Dokumentär eller propaganda?

Ute spirar våren och jag njuter av solen de stunder den visar sig samtidigt som jag orkar vara ute. Men nu för tiden måste jag tyvärr tillbringa mycket tid i min tryckavlastande, ställbara säng på grund av min trasiga, ständigt värkande rygg. Jag har svårt med "vanliga" böcker på grund av mitt dimseende och måste därför välja e-böcker när jag vill läsa. Tack och lov för TV, streaming och min laptop! Jag har alltid haft ett stort intresse för film och dramaturgi och valde även att utbilda mig inom området media- och kommunikation med inriktning mot film på 2000-talet. Efter utbildningen har jag sedan jobbat mer med litterära berättelser och teater. Nu har jag som sagt väldigt mycket tid att titta på TV och film. Det är svårt att inte falla tillbaka i rollen som filmkritiker (något som jag jobbade med vid sidan om under tiden jag utbildade mig) men jag försöker låta bli att fastna, eftersom jag behöver vilan. Men ibland är det helt enkelt omöjligt att inte reagera och reflektera!

Den senaste veckan har jag skrivit ett par inlägg om kontroversiella dokumentärer / personporträtt som visats på SVT. Läs gärna om det i mitt tidigare inlägg Aldrig mer! där jag funderar kring dokumentärerna om R. Kelly, Michael Jackson och Josefin Nilsson. I ovanstående fall är det lätt att känna sympati och medlidande med de berättelser vi får ta del av. Utan att ifrågasätta särskilt mycket, faktiskt. Trots att även dessa berättelser är ensidiga och utan tvekan har tagit ställning i berättandet. Men det finns även en aktuell dokumentär som SVT visar som jag dragit mig för att skriva om. Varför? Jo, eftersom jag egentligen inte anser att den ska få mer uppmärksamhet än nödvändigt. Men nu gör jag det i alla fall...

Orsaken till att jag ändå väljer att skriva om den är att jag verkligen undrar varför i hela friden SVT valt att köpa in den och visa den på bästa sändningstid och på SVT play. Det får mig att fundera om gränsen mellan dokumentär och propaganda suddats ut? Och om SVT (våra skattefinansierade public service kanaler) inte längre har några som helst krav på sig att vara objektiva eller åtminstone ha någon slags jämvikt i sina inslag. Det får mig att ifrågasätta vilken definition dokumentärfilm egentligen har nuförtiden?

Wikipedias definition: "En dokumentärfilm är en film som dokumenterar en aspekt av verkligheten. En dokumentärfilm är inte dramatiserad eller iscensatt och historien som berättas är inte fiktiv. En dokumentär kan exempelvis avhandla historia, natur och vetenskap, mänskliga livsöden eller politiska och sociala motsättningar."

Ja, definitionen är visserligen lite flytande - men allvarligt...? Dokumentären jag talar om är "Mattias Karlsson - året fram till valet". Under 1 tim och 32 min målas ett sympatiskt personporträtt av Sverige Demokraternas (SD:s) avgående gruppledare och chefsideolog. Filmen är gjord av Mattias skolkompis Kalle Segerbäck som faktiskt verkar vara lite kär i Mattias. Eller åtminstone är han ett av Mattias största fans i idolklubben. Filmen handlar i princip inte alls om Mattias SD politik. Det närmaste den främlingsfientlighet (som SD faktiskt står öppet för) är en tvetydig kommentar om att grannens lamadjur kanske inte riktigt passar in i det småländska landskapet, men att de trots allt gör nytta eftersom de tydligen försvarar fåren mot vargangrepp. Lite "fåraktigt" tilläggs också att ingen egentligen tycker om lamorna eftersom de är så väldigt otrevliga och sura.

Mattias framställs annars som en mycket enkel, sympatisk man med fötterna djupt i den småländska myllan. En man som gör vad han kan för sina barn och gamla föräldrar och som har offrat både sin hälsa och kärleksrelationer för det han tror på. Vad han tror på sägs det inte just något om. Fokus ligger i stället på alla de krav Mattias arbete i riksdagen och för partiet ställer på honom och hur svårt det är att kombinera med ett privatliv. Han säger sig vara utbränd och när hans flickvän gör slut i samband med Almedalsveckan så djupdyker han dessutom i något som kan tolkas som en depression. Det är svårt att inte tycka om denne sympatiske och rättskaffens man när man ser den här så kallade dokumentären. Jaa, stackars lille man!

Jag har inte alls svårt att förstå filmaren eller Mattias Karlssons motiv till att göra denna produktion. Herregud, vilken bra publicitet för SD och deras chefsideolog - Bättre kan inte köpas för allt smör i Småland! De andra partiernas ledande representanter skulle säkert inte ha tackat nej till en sådan fantastisk chans att visa det svenska folket att de är en av "oss" men mig veterligt har ingen av dem fått chansen. Hade de också fått det, så hade det åtminstone blivit lite jämvikt i den politiska marknadsföringen. Som det är nu väcker SVT:s val att visa denna film en hel massa frågor hos mig och många andra: Vad har SVT för motiv med att visa denna film? Är det ett medvetet steg i att "normalisera" SD som parti? Vem driver i så fall detta bakom kulisserna? Var går egentligen gränsen mellan dokumentär och propaganda? Kan vi inte kräva lite ansvar och någon sorts objektivitet av public service som ju ändå drivs med skattemedel? Jag bara undrar...?