Fredagar är bad-dag för oss. Inte "bad" som på engelska - utan "bad" som i bad i bassäng. Jag har vattengymnastik på remiss och Peter följer med som min personliga assistent. Det är
helt underbart! Jag har ju alltid älskat att vara i vatten och borde nog ha blivit född som delfin i stället. Känslan när man kliver ner i den uppvärmda bassängen är ljuvlig. För en si så där 30-40 minuter känner jag mig
nästan normal. Kroppen blir mjuk och avslappnad av värmen och tyngdlösheten gör mig vig och rörlig. En fantastisk känsla! Men lika ljuvligt som det är att stiga ner i vattnet - lika tufft är det att ta sig upp för trappen när träningspasset är slut. Varje steg adderar ungefär 100 kg till min vikt och innan jag är uppe väger jag minst ett ton. Första gången jag bassängtränade efter cancerdiagnosen så bar inte benen mig när jag skulle upp. Peter och sjukgymnasten fick lyfta/släpa in mig i omklädningsrummet. I närmare fyra timmar efter badet var jag sedan
helt rullstolsbunden - även inomhus hemma. Det gjorde mig lite förskräckt. Så sedan dess har jag kämpat, och faktiskt lyckats ganska bra, med att köra på liiite mer lagom med vattenträningen! Att jag blir trött är ok. Att benen slutar funka - INTE ok. Som vanligt är lagom bäst!
Rehab-bassängen i Nässjö - 37 grader varmt. Mumma!
Jag lärde mig att simma under vatten redan min andra sommar.
Föräldrarna fick fiska upp mig då och då för att jag skulle andas.
Bassängen var inte helt fel på den tiden heller... 😆
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar