Min bardoms jular

Bara fem dagar kvar till jul och egentligen borde jag ha fullt upp med städning och förberedelser. Men i år är jag tvungen att överlämna allt till Peter. För tyvärr är jag rent fysisk inte till någon nytta alls, just nu. Konstigt nog gör det mig inte särskilt frustrerad eller stressad. Kanske beror det på att jag blivit duktig på att leva i nuet och att min "viktig-lista" inte alls ser ut som vanligt! Känner faktiskt att jag kan släppa de flesta kraven jag brukar ha (på mig själv) för att det ska bli en bra jul. Vad spelar det då för roll om vårt hem är lite dammigt och julgardinerna fortfarande ligger kvar i linneskåpet? Ingen alls! Jag är ju här och får fira julen tillsammans med dem jag älskar. Det vågade jag inte ens hoppas på i somras då jag fick cancerdiagnosen. Så klart att det blir en alldeles underbar jul i år - också! 😄

När man tillbringar en stor del av dagen i sängen (för att avlasta min metastastrasiga ryggrad) så finns det mycket tid att fundera, minnas tillbaka och att reflektera över livet. När jag är piggare i huvudet och värken är under kontroll så lägger jag mycket tid på att följa nyhetsrapportering, se filmer / tv-serier och hänga med i vad som händer i sociala medier. I vanliga fall har jag alltid haft fullt upp och varit på väg mot framtiden i tanke, planer och drömmar. Jag har sällan gett mig själv tid att stanna upp några längre stunder - varken fysiskt eller mentalt. Den här tiden i stillhet (som min sjukdom nu tvingar mig till) är faktiskt en gåva, även om jag till att börja med såg det som en förbannelse. Jag känner att den här bloggen allt mer blir någon slags sammanfattning av mitt liv nära döden, istället för lättsamma kåserier om mitt liv som 50+ så som denna blogg var när den startade. När vi nu räknar ner dagarna till jul har jag tänkt mycket på min barndoms jular. Jag har fortsatt att botanisera bland min pappas inskannade diabilder från förr. Så här kommer en liten nostalgitripp till!

En av mina första jular som firades hos farfar och farmor. Jag är så ivrig över att tomten kommer med paket att jag är alldeles svettig i hårbotten. Spännande! Jag undrar just vem som var tomte detta år? Kan det ha varit faster Margareta tro? Jag var nog alldeles övertygad om att det verkligen var den "riktiga" tomten som kom på besök i alla fall. Vi firade ofta vartannat år i Oxelösund, där både farfar och farmor och morfar och mormor bodde på den tiden. När vi så småningom flyttade till hus firade vi i stället vartannat år hemma hos oss i Morgårdshammar, Dalarna, där vi bodde under min uppväxt. Jularna i Dalarna bjöd alltid på snö. I Oxelösund (som ligger vid kusten) var det ofta gråregnigt eller i bästa fall snöblandat regn och alltid ruggigt blåsigt. Ändå minns jag nästan bara vita jular från min barndom. Ett härligt vinterlandskap med hög luft och sol från en klarblå himmel. Den underbara doften av varm choklad som rök i den kalla luften när man hällde upp den från termosen. Doften av blöta lovikkavantar och känslan av snön som smälte i raggsockorna mellan pjäxor och byxor. Men alltid snö och sol. Så minns jag våra familjeutflykter när vi var hemma i Dalarna över jul. Lustigt hur minnet funkar!

Pappa, jag och lillebror Bosse

Mamma, jag och Bosse i skidspåret.

Först julfirande hos farfar och farmor och sedan över till ...

... fortsättningsfirande hos morfar och mormor - samma år, tror jag.

Min mamma har en stor familj (de var sex systrar och en bror) och
hos morfar och mormor var det oftast mostrar, morbröder och många
kusiner på besök också. Roligt! På den här bilden har de fångat min
kära moster Sonia, min mamma och lilla mig. Fina flickor, eller hur!

Pappa har bara en syster och här är hon: min favvofaster Margareta.

Det där med att klä upp sig fint till jul var viktigt på 60-70-talet.
Här var det förmodligen julfrukost eftersom vi inte hunnit få på
oss finkläderna ännu. Men rosetten sitter på plats i alla fall.

