatt i media: "Vi överlevde R Kelly" om rap-artisten R. Kelly i sex delar och "Leaving Neverland" om Michael Jackson i fyra delar. I båda dokumentärerna anklagas respektive megastjärna för sexuella övergrepp. Mot R. Kelly vittnar ett antal kvinnor (som var mycket unga när det begav sig) och i Jacksons fall två män, som bara var små pojkar (7-årsåldern) när övergreppen började. Sex mellan två vuxna människor som kommit överens om reglerna sinsemellan är en sak. Det R. Kelly verkar ha ägnat sig åt är en helt annan sak. För han verkar ha en förkärlek till unga, ännu ej myndiga (14-15 år och uppåt) svarta flickor. Och graden av tvång, förnedring och hjärntvätt verkar ha varit mycket hög. INTE OK! Men ännu värre känns ändock de berättelser som Michael Jacksons offer vittnar om. Dessa små gossar utnyttjades sexuellt av en vuxen man - med kärleken som förtecken. "Det är så här vi visar att vi älskar varandra". En man som dessutom var som en gud i pojkarnas värld. Och allt detta med föräldrarnas "godkännande" (eller åtminstone naiva tillåtelse) och med en omvärld som vände bort blicken och bara lät det ske. Mina tårar rann hejdlöst när jag hörde dessa båda (nu vuxna) pojkar berätta om hur det gick till och hur det påverkat deras liv.
Jag hade inte tänkt lägga mig i debatten om #metoo (även om jag följer den) då jag egentligen är för sjuk för att orka debattera. Men när jag såg dokumentären om Josefin Nilssons tragiska öde härom dagen så rann det över. Jag kan inte vara tyst och bara applådera de som vågar sticka ut hakan längre... Det får f-n räcka nu!
"Josefin Nilsson - Älska mig för den jag är" är ett porträtt av den älskade sångerskan i Ainbusk Singers som skulle ha fyllt 50 år i år. Hon avled tragiskt, alldeles för ung, i sviterna av ett destruktivt våldsamt förhållande med en man som skadade hennes kropp och psyke så allvarligt att hon aldrig läkte. "Jag är inte värre än någon annan...", sa Josefin Nilssons plågoande, den kända svenska skådespelaren Örjan Ramberg. Han dömdes 1999 till 3 månaders fängelse för misshandel, upprepade olaga hot, skadegörelse och för att ha brutit mot besöksförbudet vid ett flertal tillfällen. I tingsrätten fick han villkorlig dom. Motiveringen: "...han tvingas leva ett stillsamt hemmaliv...". Josefins karriär ödelades totalt av sviterna efter misshandeln (skadad ryggrad, höft och posttraumatiskt stressyndrom) medan han jobbade vidare som om inget hänt. Och hyllades av omvärlden för sina framgångar. 2002 inleddes en ny förundersökning då han åter hotat Josefin till livet. Även den tycks ha runnit ut i sanden. Josefins kropp och psyke fortsatte dock att brytas ner och den 29/2 2016 somnade hon in för alltid.
Jag är rasande, förtvivlad och mycket illa berörd! Mönstret MÅSTE brytas nu! För vad har dessa dokumentärer gemensamt? Jo, trots att de handlar om ganska skilda handlingar finns det en tydlig gemensam nämnare: I alla tre fallen förekom rykten och misstankar om fruktansvärda övergrepp i åratal. I alla tre fallen gick t.o.m. anklagelserna till domstol vid flera tillfällen, utan att det blev några större konsekvenser för någon av männen. Att vara "nästan-gud" inom sitt område, att vara mycket framgångsrik, ha gott om pengar och dessutom vara en viktig ekonomisk investering för andra - det hjälper tydligen till att "tvätta bort" alla misstankar som om de endast vore elaka rykten. Både Michael Jackson och R.Kelly har vid ett flertal köpt sig fria från anklagelser. Och sedan fortsatt sina karriärer som om ingenting.
Mäktiga män har i alla tider utnyttjat sin makt och rikedom för att kontrollera kvinnor, barn och även män med lägre status. De riktigt rika och mäktiga har kunnat göra som de vill mot andra och ändå haft andra män (och ibland kvinnor) som hållit dem bakom ryggen. Ibland av rädsla att förlora sitt jobb. Ibland för att de blivit mutade till det. Denna tysta acceptans är riktigt skrämmande! Varför har vi inte protesterat på allvar tidigare? Varför sa inte jag ifrån mot gubbmaffian på tidningsredaktionen? Eller bad någon om hjälp? Varför tillät jag dem att krossa mina drömmar?
Jean-Claude Arnult, Martin Timell och Fredrik Virtanen är bara tre kända, svenska exempel. I samband med #metoo har slemgubbar inom de flesta branscher äntligen fått börja betala för sina mångåriga sexuella trakasserier, övergrepp och misshandel. Huvuden har rullat, karriärer skjutits i sank och rättegångar har drivits, trots att det ofta gått lång tid sedan övergreppet skett. Jag är inte alls förvånad över att det finns så mycket "skit" att gräva fram bland maktens män. Däremot så är jag (trots att jag borde veta bättre) förvånad över den tystnadskultur som tillåtit dessa män att härja öppet och fritt i decennier. Återkommande kommentarer är "Alla visste men ingen gjorde något".
Nu skriker många av de män som outats om karraktärsmord. De tycker sig vara riktigt ytterst orättvist behandlade. Ursäkter som "Det var så länge sedan...", "Jag var inte värst..." eller "Alla gjorde så..." haglar tätt. Jag hoppas att offerkoftorna skaver! Men framför allt hoppas jag att det blir en förändring nu. Michael Jacksons riktigt kräkframkallande försvar till varför han alltid ville ha barn i sitt hem och i sin säng: "Om jag är skyldig till något så är det att ge allt jag har för att hjälpa barn runt om i världen. Jag älskar barn av alla åldrar och raser, att se barns genuina glädje med deras oskyldiga och leende ansikten." håller inte. Hur kunde omvärlden köpa den förklaringen? Vi är alla skyldiga. Inte till nödvändigtvis brotten men till att inte ha gjort något för att förhindra dem.
Jag kommer aldrig att bli journalist. Jag kommer aldrig mer att kunna lyssna till Michael Jacksons musik utan att tänka på James Safechuck's sorgsna ögon och skakande händer när han visar den lilla diamantringen i sitt smyckeskrin och berättar om den hemliga vigsel som Michael arrangerade i sitt sovrum när James var 10 år. Jag kommer aldrig att kunna sjunga den alldeles underbart vackra sången "I believe I can fly" av R. Kelly utan att kvävas av ilska. Och jag kommer aldrig mer att kunna höra Josefin Nilsson sjunga "Älska mig för den jag är" utan att gråta av sorg över hennes öde! Men jag kommer heller aldrig att tiga, se åt andra håller eller acceptera ett oacceptabelt beteende. Aldrig mer!
Tillägg: Det är lätt att vreden över förövare som i princip går fria från konsekvenser tar över vårt förnuft. Dock är det mycket viktigt att komma ihåg att det är systemet som i grunden behöver förändras. Det inom rättssystemet och dels när det gäller omgivningens reaktioner (tystnadskulturen) som måste ifrågasättas och förändras! Läs mer om mina tankar kring detta i nästa blogginlägg Systemfel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar