Idag blåser det kalla vindar i Sverige. Inte enbart för att det är vinter. Nej, det handlar snarare om en klimatförändring i samhället. Självklart är det inget som skett över en natt, utan det är en utveckling som sakta kommit smygande. Nästan utan att vi märkt det. Eller så har vi helt enkelt valt att blunda, se åt andra hållet och hoppats innerligt att vinden ska vända. Nu börjar det bli väldigt svårt att ignorera den kyliga vinden som biter i själen och får mig stel av rädsla för framtiden. Under några få år har klassklyftorna ökat lavinartat. Det där klassamhället, som jag i min enfald trodde var nästan utrotat i Sverige, håller på att ta ett järngrepp om oss alla igen. Och då talar jag inte om de få procent som är extremt rika och alltid varit i en klass för sig. Nej, jag talar om oss vanliga, svenska medborgare: - De som har haft turen att inte bli sjuka eller arbetslösa jobbar allt fler timmar under allt större stress. Denna grupp har stor köpkraft och konsumerar allt mer. Men tryggheten är instabil. Det är ofta krediter som betalar konsumtionen och hushållen är överbelånade. Händer något (sjukdom, räntehöjning, skilsmässa) så rämnar allt. Dessutom riskerar denna grupp också ofta att bli totalt utbrända av hårt arbetstryck.
- De som har haft oturen att bli sjuka eller blivit av med sitt arbete av olika skäl riskerar att hamna helt utanför genom att de blir utförsäkrade och beroende av samhällets stöd i form av socialbidrag. Därmed blir de livegna utan större valmöjligheter.
- Så finns det en stor grupp pensionärer (framför allt ensamstående kvinnor) som lever långt under existensminimum. Det är den grupp som ökar mest hos kronofogden i dagsläget.
- Sedan har vi dessutom en hel generation unga människor som ofta inte ens kommer in i systemet - oavsett om de vidareutbildar sig eller ej. Och visst finns det en rad åtgärder för att hjälpa de unga men ofta är det nog snarare ett sätt att förbättra statistiken än att verkligen ge dem en äkta chans att komma in i samhället på riktigt. Utan jobb - ingen lägenhet. Ingen egen lägenhet - Hur sjutton ska man då kunna bli en vuxen, ansvarstagande medborgare? Eller våga satsa på att bilda familj?
Med det här läget i vårt samhälle har klimatet förändrats så att det blivit helt okej att göra skillnad mellan människor och människor. Vi och dom. "Dom" är alla de som inte är som vi. Allra längst ner på stegen har vi alla flyktingar. Här enas människor från alla ovanstående grupper om att det är flyktingpolitiken som är det stora problemet i vårt samhälle. Naturligtvis enas inte alla om detta - tack och lov! - men skrämmande många. Men vad är det som är problemet? Egentligen? Är vårt land verkligen så utarmat att vi inte kan ta hand om behövande längre? Har ord som solidaritet och medmänsklighet helt förlorat sin innebörd? Eller är det endast oss själva och våra likar som vi ska värna om i tuffa tider?
Jag är individualist av födsel och ohejdad vana. Inte på det där "sköt-dig-själv-och-skit-i-andra"-viset. Nej, jag utgår visserligen från mig själv i mitt sätt att se på min omvärld och mina medmänniskor men det krävs faktiskt ganska lite inlevelseförmåga och fantasi för att resonera vettigt utifrån sig själv. Det räcker med: "Tänk om det vore jag!" - En enkel tanke som öppnar för helt andra perspektiv. För mig är det givet att göra mitt bästa för att bemöta andra så som jag själv vill bli bemött. Och jag vill bli bemött med respekt för den jag är och vad jag gör - Inte utifrån mitt kön, min hudfärg, min sociala grupptillhörighet eller min lönecheck. Om jag hamnar i ett läge där jag verkligen behöver hjälp, önskar jag att jag ska kunna få det utan att behöva bli skuldbelagd (varken ekonomiskt eller känslomässigt) eller behöva offra all min stolthet och valfrihet. Och om jag och min familj skulle vara tvungna att fly från vårt hem och vårt land för att inte riskera att förföljas, torteras, avrättas eller dö i krig, skulle jag önska att vi blev mottagna med medmänsklig omsorg i ett land där vi kunde känna oss trygga och där mina barn skulle få tak över huvudet och få äta sig mätta. För mig handlar individualism om att varje människa är unik och värdefull - Inte bara jag och de som står mig nära.
Jag har inte några djupare kunskaper i samhällsekonomi men som mamma i en stor familj är mattematiken enkel: Blir vi plötsligt 18 personer till middagen istället för planerade 9 så får alla en halv köttbit var och får istället fylla på med lite extra potatis, bröd och grönsaker. Vi får helt enkelt dela på det som finns om våra gäster också är hungriga. Behöver våra gäster en trygg plats att vila så får vi lägga madrasser på golvet så att alla får plats. Jag är inte partipolitiskt eller religiöst aktiv. Är bara en kulturtant som blir väldigt illa berörd över den totala egoism som får fritt spelrum i vårt samhälle idag:
- Kommuner som anlitar konsulter för att lära sig hur man slipper betala ut lagstadgad hjälp till funktionshindrade via LSS
- Äldreboenden där neddragningarna kallas för "omfördelningar"- vilket låter positiv men som i praktiken innebär att vården av de gamla blir bristfällig.
- Friskolor som struntar i att ens försöka få eleverna att uppnå målen men tar ut stora vinster.
- Socialbidragsregler som är så bristande att det krävs privata initiativ för att vissa drabbade familjer ska kunna ge sina barn mat
Listan skulle kunna göras mycket längre. Tyvärr! Jag påstår inte alls att jag har lösningar på alla de problem som vi har i vårt samhälle idag. Men jag påstår att det måste finnas en grundläggande humanistisk människosyn som grund för hela debatten. I Syrien är situationen idag alldeles katastrofal. Varje dag passerar 6000 personer över gränserna till grannländerna och de har verkligen skäl att fly från sitt hemland. Antal syriska flyktingar i grannländerna:
Totalt har mer än 2 miljoner (2 107 460) syriska flyktingar sökt skydd hos UNHCR i grannländerna. En miljon av flyktingarna är barn, enligt FN:s flyktingkommissariat UNHCR. Siffran uppdaterades 23 september 2013. (källa: data.unhcr.org)
I Sverige har vi, som första EU-land, nyligen tagit beslutet att ge alla flyktingar från Syrien uppehållstillstånd. Under 2012 och 2013 har Sverige sammanlagt tagit emot 14 700 asylsökande syriska medborgare. Denna siffra väntas öka. Enligt Migrationsverkets senaste prognos väntas 56.000 flyktingar komma i år, och 60.000 nästa år. Men osäkerheten kring talen är stor, det kan bli mer eller mindre. Trots de enormt stora hjälpbehoven så vill vissa kommuner inte ta emot fler flyktingar. Även om det är väldigt mycket färre flyktingar här än i Syriens grannländer, så är det förstås många som ska tas hand om i våra kommuner med boende, sjukvård, skola etc. Och visst kostar det en slant och kräver en hel del planering för att få det hela att fungera - särskilt i små, fattiga kommuner. Men ändå ... Glöm aldrig bort varför de flyr!
Tänk om det vore du!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar