Vaknar upp till ännu en strålande sommardag med en myriad av tankar i mitt huvud och gråten i halsen. För första gången sedan vi fick cancerbeskedet tycker jag väldigt synd om mig själv. Vill bara gräva ett djupt hål, dra något gammalt över mig och stanna där tills allt är över. Det var ju inte så här det skulle bli! Jag och Peter skulle bli gamla tillsammans, njuta av friheten nu när barnen blivit vuxna, resa, älska varandra och barnen, uppleva det goda livet, välkomna barnbarn till världen, jag skulle skriva århundradets roman och vi skulle sjunga våra sånger länge till. Istället har livet blivit så litet, så litet ... SÅ begränsat av sjukdom och bristande ork!
Men i det lilla växer sig det viktigaste starkare än någonsin: Kärleken! Till Peter - min klippa och stora kärlek, till mina älskade ungar, till mina föräldrar och mina nära vänner. Och till livet - så som det är! Även om min tid kanske är begränsad och mitt liv blivit reducerat till ett flyktigt nu, så kan jag inte sluta leva så mycket jag bara kan. Så länge jag bara kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar