Jag är en utpräglad morgonmänniska. Vanligtvis vaknar jag med en ganska skön känsla av att hela dagen ligger framför mig. Särskilt på söndagar. Ja, åtminstone sedan jag bestämde mig för att det är de dagar i veckan som jag inte får jobba med företaget och därför kan göra precis vad jag vill med mina söndagar.
Igår morse sov jag ovanligt länge men vaknade ändå med en känsla av att jag inte borde gå upp. Istället för att vända mig och försöka vakna om på "rätt" sida - som jag förmodligen borde ha gjort - så gick jag upp, satte på kaffe och hoppades ... Hoppades att den där trötta, hopplösa känslan skulle drunkna i morgonkaffet. Det gjorde den inte. Men istället för att ägna mig åt någon lugn och livsnjutande söndagsaktivitet, som kanske kunde ha jagat bort den där känslan av att allt var fel, bestämde jag mig för att klippa ner vår fullpälsade portistik Tria. Det borde jag inte ha gjort. Jag hann inte mer än börja innan klippmaskinen började trassla. Men när man väl börjat klippa finns ingen återvändo. Så jag och Tria tillbringade vår söndag med att omväxlande klippa i max fem minuter för att sedan meka maskin i minst fem minuter - om och om igen i ändlös repeat. Klippningen, som brukar ta ett par timmar, tog i princip hela dagen. Och jag som hade tänkt hinna städa av huset, fixa lite med julklappar och klippa min egen rufsiga kalufs också ...
När jag - mot alla odds - lyckats klippa färdigt Tria, var jag inte bara trött och less, utan också extremt irriterad. Efter att ha rykt ihop med min stackars man över diverse onödiga småsaker insåg jag äntligen vad jag borde ha insett från den stund jag öppnade min ljusblå på morgonen: Detta var en dag då inget skulle förändra det faktum att jag vaknat på "fel" sida. Vissa dagar är det nog smartast att bara försöka vänta ut. Så resten av kvällen parkerade jag mig i tv-soffan framför en serie från Netflix och väntade på att det skulle bli sovdags med en svag förhoppning om att få vakna på "rätt" sida idag. Det gjorde jag - Tack och lov!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar