Inledningsråd önskas!

Jag har alltid älskat fantasy - särskilt i filmformat. Böcker i genren har ibland en tendens att fördjupa sig lite väl mycket (enligt mitt tycke) i beskrivningar av miljöer och förutsättningar för världen de gestaltar. Däremot funkar oftast magisk realism i bokform för mig. De berättelserna har en realistisk grund med vissa övernaturliga inslag. Den typen av berättelser är något som jag alltid tyckt mycket om att skriva själv. Tidigare har jag mest skrivit korta noveller av detta slag men nu håller jag på med ett stort romanprojekt i tre delar för unga vuxna. En spännande utmaning!

Första intrycket är oerhört viktigt - även när det gäller böcker. Ett uruselt omslag kan innehålla en fantastisk berättelse (och vice versa) men är omslaget mindre tilltalande så minskar oddsen för att läsaren överhuvudtaget ger boken en chans. Minst lika viktigt som omslaget är det inledande meningarna i berättelsen. De kan definitiv avgöra om läsaren vill fortsätta att läsa eller om boken åker tillbaka på hyllan. Vad tros om den här inledningen? Är det något gör dig nyfiken på att läsa vidare? Eller är den för mystisk?

Första gången jag såg henne, misstänkte jag att det var något som inte stämde. Hon satt alldeles stilla på bänken utanför sjukhuset med en rykande papperskopp i sina händer. Kaffekoppen verkade snarare vara till för att värma hennes spröda händer än för att dricka ur. Hennes isblå ögon var fästade vid en osynlig horisont långt bortom sjukhusentréns vardagsrörelse. Det enda som avslöjade hennes livskraft var den rykande andedräkten i kylan. Om och om igen bildades ett snabbt upplösligt dis framför hennes orörliga och nästan genomskinligt, tunna gestalt.

   Första gången jag mötte henne, var även första gången jag mötte honom. Eller första gången jag hörde hans röst, är egentligen mer korrekt uttryckt. Utan att jag märkt det hade han smugit upp bakom mig och stod nu så nära att jag kände hans andetag mot min kind. Av någon anledning kändes det naturligt och välbekant.

   "Skenet bedrar", viskade han i mitt öra. "Hon har en stor inre styrka. Större än hon själv anar."

   "Vad menar du med det?" undrade jag tyst. Jag kunde inte släppa henne med blicken. I ett nästan hypnotiserat tillstånd väntade jag på en rörelse. Något litet bevis på att hon var en människa av kött och blod och inte en isskulptur.

   "Det kommer du snart bli varse, Yrsa", svarade han.

   Jag vände mig inte om för att se efter honom när han gick. Att jag skulle möta honom snart igen var ett tveklöst faktum. Viktigast just nu var kvinnan på bänken. Var hon verkligen den jag hoppades?

   Som om hon kände mina tvivel, vände hon sig mot mig och våra ögon möttes. Då infann sig vissheten. Trots att hon verkade vara min absoluta motsats i det mesta, fanns det en välbekant igenkänning som var odiskutabel.

   Hon reste sig och kom mot mig. Då såg jag det första tecknet på likhet. Liksom jag, var hon längre än de flesta ordinära kvinnor. Men då mitt yttre gav ett nästan påträngande intryck av styrka och handlingskraft med kvinnliga kurvor som gränsade till det oanständiga - så var hon ett strå som vajade i vinden. Spröd, gracil och utan tydliga konturer. Om blond hade varit ett tillstånd, skulle det ha beskrivit hela hennes existens. Hela hennes väsen gav en känsla av transparens. Utom munnen, som kontrasterade starkt med överraskande fylliga och blodfyllda läppar. Och när hon log mot mig tappade jag andan. Leendet förändrade henne fullständigt.

   "Hej, väntar du också?"

   "Hej, nej inte direkt", svarade jag. "Vad väntar du på?"

   "Att min mormor ska släppa taget."

   "Släppa taget ...?"

   "Om livet. Hon är väldigt sjuk. Cancer i bukspottkörteln."

   "Oj ... Vad jobbigt!"

   "Ja", svarade hon kort och slängde muggen i soptunnan bredvid. "Känner jag dig?" frågade hon sedan oväntat och borrade sin isande blick rakt in i mig.

   "Nej, inte ännu", svarade jag och sträckte artigt fram min hand. "Yrsa heter jag."

   "Disa", sa hon och log så där förvandlande igen när våra händer möttes. "Vi ses!"

   Omtumlad av mötet samlade jag ihop mitt mörka, långa hår och satte på mig min motorcykelhjälm. Som en svag stråle ljus såg jag henne försvinna in genom entrédörren.

   "Nej, inte ännu, Disa", mumlade jag tyst för mig själv. "Men snart ... Allt har sin tid."

Positiv-listan

• Jag som klagat så på att solen lyst med sin frånvaro under hela november. Igår fick vi äntligen njuta av flera timmars solsken. Härligt!
• Igår vinkade vi av vår lilla portistik Jazz som ska provbo hos Linn och Andreas i Skövde ett par veckor. Vi hoppas att allt ska gå riktigt bra!
• Känner mig faktiskt förvånansvärt pigg, trots att jag varit däckad i hög feber större delen av veckan. Skönt att vara på gång igen!