söndag 7 oktober 2018

Livslängtan

Det är Peter som stök-skriver (du läste rätt - inte spök utan stök!), här idag.

Helena har tänkt ett längre tag på att skriva om det som man egentligen inte får eller bör prata om - än mindre skriva om. Hur man som hon kan älska livet men ändå vara tillfreds med tanken på att döden med stor sannolikhet kommer betydligt tidigare för henne än hon väntat. Helenas Gudstro hjälper henne mycket på vägen. Just nu så mår hon ganska så hyfsat. Igår orkade hon med två butiker i hyfsat snabb takt innan orken tröt, i den tredje blev det ridå väldigt snabbt. Idag har vi promenerat med hundarna 1½ kilometer vilket Helena inte klarat sedan innan cancerbeskedet. Så hur ska jag kunna förklara var Helena är i tanken på liv/död. Hon älskar livet och vill leva så länge som hennes liv är värt att leva. Hon har deklarerat inför mig och även sina barn och föräldrar att när hennes liv inte längre är värdigt enligt hennes värderingar så är det upp till mig att besluta om att det är nog. Det är inget litet beslut men jag hoppas vara stark nog att kunna ta det den dagen då det behövs. Hon har gått med hög värknivå sedan slutet på nittonhundratalet så värk vet hon hur man kan tänka bort till viss del och även så har hon börjat medicinera mer förnuftigt för att orka med vardagen. Så lite harmoni mellan medicin och "sju-tusan-jävlar" så kommer vi nog att reda resan framöver ett bra tag - om bara bromsmedicinerna fungerar. Jag tror att sammanfattningen är: Älska livet - acceptera döden.


Hennes största oro om framtiden gäller inte henne själv, utan som den varmhjärtade människa hon är, givetvis oss som blir kvar.. - Hur går det för Peter med huset, - hur ska mamma klara allt, - hur ska mina barn göra i kniviga situationer där mamma kunde hjälpt dom? Det är flera gånger i veckan som vi diskuterar och pratar om just sådana världsliga saker.

Vi har nu passerat 3 månader sedan vi fick cancerbeskedet. Resan har redan varit krokig och brokig. Framförallt så har alla frågetecknen i utredningsskeendet gjort att vi valsat runt i 1½ månad mellan olika avdelningar, innan vi slutligen hamnade på onkologen. Vi har tillhört bröstavdelningen 3 gånger, kirurgavdelningen för "okänd-tumör-sjukdom" 3 gånger och slutligen onkologen - allt detta på 1½ månad. Så kasten mellan hopp och förtvivlan har varit flera, snabba och för många för att man ska hinna reflektera över vad som händer på resan. Det är först nu när vi landat i en behandlings-situation som jag kan se tillbaka och reflektera över dessa lappkast på cancerresan.

Något som tagit oss helt på sängen är vilka som vågar och faktiskt tar ett steg fram, när Helenas situation saknar långsiktigt hopp. Vi hade aldrig i vår vildaste fantasi, kunnat förvänta oss det stöd vi fått där vi inte ens förväntat något. Det finns många på listan men jag nöjer mig med att säga Tack - Ni är hjältar! Det vi ser som utmärkande är att de som varit nära cancer eller någon annan livshotande sjukdom vågar vara öppna mot oss i vår tragedi. Eller så har de STORA hjärtan som finns till - även när Helenas liv är utmätt. Om Ni visste hur mycket Ni betyder!

//Peter.

fredag 5 oktober 2018

Tröttare än tröttast

 

Har haft några dagar då jag i princip sovit dygnet runt. Lyckas inte ens hålla ögonen öppna för att se en hel film. Än mindre har jag orkat jag skriva i bloggen eller svara på mail och meddelanden. Hade faktiskt en likadan sovperiod för en månad sedan men då skyllde jag på att jag behövde sova i fatt efter att jag äntligen fått lite smärtlindring av strålningen. Min käre make har dock stenkoll på läget eftersom han för logg över mitt hälsotillstånd varje dag. Han tror att tröttheten beror på att jag är i sista veckan av Ibrance-bahandlingen före veckouppehållet. (Jag tar dem i 3 veckor och har sedan  uppehåll 1 vecka innan nästa kur startar om.) Han har säkert rätt - liksom han oftast har - och i så fall så kommer jag antagligen piggna till någon gång efter lördag. Jag hoppas på det! 


See you when I wake up again!

tisdag 2 oktober 2018

Halvvägs och hoppfullt


Är halvvägs i min första 3-månaderskur av hormonblockerande medicin (Ibrance i kombination med Letrozol). Om behandlingen är verksam eller ej har jag ingen aning om. Inte ännu! Mår betydligt bättre än i somras då värken lindrats en hel del av strålningen av metastaserna i ryggen som jag fick för några veckor sedan. Biverkningarna är (än så länge - peppar, peppar) lindriga. Blodvärderna ser ok ut, jag har inte tappat håret, har inte diarré eller kräkningar eller toklågt immunförsvar. Ett vagt illamående har jag - vissa dagar mer än andra - men blir det inte värre än så här kan jag lätt leva med illamåendet. Det jobbiga är att inte veta säkert om behandlingen bromsar upp förloppet eller inte. Svar på det får jag först efter 3 månaders behandling, dvs om 1½ månad då det ska röntgas. Tufft att vänta! Jag kan bara hoppas att det funkar ...

Riktigt hoppfullt för alla med cancerdiagnos och för framtiden är att årets Nobelpris i medicin går till James P Allison och Tasuku Honjo för deras cancerforskning. Deras forskning handlar om reglering av immunsystemet, närmare bestämt hämning av immunförsvarets bromsmekanismer. Heja, heja!!! Forskningen går framåt med stormsteg nu. Tänk om man faktiskt kan hitta ett läkemedel som aktiverar kroppens eget försvar! Läs mer om Nobelprisvinnarnas forskning här!
Under oktober färgas Sverige rosa för nu är det dags för årets Rosa Bandet-kampanj. Rosa Bandet kostar 40 kr och finns att köpa på ICA, Apotek Hjärtat, XXL och Lindex. Med det finns fler sätt att stödja kampen mot bröstcancer. Här finns en lista på företag som säljer produkter som bidrar till cancerforskningen. Eller var modern och Swisha!

"Vi kommer alla från en mamma. Några mammor pratar vi inte med längre. Andra kramar vi varje dag. Några har gått bort. Andra lever mer än någonsin. Oavsett har vi alla en relation till en mamma, vår egen eller någon annans. Och tyvärr får alldeles för många mammor cancer." Läs mer om Cancerfondens Rosa Bandet Kampanj och Swisha för mamma!
STÖD BRÖSTCANCERFORSKNINGEN!