onsdag 16 januari 2019

Ett gott skratt! 😂


Nu Ă€r det snart 5 Ă„r och 76000 besökare sedan jag startade upp Tant de Lux-bloggen. DĂ„ skulle jag snart fylla 50 och ville ironisera lite över min egen Ă„ldersnoja. I 50-Ă„rsĂ„ldern förĂ€ndras ofta livet ganska mycket för de flesta och livet hamnar i en ny fas. Barnen har blivit vuxna och flyttat hemifrĂ„n, fysiska Ă„lderstecken börjar synas pĂ„ allvar. GrĂ„nande hĂ„r och rynkor som Ă€r betydligt tydligare Ă€n nĂ„gra charmiga skrattrynkor. För att inte tala om hur kroppen förĂ€ndras... Och kanske störst och mest omtumlande för oss kvinnor: Klimakteriet intrĂ€der pĂ„ allvar - Vare sig vi vill eller inte! Jag skulle tro att de flesta kvinnor har Ă„tminstone en slĂ€ng av Ă„ldersnoja i 50-Ă„rsĂ„ldern. Även om man inte anser sig vara sĂ€rskilt fĂ„fĂ€ng. Och Ă€ven om man egentligen tycker att det Ă€r viktigt att Ă„ldras med vĂ€rdighet. Det gĂ€llde Ă€ven mig. Men nu har allt förĂ€ndrats. Och sĂ„ Ă€ven innehĂ„llet i bloggen, av förklarliga skĂ€l. För nu Ă€r Ă€r det ju sĂ„ hĂ€r att den Ă„ldersnoja jag hade inför min 50-Ă„rsdag inte lĂ€ngre Ă€r relevant. Varför? Jo, för jag kommer ju förmodligen inte bli sĂ„ sĂ€rskilt mycket Ă€ldre. 

FrĂ„n att ha varit en lite lĂ€ttsam tantblogg med tankar och funderingar kring livet efter 50, sĂ„ har Tant de Lux nu blivit betydligt djupare, svartare och och mina tantfunderingarna rör sig nu mycket runt sjukdom, liv och död. Orsaken Ă€r naturligtvis att mitt liv förĂ€ndrats totalt. (LĂ€s Min krigszon!) Det Ă€r som de sĂ€ger: "Varav hjĂ€rtat Ă€r fullt - Talar munnen". Eller som i detta fallet; Bloggen. DĂ„ kan man ju undra varför i hela friden jag fortsĂ€tter att driva denna blogg? Varför "vika ut sig" och lĂ„ta andra ta del av ens privata elĂ€nde? Det Ă€r inte för att fĂ„ "tyck-synd-om" - Det kan jag lova! Nej, det finns helt andra orsaker. En orsak Ă€r att jag sjĂ€lv gĂ€rna lĂ€ser om och lyssnar till andras livshistorier. Hur har deras resa sett ut? Hur har de (och deras nĂ€ra) hanterat alla svĂ„righeter? Vad Ă€r det som ger dem glĂ€dje i livet, trots att oddsen för överlevnad Ă€r lĂ„ga?

NÀr jag fick min cancerdiagnos i somras sökte jag efter bloggar med personliga berÀttelser om spridd bröstcancer. Det var en skrÀmmande upplevelse! För nÀstan alla bloggar om spridd cancer hade ett sista inlÀgg som i korta drag sa: R.I.P. Nu Àr ju inte jag dummare Àn att jag inser att min blogg kommer avslutas pÄ ett liknande sÀtt. MEN jag tÀnker leva tills jag dör. Om nÄgon har glÀdje och nytta av min livsberÀttelse - Fine! Annars skriver jag för min egen skull. För att sortera mina tankar och upplevelser. För att fÄ nÄgon slags utlopp för alla kÀnslor i kaoset. För att mitt liv Àr oerhört begrÀnsat och skriva Àr en av de fÄ sakerna jag kan göra. Och mest av allt: För att jag Àlskar att skriva!

Jag gillar att ironisera över saker och ting! Men detta har jag lĂ€rt mig den hĂ„rda vĂ€gen nu: Det Ă€r okej att skĂ€mta om döden. Det vill sĂ€ga sĂ„ lĂ€nge den Ă€r avlĂ€gsen och opersonlig. Man fĂ„r absolut inte skĂ€mta om sin egen sjukdom eller sin egen, nĂ€ra förestĂ„ende, bortgĂ„ng! Det kan göra folk vĂ€ldigt obekvĂ€ma eller i vĂ€rsta fall till och med fĂ„ dem att börja störtlipa. Oooops - FörlĂ„t, förlĂ„t!!! Tydligen sĂ„ förvĂ€ntas en dödsdom (Ă€ven om verkstĂ€llandet förhoppningsvis ligger en bit in i framtiden) plötsligt förvandla mig till en allvarsam, Ă„ngestfylld, vemodig och djupt seriös individ. Och visst, jag Ă€r vĂ€l allt det dĂ€r... ocksĂ„. Men inte hela tiden. Jag Ă€r ju fortfarande jag. Ibland kan jag definitivt se galgen dingla dĂ€r borta vid horisonten. Men nĂ€r jag kan vĂ€lja mellan att grĂ„ta eller skratta Ă„t elĂ€ndet sĂ„ vĂ€ljer jag det sistnĂ€mnda. Kanske inte alltid - men sĂ„ ofta jag kan. Ett gott skratt förlĂ€nger livet! 




3 kommentarer:

Margareta sa...

KÀra vÀn - att leva tills man dör Àr en nÄd att stilla bedja om. SÀkert Àr dock att glÀdje och skratt gör alla liv lÀttare, och Àven det svÄraste uthÀrdligt. Varm kram

Unknown sa...

Heja Helena!
Du Àr dig underbart lik!!!

fastran

Helena Dahlstrand sa...

Ja, att kunna skratta gott ibland Àr den absolut bÀsta medicinen, Margareta! Det finns det ju till och med studier som visar ... :)

SÄ klart jag Àr mig lik, fastran. Man har inte roligare Àn man gör sig! Sen kanske det inte Àr roligt jÀmt förstÄs, men det gÀller att ta alla chanser att fÄnga upp de smÄ glÀdjeÀmnen som finns! :<3