Rivstart!

Det har varit riktigt skönt med en paus från alla sjukhusbesök under helgerna. Men nu sätter vardagen igång igen med en rivstart! Idag är det provtagning och sedan magnetröntgen av hjärna och helrygg som gäller. Det är min 7:de MR-röntgen sedan mars förra året. De flesta har dock endast varit av ländryggen där metastaserna är som värst. Skiktröntgen har det också blivit många men det kommer de försöka att hålla igen på nu för strålningsriskens skull. Kommer att få göra MR (rygg) var tredje månad och både MR och skiktröntgen var 6:e månad för att hålla kolla på cancerspridningen framöver.

Sist jag gjorde hjärna och helrygg (och SI-leder) var en av de absolut varmaste dagarna i juni. Misstanken de hade då var MS och mycket riktigt så hittades ett 40-tal plack - främst i lillhjärnan. Den undersökningen tog 1 timme och 45 minuter och jag trodde jag skulle flyta av båren där inne i tuben. Var totalt sjöblöt av svett efteråt. Tur att man inte har allvarliga anlag för cellskräck! Det var ändå tufft. Ännu tuffare var det förstås att det var i samband med den undersökningen de upptäckte alla mina cancermetastaser i ryggen! Det var ju inte direkt något jag hade väntat mig...

Undersökningen idag är det neurologen som beställt eftersom vill se om det blivit några nya MS-misstänkta förändringar sedan i somras. Det är nödvändigt för MS-utredningen, så klart. Men trots att jag borde vara ruttad vid det här laget, är jag ändå nervös. Inte så mycket för själva undersökningen i sig (även om det är plågsamt att ligga platt på min onda rygg på den hårda båren) men för resultatet. Tänk om de hittar något annat denna gång också? Som t.ex. att cancern spridit sig till hjärnan, för DET är min absolut värsta mardröm. Så håll tummarna hårt för mig idag!

På fredag är det dags för nytt Zometa-dropp igen (skelettstärkande behandling). Sist gick det ju bra så jag hoppas att jag slipper feber även denna gång! Och nästa vecka är det både sjukgymnast för gångutredning och återbesök hos neurologen för MS-utredningen. Sedan är det bokat återbesök hos käkkirurgen och kuratorn veckan där på. Ironiskt att det nästan är ett heltidsjobb att vara sjuk. Jag vet att jag tjatar: Men vilken himla tur att man bor i Sverige där det (ännu i alla fall) finns högkostnadsskydd för sjukvården. Fatta hur dyrt allt detta skulle ha blivit annars?

Det jag ser fram emot mest denna månad är något helt annat (mycket roligare!) som händer i Falkenberg i slutet av januari. Då ska nämligen min son Stefan gifta sig med sin Linda. Herre Gud! Vart tog tiden vägen? Han var ju alldeles nyss min lille kille och nu är han plötsligt en vuxen man som är redo att lova bort sig i nöd och lust? I och för sig fyller han 26 om några dagar, men ändå... De har planerat ett stort bröllop med en massa festligheter och jag vet inte riktigt hur jag ska orka med allt. Men jag är oerhört tacksam över att jag faktiskt (med största sannolikhet) kommer att kunna vara med på bröllopet! 

Ha en bra dag!