Kärlek

Så sitter jag här igen och skriver ett inlägg till som är mycket allvarligare i tonen än jag egentligen tänkt mig i den här bloggen. Här hade jag tänkt mig att publicera lite lättsamma, raljerande, ironiska inlägg om mitt liv. Men vad hjärtat är fullt av ... Och just nu är det snarare livets mening än oväsentligheter som kräver plats i mina tankar. So here we go =>

Som ni kanske förstår av tidigare inlägg så har vår älskade extrason kämpat för sitt liv mot en mycket mäktig fiende, en aggressiv typ av cancer som stal hans ben, hans syre och till sist all hans livskraft på mindre än ett halvår. De senaste två veckorna har det gått väldigt fort. I torsdags eftermiddag förlorade han kampen och somnade in, bara 19 år gammal. Sorgen är svart och saknaden oerhörd. Men efter att ha levt länge med en stark oro och lidit av att se honom lida så känner jag också ett stort mått av lättnad i att kampen är över. 

Idag firar min man och jag sjuårig bröllopsdag. Efter de senaste veckornas emotionella berg- och dalbana är jag ganska dränerad på energi men en känsla är oerhört stark just idag: Jag är uppfylld av tacksamhet! Jag är nämligen rik. Inte alls när det gäller världsliga saker som pengar och ägodelar (är fattigare än en kyrkråtta) men när det gäller det som är viktigast i livet: KÄRLEK! Min tacksamhet riktas idag därför inte bara mot min älskade man (som stått ut med mig i sju år) utan också mot hela min familj. Tack för att ni finns!

Min familj är välsignat stor. Den består inte enbart av min man och bäste vän, mina tre biologiska barn, mina fyra bonusbarn, mina föräldrar och några nära vänner som alla är djupt älskade. Min familj har också alltid bestått av andra som kommit att bli en del av min familj genom kärlek. Jag har alltid valt att ha dörrarna öppna i mitt hem och mitt liv för de som sökt mig och/eller behövt en extrafamilj av en eller annan anledning. Vissa extramedlemmar av familjen har bara funnits i mitt liv under några år. Andra har kommit för att stanna livet ut. Men ni har alla en plats i mitt hjärta: Maria, Alexandra, Jenny, Jörgen, Frida, Helena, Ellinor, Sandra, Sofia, Louise, Daniel, Sanne och Robin. Tack för allt ni gett mig!

Vår extrason Robin kom in i våra liv för ungefär fem år sedan. Då var han nyinflyttad på orten och blev kompis med ett par av barnen här i huset. Han hade nyligen förlorat både sin mamma och sin mormor i cancer och kämpade med att försöka acklimatisera sig i sitt nya hem och skola. Med tiden kom han allt oftare till oss och inte bara för att hänga med kidzen. Med sitt varma, omtänksamma sätt, sin starka lojalitet och vilja att finnas till för alla runt omkring så blev han snabbt älskad av oss alla. De senaste åren har vi delat både svårigheter och glädjeämnen. Jag är SÅ tacksam för att du valde oss som extrafamilj. Du lämnar ett stort tomrum efter dig och vi kommer alltid att minnas dig. Vila i frid, vännen!

Ja, det här inlägget kom visst att handla mer om kärleken till vår familj än om min käre man och vår parrelation. Men det beror på att kärleken inte bara begränsas till oss två - Den är så mycket vidare! Och det bästa med kärlek är att den inte bara räcker till några få som är givna genom blodsband och ingifte - Den växer genom att vi öppnar våra hjärtan även för andra och låter dessa utvalda bli en del av vår familj och vårt liv. Tack Peter för att du är min livskamrat och för att du har ett öppet hjärta!