Ett gott skratt! 😂

Nu är det snart 5 år och 76000 besökare sedan jag startade upp Tant de Lux-bloggen. Då skulle jag snart fylla 50 och ville ironisera lite över min egen åldersnoja. I 50-årsåldern förändras ofta livet ganska mycket för de flesta och livet hamnar i en ny fas. Barnen har blivit vuxna och flyttat hemifrån, fysiska ålderstecken börjar synas på allvar. Grånande hår och rynkor som är betydligt tydligare än några charmiga skrattrynkor. För att inte tala om hur kroppen förändras... Och kanske störst och mest omtumlande för oss kvinnor: Klimakteriet inträder på allvar - Vare sig vi vill eller inte! Jag skulle tro att de flesta kvinnor har åtminstone en släng av åldersnoja i 50-årsåldern. Även om man inte anser sig vara särskilt fåfäng. Och även om man egentligen tycker att det är viktigt att åldras med värdighet. Det gällde även mig. Men nu har allt förändrats. Och så även innehållet i bloggen, av förklarliga skäl. För nu är är det ju så här att den åldersnoja jag hade inför min 50-årsdag inte längre är relevant. Varför? Jo, för jag kommer ju förmodligen inte bli så särskilt mycket äldre. 

Från att ha varit en lite lättsam tantblogg med tankar och funderingar kring livet efter 50, så har Tant de Lux nu blivit betydligt djupare, svartare och och mina tantfunderingarna rör sig nu mycket runt sjukdom, liv och död. Orsaken är naturligtvis att mitt liv förändrats totalt. (Läs Min krigszon!) Det är som de säger: "Varav hjärtat är fullt - Talar munnen". Eller som i detta fallet; Bloggen. Då kan man ju undra varför i hela friden jag fortsätter att driva denna blogg? Varför "vika ut sig" och låta andra ta del av ens privata elände? Det är inte för att få "tyck-synd-om" - Det kan jag lova! Nej, det finns helt andra orsaker. En orsak är att jag själv gärna läser om och lyssnar till andras livshistorier. Hur har deras resa sett ut? Hur har de (och deras nära) hanterat alla svårigheter? Vad är det som ger dem glädje i livet, trots att oddsen för överlevnad är låga?

När jag fick min cancerdiagnos i somras sökte jag efter bloggar med personliga berättelser om spridd bröstcancer. Det var en skrämmande upplevelse! För nästan alla bloggar om spridd cancer hade ett sista inlägg som i korta drag sa: R.I.P. Nu är ju inte jag dummare än att jag inser att min blogg kommer avslutas på ett liknande sätt. MEN jag tänker leva tills jag dör. Om någon har glädje och nytta av min livsberättelse - Fine! Annars skriver jag för min egen skull. För att sortera mina tankar och upplevelser. För att få någon slags utlopp för alla känslor i kaoset. För att mitt liv är oerhört begränsat och skriva är en av de få sakerna jag kan göra. Och mest av allt: För att jag älskar att skriva!

Jag gillar att ironisera över saker och ting! Men detta har jag lärt mig den hårda vägen nu: Det är okej att skämta om döden. Det vill säga så länge den är avlägsen och opersonlig. Man får absolut inte skämta om sin egen sjukdom eller sin egen, nära förestående, bortgång! Det kan göra folk väldigt obekväma eller i värsta fall till och med få dem att börja störtlipa. Oooops - Förlåt, förlåt!!! Tydligen så förväntas en dödsdom (även om verkställandet förhoppningsvis ligger en bit in i framtiden) plötsligt förvandla mig till en allvarsam, ångestfylld, vemodig och djupt seriös individ. Och visst, jag är väl allt det där... också. Men inte hela tiden. Jag är ju fortfarande jag. Ibland kan jag definitivt se galgen dingla där borta vid horisonten. Men när jag kan välja mellan att gråta eller skratta åt eländet så väljer jag det sistnämnda. Kanske inte alltid - men så ofta jag kan. Ett gott skratt förlänger livet!