Första snön och nedräkningen börjar

I natt har den första snön fallit här på det Småländska höglandet. Härligt! Visserligen är det nog för varmt för att våga hoppas på att den ska ligga kvar särskilt länge, synd nog, men det känns hoppfullt. Vi är på väg mot vintertid på riktigt nu. Jag gillar snö. Snön kommer oftast som en frisk fläkt, befriar oss från den gråtrista oktober/novembervädret och får mig att piggna till lite grann. Kanske lever lite av barndomens förväntan kvar då man alltid blev superlycklig och skyndade sig ut för att bygga snögubbar och åka pulka nedför närmaste backe. Peter är inte riktigt lika entusiastisk som jag när han kommer in efter att ha slitit med en tung och blöt snövall - Stackar'n!

Vintervädret tjuvstartade faktiskt för det är först i morgon natt vi ställer om till vintertid - eller normaltid, som de säger nu då det är diskussioner om att sluta ställa om mellan vinter- och sommartid. Kanske blir det den sista? Hur som helst har nedräkningen börjat nu. För mig alltså. Den här tiden på året ofta präglats av starka känslor och stora förändringar i mitt liv. Omvälvande händelser, som inneburit allt från stark smärta och sorg till oändlig lycka.

• För 28 år sedan vid den här tiden var jag höggravid med Sanna och väntade och längtade. BB-resan blev dramatisk med 10 mil i yrande snöstorm, och förlossningen blev traumatisk med stora konsekvenser i form av förlossningsskador som påverkar våra liv ännu idag. En mycket tuff period följde men samtidigt var glädjen och tacksamheten över att min älskade lilla Sanna fanns och levde så oerhört stor.
• För 18 år sedan var jag jättesjuk och låg inlagd på Falu lasarettet i flera veckor. Jag fick en akut, skovliknande episod som alldeles slog undan benen på mig med våldsam yrsel, muskelsvaghet i benen och dimseende. Det var det andra skovet det året och de påbörjade en utredning om MS som tyvärr inte visade något säkert i dåläget. Idag vet man att jag har ett 40-tal plack i lilla hjärnan och jag väntar på bedömning av neurolog med samma frågeställning.
• För 17 år sedan bestämde jag mig definitivt för att avsluta en del av mitt liv för att påbörja en helt ny epok som ensamstående mamma och singel. Jag var fortfarande sjuk men bestämde mig för att jag skulle gör det bästa jag kunde av situationen. Det var en tuff period men min envishet gjorde att jag tvingade mig igång och vidare. Med tiden blev jag starkare, friskare och började trivas alldeles ypperligt med att rå mig själv. Jag hittade kraften att förverkliga mina drömmar om att studera vidare på högskolan för att utveckla mina intressen inom författande, film och musik.
• För 12 år sedan var jag fylld av pirrig förväntan och nervositet. Den 3 november vandrade jag nerför altargången för att gifta mig med min stora kärlek Peter och blev fru Dahlstrand. Jag var kärare, lyckligare och mer hoppfull inför framtiden än någonsin. Inget var omöjligt!
• För sju år sedan föddes vår första valpkull och det blev starten på vår kennelverksamhet som betytt väldigt mycket för mig de senaste åren. Känslan av att hjälpa ett litet liv till världen är alldeles oslagbar!
• För fem år sedan förlorade vår extra son Robin kampen mot sin aggressiva cancer, endast 19 år gammal. Saknaden är fortfarande väldigt stor!

I år gäller nedräkningen helt andra saker. Först på listan är tandläkarbesök med utdragning av framtänder och inprovning av löständer - något som faktiskt känns lite bittert. Det är inget fel på mina tänder men trots detta har jag en inflammation ovanför dem. Tandläkaren tror att det kan bero på att jag slagit i dem men jag har inget minne av något sådant så jag vet inte ... Jag behöver ju verkligen få skelettstärkande behandling på grund av alla metastaser i rygg och bäcken. En stor risk med den behandlingen (om man har/får inflammation i tänderna) är att man kan åka på käkbensnekros. Jag har med andra ord inget val om jag inte vill riskera att få allvarliga frakturer i ryggraden i stället. Så på tisdag blir jag en tandlös gumma! Den 5:e ska jag göra en ny MR-röntgen på ryggen och en skiktröntgen på buk och bröstkorg. Och sedan ska jag på återbesök till onkologen för besked om min nuvarande medicinering har lyckats bromsa upp spridningen. Denna gång gäller det bokstavligen liv eller död. Eller åtminstone om jag har möjlighet att vinna lite mer tid i kampen mot cancern. Så håll tummarna!!!