Hatord

   "Det finns ett antal ord som jag har riktigt svårt för", säger hon till sin man när han kryper ner hos henne i värmen under täcket denna kväll. "Ett av dem är medioker. För vad innebär det egentligen?"

   "Tja, typ medelmåttig, halvbra, ordinär. Motsatsordet är väl exceptionell, tror jag."

   "Okey, jag vet. Men allvarligt talat: Om man är medioker - Hur är man då som människa?"

   "Ja, jag vet inte", svarar han och gäspar stort.

   "Jag, till exempel", fortsätter hon "jag är ganska bra på rätt mycket men är knappast exceptionellt bra på något. Är jag själv en typiskt medioker person?"

   "Va?"

   "Nej, förresten. Svara inte! Orsaken till att jag har så svårt för det ordet, är förmodligen för att jag är rädd för svaret på den frågan. Jag vill inte vara medioker men är ändå rädd för att jag är just det."

   "Men älskling", säger han sömnigt. "I mina ögon är du alldeles exceptionell!"

   "Jaså. Varför då?"

   "Du är till exempel exceptionellt sexig", säger han och låter sin hand vandra in under hennes nattlinne.

   Hon tar hans hand och håller fast den. Han ger genast upp sitt halvhjärtade försök att förföra henne.

   "Sov gott nu, älskling!" viskar hon i hans öra. Det tar bara ett par sekunder tills han svarar henne med en snarkning.

   Nästan alla verkar vara så himla duktiga och framgångsrika i vad det nu än är de satsar på i livet, tänker hon. De verkar vara väldigt säkra på sig själva och sina förmågor. Själv är jag ofta rädd för att bli avslöjad som en stor bluff. Precis som om någon, när som helst, skulle kunna genomskåda att jag egentligen inte alls är särskilt bra på något av det jag gör, varken i mitt jobb eller privat. I teorin vet jag ju att det inte är riktigt sant. Men känslan finns alltid där ändå. Känslan av att vara extremt medioker.