Jag utmanar ödet

Egentligen är jag inte så värst skrockfull men vissa saker man gör eller säger känns verkligen som om man utmanar ödet. På något vis är jag alltid lite rädd för att min hybris ska straffa sig om jag utmanar ödet allt för mycket. Och det var nog precis vad jag gjorde igår!? I slutet av januari 2019 ska min son Stefan och hans Linda gifta sig. I detta läge är det naturligtvis svårt att veta säkert om jag kan vara med på bröllopet eller inte. Men jag vill SÅ mycket!!! Och därför är det mitt första mål att kämpa för att vara kvar tills dess. So far - so good. Det i sig är inte så farligt. Mål och hopp är ju bra, ja till och med livsnödvändigt när man är i min situation. Värre var nog att jag vågade mig på att beställa en alldeles underbar klänning för tillfället. Det är väl att utmana ödet på fler sätt en ett, är jag rädd. I dagsläget vet jag ju inte alls vad jag har för prognos eller vilka behandlingar och operationer som kan ligga framför mig. Och om jag nu kan vara med på bröllopet så kommer storleken förmodligen inte alls att passa då jag redan nu tappat 14-15 kg. Urbota dumt att beställa redan nu egentligen - men det struntar jag i!!! För mig är klänningen en ren kampsymbol. Jag ska hänga upp den på synlig plats för att påminna mig om mitt första delmål varje dag! 

Har fått tid till Hematologen (blodspecialisten) nästa vecka för provtagningar. Bra! Men absolut bäst igår var att det ääääntligen kom: Det efterlängtade sommarregnet med härlig svalka och som ett balsam för en svettig tants hår. Underbart! Jag önskade att jag varit pigg nog för att dansa barfota i det våta gräset och låta det milda regnet skölja över min kropp , så som jag gjorde ibland när jag var liten och vi var i vårt sommartorp. Men jag nöjde mig med att gå ut och vända ansiktet upp mot de tunga regnskyarna en stund, så där lite lite lagom vuxet och stillsamt. Det regnar även idag och jag njuter i fulla drag att att känna mig lite småfrusen mellan varven. Ha en skön dag - i regn eller sol!