Får jag lov?

Idag skriver vi den 1/1 2019. När jag var liten tyckte jag att det var helt magiskt att det kunde bli ett nytt år från en dag till en annan. Det tycker jag nu också - fast av helt andra skäl. För det är helt magiskt att jag får vara med ett tag till! Som barn var jag mycket duktig på att hitta magin i vardagslivet. Jag hade mycket livlig fantasi och kunde fascineras av de minsta saker runt omkring mig. Eftersom jag var oerhört romantiskt lagd skapade jag alltid vackra sagor i min fantasi. När ljuset föll så där magiskt mellan träden som det gör ibland, kunde jag nästan se framför mig hur ett skogsrå stod och kikade på mig lite längre in i skogen. När jag upplevde något skrämmande eller sorgligt, jobbade min fantasi hårt för att hitta ett "lyckligt slut" på sagan i mitt huvud. Jag lyckades oftast. Men så hade jag ju också en ganska skyddad uppväxt.

När jag kom upp lite i ålder var det framför allt andra människors livshistorier som fascinerade och fick fart på min fantasi. Allra helst människor som levt ett helt annorlunda liv än jag själv. Det var magiskt med starka möten. Jag älskade att åka tåg och jag reste mycket som tonåring/ung vuxen. På den tiden pratade folk faktiskt ofta med främlingar under resor. Ibland, när jag fick förtroendet att dela någons livshistoria, kunde jag gå omkring i veckor efteråt och fundera. Vad var det som var just denna persons drivkraft, passion, stora livssorg och hur hade deras stora livshändelser påverkat dem. Hur skulle jag ha reagerat om det varit jag? Trots att jag förmodligen upplevs som ganska social och utåtriktad av omgivningen, har jag alltid varit en iakttagare som ägnat mycket tid åt att försöka komma underfund livets mysterier.

Som vuxen har jag åkt på smällar i livet som ingen fantasi i världen skulle ha kunnat omskapa till att få "lyckliga slut". Men när inte fantasin inte räcker till, så kan i alla fall drömmar bygga visionen om en bättre framtid. Jag har alltid varit på väg mot framtiden. Framtidstro, drömmar, frihet och förändring har alltid varit mina ledord. Och nu är jag plötsligt i ett läge där framtiden är ytterst oviss och min möjlighet att förändra den är väldigt liten. I stället måste jag hitta ett sätt leva i nuet. Hur lätt är det? INTE alls! Men jag måste ju försöka...

Vid nyårsmiddagen igår konstaterade Peter och jag att vi nu kommit in i en tredje fas efter cancerbeskedet vi fick i somras. Först hamnade vi förstås i chockläge och vågade inte tro att det fanns någon särskilt lång tid kvar eftersom spridningen gick oerhört fort. Sedan påbörjades behandlingen och då hamnade vi i en andra fas, då ovissheten var påtaglig i varje andetag. Skulle bromsmedicinen fungera? Skulle jag bara fortsätta att bli sämre och sämre? Hur nära var slutet? Men efter den första 3-månaders-kollen visade det sig att spridningen avstannat. Lättnad! Nu måste vi lära oss att förhålla oss till min sjukdom i vår vardag. Både jag och Peter. Ovissheten finns fortfarande där, förstås (det är ju bara en tidsfråga innan bromsmedicinen inte längre funkar) men livsperspektivet är ändå lite längre än vi vågade hoppas på i somras. Tack och lov!

I år blir det inga nyårslöften utan en önskelista. Vad önskar jag mig då för egen del av 2019?

• Att lära mig att dansa i regnet - istället för att bara vänta på att stormen ska passera! Ja, kanske inte bokstavligt då (får ju bli rullstolsdans i så fall) men inom mig. 
• Att bli bättre på att leva i nuet. Att fortsätta hoppas på små mirakel och att låta fantasin ta plats i mitt liv igen. Att våga drömma lite, trots allt!
• Att bli mycket bättre på att visa och tala om hur mycket min man, min familj och mina nära vänner betyder för mig.
• Att lyckas ta tag i något/några av mina vilande skrivprojekt. Mitt skrivande har legat helt nere sedan jag blev sjuk. Nu finns det tid och förhoppningsvis lite ork, så jag önskar verkligen att jag ska hitta inspirationen igen!
• Slutligen vågar jag mig på att önska mig mer tid med mina nära och kära. Lite mer tid att leva! 

Jag inleder mitt nya år med Sinnesrobönen. Den används ofta av AA och i liknande sammanhang men den passar också för mig i min nuvarande livssituation: "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

- Får jag lov?