Att tappa fotfästet - Del 3

I del 1 och 2 om att tappa fotfästet skrev jag om det sjuka i att skämmas och känna skuld för att man man är sjuk (läs första delen här) och funderade över varför i hela friden jag gjort det i så många år (läs andra delen här). Nu kommer den flummigaste delen av alla som jag ännu inte lyckats få någon att förstå. Kanske beror det på att jag är otydlig eller använder "fel" ord för att förklara. Kanske beror det på att det är svårt att relatera om man inte fungerar som person så som jag gjort som frisk. Ska försöka hitta "rätt" ord. Så har du orkat hänga med i mina långrandiga självanalysfunderingar så här långt: Ha tålamod en stund till!

När man blir sjuk tappar man ofta mycket av sin vanliga energi - Det är ganska lätt att förstå. Men vad denna trötthet innebär för personen som drabbas är svårt att fatta om man inte själv upplevt det. Inom vården talar man om den där extrema tröttheten som fatigue och sätter den i samband med ett flertal diagnoser som t.ex. depression, utmattningssyndrom, sköldkörtelproblem, MS och cancer. (Fakta hämtat från 1177) Fatigue är en sorts trötthet som inte går att vila eller sova bort. Det innebär att allt känns oöverstigligt: kamma håret, klä på sig, gå på toaletten och så vidare. Symtomen på fatigue kan vara:

• en onormal svaghet och kraftlöshet
• en känsla av att kroppen är tung
• dålig kondition
• ökat behov av sömn och vila
• koncentrationssvårigheter
• glömska
• svag initiativförmåga
• svårigheter att återhämta sig efter ansträngning
• nedsatt lust för närhet och sex. 

Ja, att man blir väldigt trött och energisvag när man är sjuk är ju inget konstigt. Det fattar de flesta, även de lyckligt lottade som bara har erfarenhet av "vanliga" influensor som drabbar de flesta ibland. Inom vården talar man om att det är viktigt med coping när man har fatigue, dvs att försöka hitta olika strategier för att få energin att räcka till det som är viktigt och det som man verkligen vill prioritera i sitt liv. Coping är något jag tvingades att lära mig för många år sedan. Det är inte alltid lätt att acceptera att man måste anpassa sitt liv efter sina begränsningar (både vad gäller fysisk och mental ork) och att ändå inte frestas att lägga ner allt. För att börja knyta ihop den här faktasäcken: Coping handlar om att välja. Välja vad som är värt att lägga energi på. Att välja bort onödiga energitjuvar. Att ibland välja att betala priset för det där som kostar en massa energi men ger en massa tillbaka också. Att försöka hitta balans i livet utifrån de förutsättningar vi har.

Bortsett från min egen kamp med att hitta balansen (efter det att jag själv blev riktigt dålig för 18-19 år sedan) så har jag på nära håll sett min man kämpa med coping i sitt liv. Med ständig värk, en stelopererad rygg, operationer av både sköldkörtel och bisköldkörtlar och efter ett par hjärtinfarkter så krävs en hel del anpassning och prioriteringar i hans liv. Han har alltid varit en praktisk fixare med många bollar i luften. En person som alltid ställt upp och hjälpt vänner och bekanta med att fixa bilar, bygga verandor, köra flyttlass och liknande, och samtidigt alltid haft en massa egna projekt på G. Idag har mycket av hans simultankapacitet gått förlorad och han måste verkligen välja vad han lägger sin begränsade energi på för aktiviteter. Ofta räcker hans energi inte ens till de nödvändigaste sakerna här hemma. Och inte blir det lättare för honom när jag nu är ur funktion. 😳

När tröttheten är totalt genomsyrande och konstant (som den är för mig i nuläget) så hjälper inte coping långt. När energin tar slut redan då man stigit upp, ätit sin frukost och gjort sig i ordning för dagen och kräver vila innan lunch, ja då finns det inte mycket energi kvar att fördela. När alla extra händelser (som t.ex. läkarbesök, en kort kaffestund med vänner eller familj, att köpa mjölk och bröd på Konsum) kostar flera timmars (i värsta fall: flera dagars) extra sömn och vila , ja då är det liksom en annan sak. Det är svårt att föreställa sig vad det blir för konsekvenser av den sortens trötthet innan man hamnat där. Att det förändrar ens personlighet är något som jag själv inte insett på riktigt förrän nu. 

Jag har alltid varit en person som brunnit starkt för många saker och haft förmånen att få leva i återkommande rus av inspiration. Att få utlopp för min kreativitet har alltid varit livsnödvändigt för mig. Att alltid vara på väg mot nästa mål har varit min frihet. Att kunna uttrycka mina tankar och känslor, att hela tiden vara nyfiken på livet, på andra människor och strävat efter att lära mig nya saker har varit dominerande i min personlighet. Nu har elden inom mig nästan slocknat och kvar återstår en betydligt svagare - men jämt brinnande - låga. Att vara klar och koncis men ändå snabb och flexibel i tanke och replik har alltid varit utmärkande för mig som person. Nu får jag kämpa för att hitta rätt ord i de minst krävande sociala sammanhang. Jag är inte samma person längre. Och det är en sorg att ha förlorat en del av sig själv!

Förändringen kom inte över en natt utan började redan för ett par år sedan då cancern antagligen började härja i kroppen. Jag är inte den samma. Det här är inte en övergående sjukdomsperiod och jag måste helt enkelt lära mig leva med den jag är nu! Jag måste sluta att skämmas över att jag är sjuk/svag/begränsad och inte längre tillåta skuldkänslor gentemot andra att styra mina val. Det kostar alldeles för mycket energi. Energi som jag har alldeles för lite av! 

Det var dessa insikter som kom till mig när jag vaknade i tårar härom dagen. Därav denna ovanligt lååååånga tantfundering och djuplodande självanalys. Så nu gäller det "bara" att våga vara utan fotfäste ett tag, tills jag hittar markkänningen igen. För trots alla begränsningar och konstant hjärndimma så finns det faktiskt glöd kvar inom mig.Och min livsgnista är minst lika stark som någonsin. Jag är fortfarande jag - även om förutsättningarna förändrats totalt. Allt har sin tid - Och min tid är nu!