Sist jag skrev i bloggen gnällde jag över att jag vaknat på fel sida. Och tyvärr har jag ännu inte lyckats vakna på "rätt" sida ännu, trots att jag verkligen försökt. Känner mig lite som Ior här ovan. Vad jag än gör - vart jag än går - så har jag ett alldeles eget, regnmoln ovanför mig. Jag kan ju se solen där borta vid horisonten så snart hittar jag kanske orken att "springa" ifrån molnet. Eller så hittar jag kraften att ändå njuta av solregnet. Men just precis nu är det mörkt. Och det kanske det måste få vara ibland ...
I samband med att jag fick Zometa-dropp i fredags nämnde jag för sköterskan att jag fått så mycket svagare ben de sista veckorna. Hon blev bekymrad och ville gärna att onkologen skulle titta på mig innan vi åkte hem. Visst. När vi var klara så satte vi oss i väntrummet. Tiden gick och jag har ju väldigt svårt att sitta rakt upp och ner på en stol. Efter en stund bad jag Peter att säga till om att vi skulle åka hem och ta det per telefon istället. Vi hann inte särskilt långt innan sköterskan ringde och bad oss vända. Läkaren undersökte mig och bestämde direkt att han ville lägga in mig. Jag blev minst sagt chockad men han misstänkte tydligen att det blivit något knas i ryggraden och ville ta en ny magnetröntgen. Ok. Jag hatar verkligen att ligga på sjukhus (har alldeles för negativa erfarenheter sedan tidigare) men jag hade inte något val. Ville inte riskera att bli förlamad om någon kota nu skulle ha kollapsat. Fick åka ner på röntgen nästan direkt efter inskrivningen. Tack och lov så visade den inga stora förändringar! Men de ville ändå att jag skulle stanna över natten och misstänker nu istället att det är något neurologiskt skit. Tur att jag har tid hos neurologen redan på onsdag. Fick åka hem igen på lördagen. Skönt! Vill mycket hellre släpa mig fram här hemma än på sjukhuset. För benen funkar fortfarande inte som de ska. Suck!
Ni vet det där talesättet "att man måste vara frisk för att orka vara sjuk"? Det stämmer. Bara det här med att försöka få till något gånghjälpmedel har visat sig vara riktigt struligt. Precis som om man skulle be om hjälp om det inte behövdes? Eller ..? Kanske finns det många i min ålder som går omkring och drömmer om en alldeles egen rollator eller transportrullstol - Vad vet jag? För mig är det snarare mardrömsaktigt att ens behöva be om detta och det känns som ett riktigt stort nederlag för mig ... Hur som helst så är jag oerhört tacksam över att Peter tagit på sig att ringa alla dessa samtal som tydligen krävs. Man hänvisas hit och dit och fram och tillbaka i alla frågor. Själv orkar jag inte strida. Inte idag i alla fall. I morgon är en helt ny dag. Då ska jag försöka vakna på rätt sida!
3 kommentarer:
Bra med neurologen redan på onsdag - och trist att det ska vara så svårt att få en rollator. Det är hittills det enda som gick direkt här i Sundbyberg (till fd maken), som annars är segt när det gäller vårdcentral och kallelser.
Hoppas innerligt att du får den hjälp du behöver och har rätt till, kramar till dig och din man
Hej
Dessa behandlingar - men tänk hur forskningen gått framåt - det här med immunterapi. Såg på nyheterna i morse hur Thomas Dahl blivit bra med sin tonsillcancer efter hopplösa operationer och cytostatika behandlingar.
...
Min man är 92 år och jag har fått hjälp via min kurator på lasarettet som tagit kontakt med vår kommuns hemtjänst för att snabba på vissa saker. Vi har larmtjänst, hjälpgrejer till badrummet, förhöjd toa samt sittplatta till badkaret. Så att den vägen kan man gå för att få fart på det som behövs.
Jag undrar om de kanske har någon åldersgräns när de inte ifrågasätter behovet av de vanligaste hjälpmedlen längre? Jag ordnade ju hjälp åt min mamma och det var inga som helst problem med vare sig rollator, larm, hemtjänst eller andra hjälpmedel till ex.v. toa, dusch etc. Jag är på något vis mittemellan alla etablerade team. Tillhör inte bröstcanceravdelning eftersom min cancer redan var för avancerad för att behandlas via dem. Är istället kategoriserad under palliativ vård men är (ännu - peppar, peppar) inte så dålig att jag kräver ett hemsjukvårdsteam. Onkologen tar endast hand om medicinbehandling och undersökningar etc. och har inget team med resurser som sjukgymnaster, dietest, kurator och liknande. Det gör att varje hjälpmedel jag behöver måste diskuteras med folk som egentligen inte är insatta i mitt fall via VC eller kommunen. Det var samma sak när jag behövde min ställbara säng och kuratorkontakt. Det är inte det att de är ovilliga men det blir mycket struligare eftersom man får ta alla kontakter själv och varje gång förklara och motivera behoven. Är glad att Peter hjälper till för det tar på krafterna!
Ja, det är tur att jag redan har tid hos nerologen, Margareta! Väntetiden där är extremt lång. Min remiss skickades i somras. Håll tummarna. Kram!
Visst är det fantastiskt att det händer så mycket inom forskningen nu, Jatta! Hoppas att vi med bc också ska få en chans att testa inom kort. Lycka till med din behandling!
Skicka en kommentar