Att tappa fotfästet - Del 1

I går morse vaknade jag upplöst i tårar med en känsla av stark frustration och oändlig sorg. I drömmen hade jag återupplevt minnet av en riktigt jobbig situation i våras. En händelse, som jag upplevde som ett stort misslyckande och som jag försökt att lägga åt sidan i minnets arkiv, liksom så många andra händelser av liknande karaktär som kantat min livsstig. Kanske var det febersvagheten i kombination med lättnad inför de positiva beskeden jag fått från onkologen som gjorde att jag återupplevde händelsen så kraftfullt i drömmen? Kanske fanns det ett annat skäl? Ett par viktiga insikter föddes i alla fall hos mig när jag torkat tårarna och druckit mitt morgonkaffe: Någonstans på vägen har jag tappat fotfästet och nu måste jag kämpa för att hitta mig själv igen!

DEL 1
I våras hittade jag en broschyr på VC om en kurs för långtidssjukskrivna där man skulle samtala om hur man skulle kunna hitta vägar vidare i livet efter att ha blivit drabbad av sjukdom. Då hade jag varit sjuk i närmare två år, genomgått en hel massa utredningar (utan att de ännu hittat den verkliga orsaken) och insåg att det bara var en tidsfråga innan det inte fanns mycket mer kvar att utreda. Jag trodde inte att FK skulle acceptera min sjukskrivning så särskilt länge till och visste samtidigt att jag inte hade något jobb att gå tillbaka till. Vår företagsverksamhet (som då varit vilande i ett par år) skulle kräva allt för mycket kapacitet att jobba upp igen och jag var i alldeles för dåligt skick för att söka något jobb på "vanliga" villkor. Behövde verkligen hjälp med att hitta vägar. Så jag anmälde mig till kursen!

Med höga förväntningar anlände jag tidigt till den första sammankomsten på VC som skulle äga rum i personalens matsal. Jag såg fram emot att lära känna andra i en liknande situation. Det var fem kvinnor anmälda men efter en stund visade det sig att det bara var jag och en till som infann sig denna första gång. Kursledaren gick igenom materialet länge och väl. Vi fick sedan börja med en övning där vi skulle associera fritt till en serie bilder i förhållande till orden sjukdom/hälsa. Jag tyckte att det var lite underligt att börja med då det (enligt min erfarenhet som ledare av grupper) kräver ganska stor trygghet i gruppen om den sortens övning ska ge något. Men som den väluppfostrade flicka jag är så samarbetade jag givetvis så gott det gick.

Sedan blev det fika (fortfarande sittandes på hårda stolar runt bordet) och först då fick vi presentera oss. Den andra tjejen berättade att hon var hade en utbränningsdiagnos, hade man och två ganska små barn hemma och hade precis  gått upp till 75% arbetstid igen efter något års sjukskrivning. Det var tufft för henne att få orken att räcka till. Högst förståeligt - Helt klart! Men medan hon berättade om sitt liv fick jag allt mer värk i ryggen av att sitta still på en hård köksstol och panik över vad sjutton jag skulle säga. Själv hade jag ju hamnat i en återvändsgränd där jag knappast klarade eller orkade något längre. Kunde inte sitta på kontorsstolen framför datorn mer än korta stunder. Kunde inte köra bil pga dimseende och hade inte heller fysisk ork att ta tåg eller buss dit jag skulle. Jag kunde inte längre läsa en pappersbok (som jag älskar att göra) eller gå en kortis med hundarna de flesta dagar. Kunde inte böja på ryggen eller sträcka mig uppåt, vilket innebar att min man blivit ansvarig för i princip allt hemma som disk, tvätt, städ etc. Kunde inte gå mer än max 10-15 min i en affär innan jag var på väg att tuppa av. Hade stora problem med trappen till övervåningen hemma och blev totalt utmattad av att ta en dusch. Kunde inte lyfta en stekpanna eller kastrull med innehåll, så även maten hade blivit blivit mannens område till 100%. Men det kan man ju inte säga bara så där! Det låter ju HELT sjukt - Eller hur!?

