Av mina föräldrar har jag ärvt en hel del - utseendemässigt, när det gäller personliga egenskaper och till stor del min grundläggande inställning till livet. Av min mor har jag dessutom ärvt en stark dröm. Nämligen den där naturromantiska längtan efter livet på landet och en stark kärlek till djur. Drömmen står för mig som en mental hägring av en oas i öknen. Ett hus mitt i grönskan, gärna vid en sjö, med möjlighet att ha lite djur och med en bra bit till nästa granne. Min mamma lever sin dröm. Här kan du kika på en massa härliga bilder i hennes blogg.
Personligen hänger jag mig med jämna mellanrum åt längtansfulla planer på att förverkliga min gröna-vågen-dröm. Tänk så underbart att vakna på morgonen och ta ett uppfriskande morgondopp, ackompanjerad av fågelsång. Och tänk så skönt för våra hundar att få springa fritt, att kunna ha några sprätthöns, kanske får och kunna odla lite. Och så fantastiskt vilsamt att slippa ha grannar tätt inpå. Då måste jag snabbt påminna mig om att jag faktiskt redan försökt mig på att leva det livet under några år när barnen var små. Och att jag inte alls upplevde det som någon mental oas. Tvärtom! För mig dominerade känslan av isolering, oro för att någon olycka skulle hända barnen när vi hade så långt till vård, irritation över bilarna som alltid hade en förmåga att gå sönder när man behövde dem som bäst och en viss motvillighet inför allt fysiskt tungt arbete som stal tid och energi från annat. Nej, livet på landet är nog inget för mig, trots allt. Jag gör nog faktiskt bäst i att hålla mig i närheten av civilisationen! Men drömmen lever ändå kvar ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar