Lucianostalgi

När jag växte upp var Lucia en av mina favorithögtider. Det var ju ett tecken på att julen verkligen närmade sig. Jag var alltid väldigt morgonpigg (till skillnad från resen av min familj) och bara det att ha en anledning att väcka alla - utan att de blev irriterade - var en riktig höjdare, tyckte jag. Min stackars lillebror Bosse var inte alls lika inspirerad men oftast lyckades jag få honom att samarbeta ändå. Ett år (minns inte säkert om det var Lucia dock) så försökte jag organisera ihop frukost på sängen åt mamma och pappa. Medan jag själv gjorde en tjusig "tårta" av runda knäckebröd och marmelad så satte jag lillebror på att värma kaffet. Efter en stund kände jag hur det luktade bränt och kollade läget. Då hade han satt tv-termosen med plastbotten direkt på plattan. Själv stod han och halvsov, lutad mot köksväggen. Jag kommer aldrig glömma bilden av hur botten liksom stannade kvar på plattan och den övre delen ändå följde med när jag lyfte på termosen. Kan tillägga att mamma och pappa inte blev så värst glada. Termosen var ett minne blott och det var säkert ett  h-vete att få plattan ren. Men man kan inte säga annat än att jag var initiativrik som barn i alla fall!

Trött lillebror och ivrig Helena

Frukost på sängen för mamma Kerstin

Busiga pappa Bengt får oss att skratta

En annan orsak till att jag den här tiden på året var musiken. Inför och i samband med Lucia svämmade världen över med julsånger och jag bara njöt. Att sjunga var bland det bästa jag visste. Och julens musik var något som påverkade mig otroligt mycket under min uppväxt. Bara att lyssna till harmonierna i ett fantastiskt musikstycke som "Gläns över sjö och strand" gav mig rysningar av välbehag. 

Mammas pianospel vaggade mig ofta till sömns.

Här spelar och sjunger morbror Rune julsånger.

På den tiden var det oftast barnkörerna som bildade Luciatåg i både skolan och i kyrkan och det var där jag fick prova på stämsång för första gången. Lillebror accepterade motvilligt att medverka i vårt lilla hemma-Luciatåg men sjunga i stämmor vägrade han att göra. Som tur var fick jag utlopp för min önskan att "styra och ställa" på annat sätt så småningom - till lillebrors lättnad. Jag hade en kompis, vars pappa var någon slags kommunpamp. Han bad oss två att dra ihop ett Luciatåg som kunde framträda för kommunstyrelsen och på en hel del andra kommunala inrättningar dagarna runt Lucia. Min kompis funkade som manager och jag som musikansvarig. Så under hela högstadietiden så tjänade jag en hel massa extra pengar till julklappar genom att sjunga julsångerna jag älskade! 

Några år senare: Same presidier

När jag gick första året på gymnasiet hade kommunen beslutat att ha en allmän Luciaomröstning istället. Eftersom det baserade sig på utseendet och inte alls deras musikaliska förmåga, så ville jag inte längre vara med. Det var ett alldeles för ytligt jippo för min smak på den tiden. Liiite kultursnobbig var jag nog då... också. 10 år senare lyckades jag ändå övertalas att hålla i både kommunens Luciatåg och Kanalflickorna (som utsågs ungefär på samma sätt) under ett par år. Det innebar en massa framträdanden och olika event både under Luciatiden och under sommaren. Jag var bl.a. konferencier för köpmannaföreningens årliga modevisning och (hör och häpna!) framträdde tillsammans med Kanalflickorna med Arvingarna på folkets parks scen med slagdängan "Eloise". Ja, det var en hel del som inte riktigt låg i linje med vad jag brukade göra men det var spännande utmaningar!

 Idag har också varit en bra dag för mig! Inte för att det blivit så mycket Luciafirande men vi hade besök av kommunens arbetsterapeut i förmiddags. Trodde att jag skulle få lov att jobba för att motivera behovet av gånghjälpmedel, typ rollator. Men när hon hört sig för om läget så säger hon lite försiktigt: "Jag tycker att det låter som om du skulle behöva ha en scooter (eldriven, trehjulig, rullstol) så att du kan komma ut lite." Jag blir helt ställd först - Sedan alldeles varm av glädje. Det är typ 2-3 år sedan jag kunde gå en riktig promenad med hundarna. Fatta: Frisk luft, frihet, solsken, självständighet!!! Orden forsar genom mitt huvud i raketfart och dränker snabbt den där lilla rösten som viskar att det kanske är ett nederlag. Nu har jag kommit så långt att jag skiter fullständigt i om folk ser att jag är sjuk! Det ska bli fantastiskt att kunna ta sig utan för dörren - utan att det kostar ALL min energi! En rollator och en transportrullstol (beroende på behov) kommer också i nästa vecka. Jag tror knappt det är sant. Det kommer att bli årets absolut bästa (h)julklapp!

Se upp Forserum - Här kommer jag! 

En riktigt glad Lucia önskar jag dig!