Det lackar mot jul

Tiden efter Lucia brukar fyllas av febrila julförberedelser här hemma: Julklappsinköp, tillverkning och inslagning, städning och pynt, bakning och matlagning - Allt ackompanjerat av stämningsfull julmusik i bakgrunden. I år får jag lov att hoppa över mycket av det som jag i vanliga fall brukar lägga tid och energi på. Men det gör absolut ingenting! I somras vågade jag inte ens tro att jag skulle få fira ännu en jul med familjen. Men eftersom bromsmedicinen tycks funka känner jag mig SÅ lycklig och tacksam över att få möjlighet att vara med ett tag till. I detta läget är det ett ganska oviktigt faktum att jag inte orkar tvätta fönstren och byta till julgardiner. Eller hur!? En mycket nära, god vän till mig, som lider av utbränningssyndrom sedan länge, har tvingats att lära sig hur hon ska hushålla med energin. Hon är mycket klok och för några år sedan, då jag var stressad över hur jag skulle hinna och orka med allt inför jul, sa hon till mig: "Varför lägga tid och energi på att städa? Strö lite glitter över dammet, pynta vilt och tänd sedan levande ljus så kommer ingen att bry sig om städningen!" Och hon har SÅ rätt. I år tänker jag följa hennes råd fullt ut. Viktigast av allt är ju att kunna njuta av julstämningen tillsammans med dem man älskar!

Vi har en stor familj och kommer inte att kunna fira själva julafton med alla. Den tiden är förbi, tyvärr. Eller kanske är det mest bra - för sånt är ju livet. De har sina familjer och sina kärastes familjer att fira med också. Precis som det ska vara! Tillsammans har Peter och jag sju barn som alla är vuxna vid det här laget. Sju barn med respektive, fem barnbarn och så mina föräldrar - det blir måååånga julklappar det. Eftersom både Peter och jag är långtidssjukskrivna har ekonomin länge runt jul varit ett problem de senaste åren. Peter är expert på att planera och köpa julmat i god tid. Börjar ibland redan i oktober, faktiskt. Och när det gäller julklappar brukar vi också vara ute i mycket god tid. Tidigare år har vi kämpat med att försöka kompensera vår bristande ekonomi genom att vara extra kreativa med julklappstillverkning, istället för att köpa en massa saker. Ett år (då flera av barnen nyss flyttat hemifrån) gjorde vi en familjekokbok åt dem, ett annat år en personlig vägglampa, för ett par år sedan blev det istället en bok med respektive släkthistoria ändå tillbaka till 1600-talet och förra året en delikatessbricka med hemlagad lingonsylt, julbröd, torkad svamp och lite annat smått och gott. I år blir det inga ambitiösa julklappsprojekt. Klapparna till barnbarnen och till de vuxna som kommer att fira julafton med oss är redan klara. Vad vi ska hitta på till de andra "barnen" vet vi ännu inte. Men det kommer definitivt att bli något väldigt symboliskt i år! 

Peter och jag brukar sällan köpa julklappar åt varandra. I år önskar jag dock att jag kunde köpa/göra något riktigt fint åt min älskade man. Har är min klippa, min själsfrände och jag vet inte hur jag skulle klara av att leva utan honom. Men det får lov att vänta. Faktum är att det är vanligare att vi köper/fixar något när det inte förväntas. Bara någon liten gåva så där för att visa lite uppskattning. För några månader sedan, när jag fått min cancerdiagnos, så kom han hem med den här tavlan som hänger ovanför min säng nu. Det är kärlek! För er som inte känner igen texten kan jag berätta att raderna kommer från en av mina absoluta favoritsånger, skriven av Kent. Den är så vacker att det gör ont. Och för mig kommer den alltid vara förknippad med vår älskade, extrason Robins tragiska bortgång i cancer för några år sedan. För Peter kommer den antagligen vara kopplad till mig också från och med beskedet vi fick i somras. Bjuder på en enkel inspelning vi gjorde för ett tag sedan. Ha en riktigt bra dag!