När jag var liten höll min mamma stenhårt på att det inte skulle upp några juldekorationer förrän det var jul på riktigt när vi firade hemma hos oss. Innan dess fick vi nöja oss med det som hörde till adventstiden. Gjorde vi julpyssel i skolan så lades det undan i väntan på julafton. Jag fattar inte hur hon orkade men natten före julafton (efter det att vi barn hade somnat) slet hon som ett djur för att få julfint. Så när vi barn vaknade på julaftonsmorgon var det plötsligt jul i hela huset. Som barn var det alldeles magiskt! Medan hon sedan förberedde julmiddagen, tog pappa in granen och vi hjälptes åt att klä den och lägga fram alla julklappar under den. Så på julafton luktade det alltid lite extra starkt från granen (eftersom den kom direkt utifrån) och det i kombination med doften av skinkgriljeringen är julstämning för mig. När mina barn var små försökte jag återskapa den där magiska känslan av att vakna till jul  på julaftons morgon. Men jag insåg ganska snabbt att jag inte hade ork eller tid att få ihop det bra. Istället skapade vi nya traditioner där barnen var delaktiga med både städning och pynt. Och det älskade mina barn!

Jag och lillebror med en annan tomte - ett annat år.

Jag visar stolt upp mina julklappar. Visst har jag en tjusig
julklänning? Mamma brukade oftast sy något nytt och fint
till jul och jag minns hur roligt det var att få sätta på sig
den på "riktigt" för första gången på julaftons morgon.

När vi var små kämpade verkligen de vuxna för att vi barn skulle tro på tomten så länge som möjligt. Men det kom ju förstås en tid då varje barn genomskådade den där lilla, vita jullögnen. Ett år, då jag redan fattat det där med tomten och min lillebror var ytterst skeptisk, så hände något mycket oväntat. Vi firar jul hemma hos oss och plötsligt knackar det på dörren. Eftersom ingen av de vuxna sagt att de skulle gå och köpa tidningen så blev vi lite förvirrade men sprang genast och öppnade dörren. Utanför står en alldeles (för oss) främmande "tomte" med riktigt skägg och en stor säck över axeln. Och inte nog med det. Utanför på gatan står hans häst och släde. Han pratar på bredaste dalmål och berättar att han bor under en sten på Uvberget när det inte är jul. Jag är stor nog för att genomskåda det hela ganska snabbt men lillebror blir allt lite fundersam. Jag vet har han tittade efter tomtens sten varje gång vi gjorde utflykter på Uvberget en ganska lång tid efter detta. Men när storasyster retat honom för detta tillräckligt många gånger så insåg han också att det var en fejk. Efter det hade vi ingen tomte. Mamma och pappa tyckte väl att vi vuxit ifrån det en gång för alla. När jag var i tonåren så tog jag upp tomtetraditionen igen på skoj. För jag har ju alltid älskat julen!

- Finns det några snälla barn här?

Tomtens häst och släde i vintermörkret.

Min vackra mamma och lyckliga jag - samma julafton.

Det hände ibland att farfar och farmor firade jul hemma hos oss - även om det oftast (särskilt när vi var små) var vi som firade hos dem. Hos dem var det lite andra traditioner som gällde. Störst skillnad, mot våra egna traditioner, var julfrukosten. Farmor bakade alltid en hel massa godsaker till jul. Sju sorters kakor var inte ens hälften av hennes julbak. Och av någon anledning skulle julbaket alltid provsmakas till frukost på julafton. Vi barn var inte så bortskämda med kakor och godis till vardags så vi älskade verkligen detta. LYX! Vår kloka mor tyckte det var vansinne att sätta i sig en massa sötsaker, utan att ens ta en smörgås först. Och det var det ju så klart. Lunchen bestod sedan av dopp i gryta med vört- och tunnbröd - inte direkt någon barnfavoriträtt. Sedan var det fika till Kalle och först efter det blev det julmiddag. Med magen full av kaffebröd, must och julgotter så blev vi barn inte bara galet sockerspeedade, utan också totalt ointresserade av mat. Minns verkligen julafton hos farfar och farmor som den absolut längsta dagen på året! Minns också tydligt det där illamåendet som brukade drabba mig när julmaten serverades. Men vad gjorde väl det? För efter middagen var det äntligen julklappsutdelning!

Farfar och farmor tittar på Kalle med oss.

Julmiddag hemma hos oss i nya huset. Detta var sista gången
farfar och farmor var på besök hos oss tillsammans. 💕

Nej, nu får det räck med barndomsnostalgi ett tag. Nu ska jag ta en dusch och se om det inte finns något litet jag kan fixa med så att inte Peter jobbar ihjäl sig! 

Ha en bra dag!