Upprättelse

Alla hårt hållna tummar och goda tankar inför mitt besök hos neurologen igår gjorde nytta. Så till alla er som följer mig i bloggen och på Facebook: Tusen tack! 

❤ ❤ ❤ 

Jag oroade mig något alldeles oerhört inför detta läkarbesök. Min stackars man har fått stå ut med att jag varit minst sagt labil känslomässigt och mycket spänd i flera dagar, något han haft lite svårt att förstå då jag vanligtvis är ganska lugn och samlad inför de flesta läkarbesök. MEN (som jag skrev igår) så har jag tyvärr mycket dåliga erfarenheter av just neurologer sedan min MS-utredning för 17-18 år sedan. Det bemötande jag fick då har fått så stora konsekvenser i mitt liv och jag var rädd att återigen bli illa behandlad. (Detta är något du kan läsa mer om här, om du vill!) Jag hade verkligen stålsatt mig inför besöket!

Jag hade inte behövt oroa mig. Inte alls, faktiskt! En varm, inlyssnande kvinna möter mig och hon har avsatt gott om tid för ett riktigt samtal denna första gång. Hon börjar med att fråga mig om cancerbehandlingen och undrar om jag verkligen kommer att orka med den här utredningen uppe på allt annat. Jag förklarar varför det är så viktigt för mig och beskriver lite kort min bakgrundshistoria. Jag bestämmer mig för att vara öppen med mina tidigare, dåliga erfarenheter av neurologutredningar och att den erfarenheten gjort att jag inte sökt vård för mina symptom på alla år efter detta. Lägger till något i stil med: "Jag får väl skylla mig själv eftersom jag varit så stolt och envis..." 

Då lägger hon en hand på mitt ben, ser mig rakt in i ögonen och säger: 

"Det är inte ditt fel! Det är sjukvården som svikit och du får absolut inte ta på dig ansvaret. Det är inte ditt fel - Utan vårt!"

Då bryter jag ihop fullständigt och börjar gråta - Jag som aldrig brukar gråta inför främmande människor och särskilt inte läkare. Jag grät inte ens när jag fick beskedet om att jag har spridd cancer och att mina dagar är räknade. Men det här är en annan sak... Att bli så totalt missbedömd som människa, som jag blev i samband med utredningen 00-01, har påverkat mig varje dag sedan dess. Det har påverkat min självbild, hur jag tror/är rädd för att andra ser mig, min egen attityd till min sjukdom, min djupa misstro mot läkare och många av mina viktiga val i livet. Jag vill inte göra detta till en jämlikhetssak men jag är fullkomligt övertygad om att jag aldrig skulle blivit så illa behandlad om jag varit en man mitt i karriären istället för en hemarbetande kvinna! Och dessutom en kvinna som var mamma till tre små barn, var av två hade ganska krävande, särskilda behov vid den tiden. Nåja, det är ett annat kapitel som jag kanske återvänder till en annan gång. Besöket igår var i alla fall oerhört positivt. I januari inleds utredningen med en rejäl fysisk undersökning och en ny MR till att börja med. Neurologens slutkommentar "Man får inte förändringar i hjärnan som syns på MR pga inbillningssjuka. Vi ska göra vårt bästa för att försöka ta reda på orsaken!". Tack Helena - Du har återupprättat min respekt för neurologer och samtidigt gett mig en smula upprättelse. Jag är SÅ lättad och glad idag!!!