Gott slut!

Jag hoppas att ni alla haft en fin jul! ❤

Ja, nu är den glada julen slut - Och det tackar vi för! För även om julen är rolig och mysig så är det också väldigt jobbigt. Särskilt när hälsan inte är den bästa. Men vi fick en hel del fina stunder och det är jag oerhört tacksam över! Vi började julafton med en mysig julfrukost i Äng med Johan och Nanna och deras härliga grabbar. Tack! Sedan for vi hem för att förbereda julmiddagen här hemma.På eftermiddagen kom mina föräldrar och Sabina och Sanna. Peter lyckades (som alltid) få till ett storslaget julbord som smakade alldeles ljuvligt. Och som vanligt åt vi alla alldeles för mycket! På juldagen fick mamma och pappa komma över till middagen för att hjälpa till att äta upp lite rester. Mysigt!

Kallskuret på den ena bänken (allt det varma på den andra).

Mormor Kerstin fotograferar och kocken Peter är på språng

Mina fina flickor Sanna och Sabina ❤

Sanna, Bina, mamma och pappa. Atreyu fick också vara med!

Julklappsutdelningen fick Sannas kille Daniel hjälpa till med.

Trots alla mina goda intentioner att inte stressa upp mig eller bli frustrerad över allt jag inte fixar så ... Ja, jag måste erkänna att jag misslyckades kapitalt! Ett par dagar före jul släpade jag mig upp för trappen, gång på gång, för att städa av så att vi kunde sitta på övervåningen och mysa efter julmiddagen. Det var INTE smart! Dagen före julafton så tog jag mig knappt upp ur sängen - än mindre upp för trappen. Sömnbrist pga av hög värknivå gjorde inte saken bättre. Ju närmare julafton vi kom - desto mer växte frustrationen inom mig. På julafton hade jag svårt att orka med att vara social, trots att jag verkligen sett fram emot att ha familjen samlad. Ida, Johan och Helmer kom förbi för en sväng och det blev en massa prat. Samtidigt dök Sannas pojkvän Daniel upp. SÅ roligt! Men det känns trist när man inte riktigt orkar hänga med i samtalen för att man vrider sig av smärtan i ryggen, har ben som knappt bär och ett huvud som drabbas av total härdsmälta av alla ljud och intryck. Samtidigt som man är glad över besöken och försöker hålla masken för att inte förstöra stämningen. På juldagen mådde jag lite bättre. Vi hade en lugn dag med lång vila, en härlig promenad i vintersolen och endast en lugn middag på rester tillsammans med mor och far. Men igår ... Vaknade alldeles för tidigt. ONT! Satte på kaffe och tog värkmedicin. Sedan vände sig magen ut och in. Spydde som en (jul)gris och vet inte varför. Magen lugnade sig framåt eftermiddagen men utan flera doser medicin tvingades jag i alla fall till sängläge hela dagen. Fuck cancer!!!

När jag har för hög värknivå, blir alltför trött och ändå inte riktigt kan släppa kontrollen så blir min stubin tyvärr väldigt kort. Stackars Peter fick ta emot fler explosioner från mig än han någonsin förtjänat. Inte alltid motiverade och absolut inte i rimlig proportion till "explosionsorsaken". Med tanke på att han också kämpar med ständig värk och dessutom fick ta allt juljobb alldeles ensam i år så är det naturligtvis väldigt orättvist. Det gör mig ledsen att jag fastnade i stressfällan - trots att jag hade bestämt mig för att inte göra det! Hade det inte varit för Peter skulle det inte ens blivit något julfirande i år. Tack älskling! Jag hatar att vara så svag och inte kunna göra en bråkdel av allt jag vill. Men jag ska göra mitt bästa för att inte låta stress och frustration gå ut över dig i framtiden. Förlåt Peter ❣