Fåfänga - en dödssynd?

Jag har aldrig varit särskilt fåfäng. Har en hel del produkter på sminkbordet men kan knappast ens lägga en basic make-up på mig själv. Det blir bara lite mascara och läppglans ibland. Min hudvården består av tvätt med ljummet vatten och smörjning varje dag med feta krämer eftersom jag är så torr. Visst gillar jag snygga kläder och skor men är oftast inte beredd att kompromissa med bekvämligheten. Tycker smycken är vackra på andra men själv använder jag nästan aldrig något annat än enkla örhängen. Och håret brukar oftast bara bli tvättat med schampo och balsam och sedan få självtorka, utan någon styling. Frisören besöker jag max två gånger om året. 

I hela mitt liv har jag haft fördelen i att se ganska ung ut för min ålder. Och att se oförskämt frisk ut - även när jag varit sjuk eller haft mina skov. Tills för ett par år sedan. Plötsligt åldrades jag i en rasande fart. Och inte nog med det - Nu ser jag precis lika sjuk ut som jag känner mig. Har sjunkit ihop så att jag är 4 cm kortare och hållningen är usel pga värken. Har gått ner 14-15 kg sedan förra sommaren men inte alls på ett "bra sätt" = Magen är svullen och resten bara hänger. Håret har blivit tunt, skört och mycket gråare. Huden är grågul och blek, utom under ögonen där nyansen är blågrå. Det låter kanske färgstarkt med alla nyanser men jag försäkrar er att det är det inte! Och visst har jag gnällt ... En hel del, faktiskt. 

När jag fick cancerdiagnos i somras förändrades perspektivet. Nu är jag faktiskt tacksam över mitt eländiga hår. Jag vet ju inte ens om jag får behålla det eller hur länge i fall. Och ärligt talat skiter jag fullständigt i min svullna mage och hängiga bröst. I sammanhanget är det inte viktigt alls. Skulle gladligen offra båda brösten och ha dubbelt så stor mage om det bara gjorde mig frisk! Att jag ser sjuk lika sjuk ut som jag är - Ja, ja, jag är ju faktiskt sjuk. Men jag lever fortfarande!

Igår hos käkkirurgen slog fåfängan ändå till rejält igen! Det visade sig att jag har en inflammationshärd under bägge framtänderna i överkäken. Har inga hål, kariesangrepp av annat slag och har inte heller slagit i de tänderna, vad jag vet. Har inte heller haft tandvärk. Så det är underligt. Konsekvensen är i alla fall att de måste rotfyllas eller dras ut innan jag kan påbörja den skelettstärkande behandlingen som jag verkligen behöver snarast. Den behandlingen kan nämligen göra så att man får käknecros om det är inflammation någonstans i munnen. Rotfyllning är en osäker lösning då det kan ta upp till ett halvår innan man vet om det funkat att få bort inflammationen, säger tandläkaren. Hon tröstar mig med att jag kommer att få tandprotes om tänderna måste dras ut. Onkologen har sista ordet men jag får naturligtvis säga mitt. Så nu är frågan: Ska jag riskera rotfyllning eller helt enkelt dra ut tänderna??? Förnuftsmässigt är ju svaret självklart. Känslomässigt: JAG VILL INTE BLI EN TANDLÖS GUMMA!!!