När det blev min tur drog jag till med att jag fortfarande var under utredning och undvek detaljer så långt det gick. Vid det här laget värkte ryggen SATAN och en elakartad yrsel började göra sig påmind. Men jag kämpade för att hålla god min. Ungefär två tredjedelar av tiden hade gått och jag räknade minuterna tills jag skulle få resa mig och gå därifrån. Då drar kursledaren fram ett kompendium på 5-6 sidor vi måste fylla i eftersom kursen finansieras av arvsfonden. Framför mig dansar bokstäver utan betydelse omkring på pappret och jag kan för min värld inte få något sammanhang på frågorna som ska besvaras. DÅ var gränsen nådd! Jag reser mig, ber om ursäkt och säger artigt att detta tyvärr inte är något för mig. Samlar ihop mina saker för att gå. Kursledaren blir förstås helt förvirrad och vill veta varför och jag talar om att jag har alldeles för mycket värk i ryggen för att klara av att sitta still i ett par timmar. Ser att hon gärna vill ha en tydligare förklaring men är alldeles gråtfärdig och flyr snabbt därifrån. Ute är det mörkt och regnigt. Sista snön håller på att smälta bort och jag springer de första 2-300 meterna i det hala snöglopet. Sedan brister jag i gråt och kan inte sluta. Sitter säkert en kvart på en betongsugga vid en parkering och bara gråter hejdlöst innan jag ringer Peter. Jag SKÄMS så oerhört för mitt misslyckande!!! Inte ens sitta still på en stol och prata kan jag klara av längre! Jag som tillbringat stora delar av mitt liv i föreläsningar, gruppsamtal, planeringar och liknande. Snacka om att vara slut som människa!!!

När detta hände i våras visste jag inte ännu att metastaser höll på att "äta upp" min ryggrad och mitt bäcken. Men ändå!? Egentligen är det väl helt absurt att jag skämdes? Att jag såg det hela som mitt misslyckande! Rent intellektuellt kan jag ju tycka att misslyckandet egentligen var kursledarens, eftersom hon inte ens brydde sig om att kolla av hälsoläget på deltagarna innan vi körde igång. Men det kändes inte så. Inte när det begav sig. Och inte när jag vaknade i tårar av minnet härom morgonen! För mig är min bristande hälsa SÅ starkt kopplad till skam och skuld - och har alltid så varit. Skam över att vara svag och sjuk och därmed ha begränsad kapacitet. Och livrädd att andra ska se och märka det! Vill absolut inte verka gnällig, negativ eller uppfattas som om jag är ute efter att få "tyck-synd-om". Jag hatar att vara begränsad, att inte klara mig själv i alla lägen och att behöva be om hjälp! Och sedan har vi alla dessa skuldkänslor över att inte räcka till, att tvingas ställa in planer, att svika löften, att inte kunna leva upp till förväntningar, att inte orka finns till för andra så som jag vill, att inte ens kunna skärpa hjärnan i krislägen osv. osv. Men VARFÖR i hela friden tar jag på mig all denna skuld och skam?

De som känner mig eller har följt bloggen ett tag vet att jag haft problem med min hälsa i hela mitt liv. I perioder har sjukdom slagit undan benen på mig och under dessa skov har jag ofta varit helt ur funktion. (Läs mer under Min krigszon) Skillnaden nu mot förr är att detta inte är ett skov som kommer att lätta så småningom. Den spridda bröstcancern är något jag måste leva med, varje dag, resten av mitt liv. Det är med andra ord dags att omvärdera en hel del! 

Mer om mina funderingar kring dessa nyvunna insikter kommer jag att skriva om i DEL 2 som kommer så snart jag orkar. Ha en bra dag! 💙