Berg-och-dal-bana

Har inte orkat blogga på ett tag eftersom jag haft några riktigt usla veckor då jag inte mått något vidare alls. Redan efter jul började jag få väldigt ont i magen och svårt att äta då illamåendet ofta var för starkt. Efter sonens bröllop för ett par veckor sedan, blev det allt värre och värre. Jag var så klart rädd för att det var cancern som spökade, för det är ju alltid det första jag tänker på när något förändras i hälsoläget. Men jag har ju diabetes också. (Läs mer i Min krigszon!) När blodsockret började gå ner på farliga nivåer alltför ofta så kontaktade jag min diabetessköterska för att diskutera min medicinering. Har haft Metformin i tablettform 3 ggr/dagen + långtidsverkande insulinspruta varje kväll. Fick order om att sluta med tablettbehandlingen genast.

Det här med min diabetes är minst sagt lite mystiskt. När jag blev sjuk för snart 3 år sedan hade jag schysta blodsockervärden, även om jag låg i det övre spannet med mellan 45-47 mmol/mol i långtidsvärde HbA1c. Sommaren -17 blev jag väldigt mycket sämre. Var under utredning men de kunde inte hitta vad som var orsaken till försämringen. Var nästan blind av dimseende, kissade 3-4 ggr/natt, kunde inte sova, var labil och flåsade som en blåsbälg och fick mjölksyra så snart jag rörde mig det minsta. Först framemot hösten tog de om blodsockerproverna och då hade värdet gått från ok till hysteriskt höga värden. Hade ett långtidssocker HbA1c på 117 (ska ligga under 48 mmol/mol). Fick börja med diabetesbehandling omgående. Efter ett par månader fick jag kontroll på värdena med hjälp av mediciner och kostkontroll och har sedan varit stabil. Tills nu!

Det har gått ungefär en vecka sedan jag slutade med Metformin och nu är mina sockervärden inte längre farligt låga. Har inte heller så extremt ont i magen och det är väldigt skönt! Däremot går mitt blodsocker upp och ner som en berg-och-dal-bana. Även om jag håller mig inom rimliga gränser (mellan 4 och 12 mmol) och det påverkar mig oerhört mentalt. Är minst sagt labil - Ja, det kan man kalla det om man är snäll, vill säga. Går från att vara helt apatisk i dvala - till att gråta ohejdat, utan större orsak - till att bli galet arg, även det utan större orsak. *Suck* Tycker synd om Peter som måste leva med mig! Ska ge det några dagar till och hoppas att jag hittar balansen! Annars måste jag förmodligen börja med måltidsinsulin i stället...

Apropå att vara känslomässigt labil och totalt utmattad: Vi var till Hjärtats Hus ett par timmar i måndags. Peter var med i en samtalsgrupp för anhöriga och jag i en biblioterapigrupp. Peter var entusiastisk och upplivad efter samtalsgruppen. Det var tydligen väldigt givande och han vill definitivt fortsätta. Jag var helt slutkörd och hade ont så att jag bara ville gråta innan vi var färdiga för hemfärd. Jag kommer också försöka att vara med igen. Men min entusiasm ligger väl strax över nollan just nu. Jag har inte riktigt heller orkat med att träffa eller prata i telefonen med mina nära och kära och har mycket dåligt samvete för det! Sedan jul har vi fått hur mycket hjälp som helst av familj och vänner - både ekonomiskt, praktiskt och med annan omsorg. Är supertacksam och vill snart kunna "ge igen" på något vis! Så nu hoppas jag verkligen att mina sockervärden ska stabilisera sig och att P3:as vitaminkurer, tillsammans med vårsolen, ska höja energinivån en smula. Slut på gnäll för denna gång - Nu vill jag hitta balansen och livsgnistan igen!

Fick ett jättelass med kosttillskott och kostersättningar 

(Amway) från min bästa vän P3a - STORT TACK! 💖